Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Accent. 1. Språkv. - Accent. 2. Mus. - Accentor, Järnsparf, zool. Se Järnsparf - Accentuation (se Accent) l. Accentuering, betoning - Accentuera (se Accent), betona - Accentus (lat.), "accent", kallas en del af den katolska ritualsången - Accepisse, eg. att hafva emottagit - Accept, jur., hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålunda äro fördelade på två takter, t. ex. spri’ttgàlen,
spli’tter-ny, åsyna-vittne, två’mans-imperia’lsäng.
Undantagsvis förekommer en ännu starkare accent än
den normala hufvudtonen, nämligen öfver-styrka, som
användes vid emfas, rop, skrik o. d. Omvändt kan ett
oaccentueradt fonem stundom uttalas ännu svagare än
vanligt, t. ex. då man "talar tyst", hviskar o. d.
II. Tonalitetsaccent (äfven kallad musikalisk,
kromatisk, melodisk l. tonisk accent) är det från
röstens normalläge märkbart (uppåt eller nedåt)
afvikande läge på tonskalan, som tillkommer vissa
pertonerade, d. v. s. med stämton försedda, ljud,
i jämförelse med dem, som uttalas på normaltonen
(eller grundtonen), d. v. s. den för olika individer
(alltefter deras olika "stämma") olika, men hos
en och samma individ tämligen konstanta tonhöjd,
som vid ett fullkomligt affektfritt och af intet
subjektivt intresse färgadt uttal tillkommer ett
enstafvigt pertoneradt fonem hvilket som helst,
t. ex. bokstafsnamnen a, be, ärr o. s. v. I den mån
vårt tal håller sig vid denna normalton, kallas det
monotont, i den mån det medelst användande af
tonalitetsaccenter därifrån aflägsnar sig, säges det
vara moduleradt eller, om denna tendens (såsom i sång)
drifves till sin spets och estetiska fulländning,
melodiskt.
Det högsta tonläge, hvartill man vid ett affektfritt,
grammatiskt uttal stiger, kallas högton (i
den latinska grammatiken "acutus"; det lägsta,
hvartill man sjunker, kallas lågton (i
den latinska grammatiken "gravis"). I de flesta
språk använder man därjämte åtminstone ännu ett
tonläge: medelton, i några två: hög och låg
medelton. Bland språk, som utmärka sig för en rik
grammatisk modulation, torde främsta rummet intagas
af kinesiskan, och bland närmare liggande språk
utmärka sig i detta afseende serbiskan, litauiskan,
norskan och svenskan. Emellertid ega stora olikheter
rum de olika språken och dialekterna emellan såväl i
afseende på intervallernas storlek (så t. ex. ligger
i Stockholmskan högtonen blott en ters, men i det
värmländska Fryksdalsmålet en kvint öfver lågtonen)
som ock i fråga om normaltonens plats i accentserien
(så t. ex. användes i Stockholmskan högtonen,
i Fryksdalskan däremot lågtonen såsom normalton,
hvadan alltså den förra vid sina modulationer går
under, den senare däremot öfver normaltonen).
De angifna tonlägena äro emellertid – väl att
märka – endast ögonblickliga genomgångspunkter,
hvilka i naturligt tal kontinuerligt förbindas med
hvarandra genom nedåt- eller uppåtgående glidningar
(portamenton). De äro sålunda blott begynnelse-,
vänd- och slutpunkter inom en modulation. Till följd
däraf har ett om också litet fonem sällan eller aldrig
samma tonläge under hela sin uttalstid, utan upptar
ett större eller mindre stycke af en tonföljd, som är
antingen kontinuerligt stigande eller sjunkande eller
ock bådadera, i det att en "brytning", en förändring
af tongångens riktning därinom eger rum. Faller
denna brytning inom en och samma stafvelse, så säges
denna hafva bruten (eller sammansatt) accent, såsom
fallet vanligen är med cirkumflekterade stafvelser
(den latinska grammatikens "circumflexus" afsåg just
en accent, sammansatt af högton och lågton).
Den modulation, som inrymmes inom en och samma -
språktakt, kallas tonfall. Svenskan eger tvenne
slag af sådana, hvilka emellertid äro betydligt olika
gestaltade i olika landsändar, och denna olikhet torde
utgöra den mest i öronen fallande differenspunkten
mellan våra skilda dialekter. I Stockholmskan äro
dessa båda tonfall af följande sammansättning:
1. Det sjunkande tonfallet, som tillhör takter
med akut intensitetsaccent, låter tonen glida från
normaltonen ungefär en ters nedåt till lågtonen,
t. ex. getter (med tonföljden c A), getterna (c A A).
2. Det sjunkande-stigande tonfallet, som tillkommer
takter med grav intensitetsaccent, låter
tonen börja ungefär en sekund under normaltonen och
glida ned till lågtonen samt därpå höja sig en ters
upp till normaltonen, t. ex. tala (HAC, med bruten
accent på första stafvelsen), talare (H A c).
– I finsksvenskan (liksom i Orsa-målet i Dalarna)
finnes blott ett enda tonfall. Den "finska
brytningen" karakteriseras däraf att man efter ett
hastigt, men starkt stigande portamento på den
hufvudtoniga stafvelsen låter tonen sjunka från
högtonen omkring en septima (stundom något mindre,
stundom något mer) ned till normaltonen. I denna
dissonantiska tonföljd (septima–grundton) ligger
utan tvifvel förklaringen till det allbekanta intryck
man får af det finsk-svenska tonfallet såsom varande
"vemodigt".
AD. N-N.
2. Mus. Framhäfvande af vissa toner genom starkare
tonvikt. Man skiljer mellan grammatisk accent
och estetisk eller patetisk. Den grammatiska
accenten hvilar på hvarje starkare taktdel. I jämna
taktarter faller den således på de udda taktdelarna;
i ojämna taktarter har hvarje grupp af 3 taktdelar
betoningen på den första. Den patetiska accenten är
en extra förstärkning, som beror på det tillfälliga
musikaliska uttrycket och, stundom i strid mot den
grammatikaliska, träffar enskilda toner under vissa
förhållanden: ett motivs begynnelseton, en skarp
dissonans, en synkop, en repeterad not, högsta tonen i
en melodi o. s. v. Stundom utmärkes denna accent genom
särskilda tecken (sf, >, /\). Vokalkompositörer,
text-öfversättare och sångare böra noga vinnlägga sig
om att låta ordets accent sammanfalla med musikens.
A. L.
Accentor, Järnsparf, zool. Se Järnsparf.
Accentuation (se Accent) l. Accentuering,
betoning.
Accentuera (se Accent), betona, gifva tonvikt åt ord,
stafvelser eller taktdelar.
Accentus (lat.), "accent", kallas en del
af den katolska ritualsången, i motsats till
"Concentus". Under den senare inbegripes allt
hvad som föredrages af hela kören, såsom hymner,
psalmer, responsorier, halleluja och sekvenser;
under den förra allt som föredrages af prästen
och andra altartjänare, såsom kollekter, epistlar,
evangelier. Accentus fasthåller nästan oupphörligt
en och samma ton och utmärker blott textens
interpunktion genom stämmans höjning (såsom
vid fråga) eller sänkning (såsom vid punkt).
A. L.
Accepisse (af lat. accipere), eg. att hafva
emottagit; emottagningsbevis, skriftligt erkännande
att något blifvit emottaget. Jfr Recepisse.
Accept (af lat. accipere, emottaga), jur.,
hand. 1. På räkning eller växel af en person
tecknad förbindelse att på utsatt tid inlösa det
belopp, å hvilket räkningen eller växeln lyder. –
2. Själfva räkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
