Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Accent. 1. Språkv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som tillkommer ett visst fonem i jämförelse
med andra. Som fonemens prosodiska egenskaper
äro fyra: sonoritet (hörbarhet, klangfullhet),
kvantitet (uttalstid, tidslängd), intensitet
(styrka, eftertryck, tonvikt, betoning, tonstyrka)
och tonalitet (läge på tonskalan, höjd, tonhöjd),
så kunde man strängt taget tala om fyra slag af
accent. Emellertid har man hittills icke begagnat sig
af termen sonoritetsaccent, d. v. s. det
företräde i fråga om sonoritet som tillkommer de
s. k. sonanterna (själfljuden) i jämförelse med
konsonanterna (medljuden). Nästan lika obruklig är
termen kvantitetsaccent ("kvantitativ betoning"),
d. v. s. det företräde i fråga om kvantitet,
som tillkommer s. k. långa fonem i jämförelse med
korta. Så mycket oftare användes däremot uttrycket
accent om de båda återstående slagen, och på dessa
båda syftar därför termen i inskränkt och åtminstone
hos oss tämligen vanlig mening. Från början afsåg
det från den antika accent-läran hämtade uttrycket
uteslutande tonalitetsaccenten, men i nyare tid
har det alltmer öfvervägande kommit att användas
om intensitetsaccenten, och på denna ensam syftar
därför termen i sin inskränktaste och kanske numera
vanligaste betydelse.
I. Intensitetsaccent (äfven kallad exspiratorisk,
dynamisk, emfatisk eller tryck-accent) är
sålunda det företräde i fråga om intensitet,
som tillkommer s. k. starka fonem (jfr "forte"
i musiken) i jämförelse med svaga (jfr "piano"
i musiken). Denna jämförelse kan afse såväl de
minsta fonem, de enskilda språkljuden, som ock de
största, fraserna, eller delar af dem. Med afseende
på de enskilda språkljuden märkes t. ex. lätt, att
det senare (med ff tecknade) f-ljudet i fiffig är
(icke blott längre, utan äfven) starkare än det
första, liksom att f i klaff har intensitetsaccent,
jämfördt med det oaccentuerade f i Rolf, där åter l
är accentueradt i förhållande till l i klaff. Med
afseende på frasen åter är det t. ex. ögonskenligt,
att i frasföljden "Och nu, min tappra skara: Gif
akt!" dels hela frasen gif akt är accentuerad i
förhållande till de båda föregående, dels inom
hvardera af de tre fraserna ett ord (nu, tappra
och akt) är accentueradt i jämförelse med de öfriga
och sålunda har hvad man tämligen oegentligt kallar
"satsaccent". Af större intresse är emellertid att
i fråga om intensitet sinsemellan jämföra de mindre
fonem, som kallas tryckstafvelser (fonem, belägna
mellan tvenne intensitetsminima) och språktakter
(belägna mellan två intensitetsmaxima). Granskas
något närmare den s. k. "stafvelseaccenten" t. ex. i
svenskan, så befinnes den ega minst tre tydligt
åtskilda grader, Öfver de oaccentuerade (obetonade,
eller helsvaga med intensitetsgraden "lenissimus")
stafvelserna, t. ex. den första i bevi3s, den
mellersta i po3jkarna2, den sista
i hu3set, den näst sista i spå3rhu2ndarna, höja sig de accentuerade
(betonade) stafvelserna på följande sätt:
1. Svagt bitoniga (halfsvaga) äro t. ex. första
stafvelsen i me1kani3k, ce1remoni3, första och
tredje i u1nive1rsite3tet, den sista i spå3ra1,
beslu3tade1. Sådana stafvelser sägas hafva accenten
"semilenis" l. svag biton.
2. Starkt bitoniga (halfstarka) äro t. ex. sista
stafvelsen i o3lä2rd, nä3tteldu2k, näst sista
i o3lä2rda, la3ndsvägsda2mmet. Denna accent
kallas "semifortis" l. stark biton.
3. Hufvudtoniga (helstarka) äro t. ex. första stafvelsen
i spå3ra1, andra i trafik3, tredje i
ba1rone3ssa. Vi kalla denna accent "fortissimus"
l. hufvudton. Samma grad af styrka plägar tillkomma
en ensamt för sig uttalad stafvelse t. ex. ja, hund,
hvarför äfven en sådan säges hafva hufvudton.
Denna hufvudton kan emellertid vara af något olika
slag alltefter det olika sätt, hvarpå stafvelsen
afslutas. Sker detta medelst ett tvärt afbrott eller
i och med en stor minskning af intensiteten, så eger
den med ifrågavarande stafvelse begynnande språktakten
akut (skarp) accent (oegentligt s. k. ordaccent),
t. ex. u’nder, bu’ren, ja’ (energiskt uttaladt). Sker
det däremot så, att intensiteten endast obetydligt
minskas (plan l. "jämn" accent) eller ock rent af
mot slutet åter något ökas (cirkumflekterad, bruten
eller sammansatt accent, cirkumflex), så har takten
grav (tung) accent, t. ex. ùndra, bùren (af bära), jà
(uttaladt såsom första stafvelsen af jàga och då med
en betydelse af tveksamhet); i dessa och dylika ord
är uttalet med plan hufvudton öfvervägande brukligt i
vissa provinser, t. ex. Uppland, Halland, Skåne, under
det att däremot andra provinser, t. ex. Södermanland
och Värmland, hafva hufvudtonen cirkumflekterad.
Af främmande språk öfverensstämma några i fråga
om stafvelseaccentens gradationer tämligen nära
med svenskan; så t. ex. tyskan och norskan. Andra,
t. ex. franskan, hafva mycket få gradationer, så
att man t. o. m. kunnat framställa det (oriktiga)
påståendet, att i franskan alla stafvelser äro
lika starkt accentuerade. Åter andra språk hafva
ännu flere gradationer än vårt modersmål, så att
t. ex. engelskan (enligt P. Passy) kan uppvisa ord
med en ända till sjugradig, "väl markerad serie"
såsom im6pe5ne1tra3bi7li2ty4.
Äfven beträffande hufvudtonens plats i ett ord
är förhållandet mycket olika i olika språk. Under
det att t. ex. finskan, ungerskan och tjeckiskan
konsekvent hafva hufvudton å ordets första stafvelse
och sålunda låta början af ett ord och en "språktakt"
sammanfalla, så accentuerar franskan ordets sista
stafvelse och låter sålunda de öfriga uppträda som
"upptakt". Polskan har hufvudtonen å ordets näst sista
stafvelse, spanskan och portugisiskan liksom latinet
å en af de tre sista, italienskan å en af de fyra
sista (oftast å den andra, ytterst sällan å den femte
eller sjätte från slutet). Tyskan och de nordiska
språken hafva visserligen oftast hufvudton å ordets
första stafvelse, men en massa undantag förekomma,
särskildt i sammansättningar, såsom öfversteprä’st,
kallbra’nd, tummelìten, passo’pp, spaderda’m, välsi’gna
och de flesta ortnamn, t. ex. Östersu’nd, Kinnekùlle;
sällan i enkla ord, såsom hvaba’, gutå’r, evi’nnerlig,
skava’nk, leka’men, helve’tisk. För engelskan
kan knappast någon enkel regel uppställas, liksom
svårligen heller för ryskan, som i likhet med vissa
andra språk har s. k. rörlig accent, d. v. s. att i
nära besläktade former hufvudtonen kan hafva olika
plats (t. ex. lat. do’ctor, plur. docto’res; jfr den
fasta accenten i no’men, plur. no’mina).
Vanligtvis har hvarje ord en hufvudtonig
stafvelse. Emellertid finnas å ena sidan ord, som
vanligen uppträda svagtoniga, antingen såsom upptakt,
s. k. "proklitiska" ord, eller såsom svag taktdel,
s. k. "enklitiska" ord: t. ex. "man tyckte både då’
och sèdan, att det règnade". Å andra sidan finnas
ord med tvenne hufvudtoniga stafvelser och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
