- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
123-124

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adair, Sir Robert - Adak, ö. Se Aleuterna - Adal l. Adel, öde kustlandskap i östra Afrika - Adalbero, ärkebiskop af Hamburg-Bremen - Adalbert l. Adelberg, Magdeburgs förste ärkebiskop - Adalbert af Prag, helgon - Adalbert, ärkebiskop af Hamburg-Bremen - Adalbert, Henrik Vilhelm, prins af Preussen - Adaldag, ärkebiskop i Hamburg och Bremen - Adalhard, abbot

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

återställa den störda vänskapen mellan England och Turkiet
samt vistades 1831–35 som utomordentligt sändebud
i Nederländerna och Belgien för att hindra hotande
strider mellan flamländska och holländska trupper.

Adak, ö. Se Aleuterna.

Adal l. Adel, öde kustlandskap i östra Afrika, vid
den från Aden-viken inträngande Tadjura-viken. Där
ligga hamnstäderna Sagallo, Tadjura och Obok på
norra samt Djibuti på södra stranden af sistnämnda
vik. Området ockuperades redan 1855 af fransmännen,
men har först på senare tiden fått någon betydelse
såsom hamnområde åt Abessinien. Den franska koloniens
areal är 120,000 kvkm. med en folkmängd, som skattas
olika, från 50,000 till 200,000. Invånarna (adail,
plur. af folknamnet adeli), tillhöra en gren af
stammen danakil och äro fanatiska muhammedaner,
J. F. N.

Adalbero, ärkebiskop af Hamburg-Bremen 1123–
48, verkade ifrigt för att återföra Norden under
beroende af detta ärkesäte och vann slutligen 1133
påfven Innocentius II för sin sak. Hans sträfvanden
misslyckades dock genom ihärdigt motstånd från
ärkebiskop Asser i Lund, som 1134 lyckades få den
nordiska kyrkoprovinsens oberoende af Hamburg-Bremen
bekräftadt.

Adalbert l. Adelbert, Magdeburgs förste
ärkebiskop 968–981. Efter all sannolikhet är han
författare till en värdefull källa för sin tids
historia, nämligen fortsättningen af Reginos Krönika
(907–967). Han arbetade outtröttligt för den kristna
lärans utbredning bland venderna. Död 981.
J. HDR.

Adalbert af Prag, helgon, preussarnas apostel,
hette egentligen Wojtech. Han föddes omkr. 950
i Prag, där han blef biskop 983. Missnöjd med
böhmarna, begaf han sig dock till Italien, där han
ingick i kloster. Senare drog han ut på missionsresor.
Under en sådan blef han 997 mördad af de hedniske preussarna.
(J. HDR.)

Adalbert, ärkebiskop af Hamburg-Bremen, föddes
omkr. år 1000 inom en förnäm sachsisk familj, blef
i mycket unga år domherre och senare domprost i
Halberstadt samt invigdes år 1043 eller 1045 till
ärkebiskop af Hamburg-Bremen. Den genom sedlig renhet
och lysande begåfning utmärkte mannen inlade stora
förtjänster om Nordens kristnande. Till Sverige
sände han icke mindre än sex vigda biskopar. Efter
en hård strid med konung Sven Estridsson i Danmark
fördes detta lands kyrkliga organisation väsentligen
framåt. Bland venderna tog missionsverket kraftig fart
genom A:s tillskyndelse, och ända till Finmarken,
Orkenöarna, Island och Grönland sträckte sig hans
missionsnit. Men med den brinnande kärleken till sitt
stift och dess kyrkliga utbildning förenade A. en
till det fantastiska gränsande själfförhäfvelse
och äregirighet, som kom honom att sträcka sina
maktanspråk högre än någon annan af Hamburgs
metropoliter. Af kejsar Henrik III erbjuden Roms
påfvestol, afböjde han detta förslag och drömde i
stället om upprättandet af ett nordiskt patriarkat,
som kunde mäta sig med själfva Rom. Denna plan, med
hvilken han mötte de nationellt kyrkliga sträfvandena
i Norden, hvilka i den danske Sven Estridsson hade
sin främste målsman, var under flera år föremål för
allvarliga förhandlingar, som emellertid afbrötos
genom påfven Leo IX:s och kejsar Henriks död. Efter
förlusten af kejsarens mäktiga skydd led A. hårda
förödmjukelser och hans stift en kännbar skada genom strider
med de sachsiske hertigarna, billungarna. Men då
A. jämte den asketiske biskop Hanno af Köln blifvit
förmyndare för den unge Henrik IV, svingade han sig
inom kort upp till Tysklands mäktigaste man. Äfven
sedan Henrik 1065 förklarats myndig, förblef A:s
inflytande oförminskadt, tills rikets furstar
med tvenne biskopar i spetsen tvungo kejsaren att
aflägsna A. från hofvet. Denne genomlefde därefter
de sorgligaste åren af sitt lif. Det vendiska
missionsverket tillintetgjordes genom en hednisk
reaktion; Hamburgs provins ödelades, och Bremens
besittningar förskingrades, missionsverket i Sverige
och på andra orter gick tillbaka, och i den fortsatta
konflikten med billungarna tvingades A. till en
skymflig fred. Visserligen återkallades han 1069 till
hofvet, och den nordiska patriarkatfrågan blef ånyo
aktuell. Men hans kraft var bruten, och i mars 1072
afled den i alla sina förväntningar gäckade mannen,
efter att hafva bragt sitt stift i ett olyckligare
läge än någonsin. Se Adam af Bremens kyrkohistoria
(4:e d.) och E. Aurelius, "Adalbert, ärkebiskop
af Hamburg-Bremen" (Kyrkohist. årsskr. 1900).
J. HDR.

Adalbert, Henrik Vilhelm, prins af Preussen,
son af prins Vilhelm, konung Fredrik Vilhelm
III:s yngste broder, f. 1811, d. 1873, bidrog
såsom ordförande i riksmarinkommissionen (1848)
och såsom öfverbefälhafvare öfver preussiska
(1861–71) och nordtyska (1867–71) marinen samt
därefter såsom generalinspektör kraftigt till tyska
örlogsflottans bildande och utveckling samt inlade
stor förtjänst om anläggningen af krigshamnen i
Jadebukten. 1882 aftäcktes hans staty i det af honom
skapade Wilhelmshaven. – A. var morganatiskt gift
med Therese Elssler (se d. o.).

Adaldag, ärkebiskop i Hamburg och Bremen 937–988,
verkade kraftigt för kristendomens utbredning på den
jylländska halfön och för det hamburgska ärkestiftets
höjande. Han invigde de förste suffraganbiskoparna
i Hedeby (Slesvig), Ribe och Aarhus. Under hans
tid främjades kristendomen jämväl på de danska
öarna samt i Skåne och Sverige. I sina fromma
bemödanden understöddes A. verksamt af kejsarna
Otto I och Otto II. Den förre äflades i likhet med
många följande kejsare att vinna länsherrerätt
öfver Danmark. Då dessa försök motverkades af
den danske konungen Harald Blåtand, som tillika
uppträdde fientligt emot de kristne, uppstodo
långvariga strider, hvilka utföllo så, att Harald
själf omkr. 960 måste låta döpa sig och medgifva,
att kristendomen finge predikas i Danmark. A. hade
på sin ålderdom den tillfredsställelsen att se ett
nytt biskopsstift upprättas på Fyen och en kristen
kyrka uppbyggas i Roskilde af Harald Blåtand,
som blef den kristna läran trogen. A. dog 988.
(J. HDR.)

Adalhard, abbot i det nordfranska klostret Corbie,
d. 826, kusin till Karl den store, deltog en tid i
stormansstriderna mot Ludvig den fromme, men blef
821 försonad med kejsaren och fick därefter stort
inflytande, hvilket han bl. a. begagnade till förmån
för sitt kloster. Därifrån grundlades Nya Corbie
(l. Corvey) vid Weser, där Ansgarius blef munk och
skolmästare. A. samt hans broder och efterträdare
som abbot, Wala, gynnade mycket Ansgarius, som genom
den senare inför kejsaren, blef anbefalld som lämplig
att åtaga sig den nordiska missionen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free