Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adel, samhällsklass eller stånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från det öfriga folket, och den innesluter
särskildt rikets civila ej mindre än militära
ämbetsmannakår. Denna adel har uppburit 1600-talets
svenska stormaktställning såväl i krigiska bragder
som i administrativt arbete. Den stod också främst
i folkets politiska lif; adeln fordrade att ej af de
tre lägre stånden kunna öfverröstas vid riksdagarna.
Med adelns tillväxt blefvo dess privilegier alltmera
tryckande för dessa lägre stånd, så mycket mera som
adeln genom donationer, förläningar, köp af kronans
skatteräntor ("frälseköp") o. s. v. kom i besittning
af ständigt nya delar af landets jord; och adelsmannen
ville behandla äfven de frie skattebönder, som
kommo under honom, såsom sina underhafvande. Därför
reser sig inom de ofrälse stånden en opposition mot
adeln, och den underlättas genom oenighet inom adeln
själf. Skillnaden mellan hög- och lågadel skärptes;
grefvar och friherrar fingo alltjämt nya förmåner
utöfver den öfriga adeln, till dem gingo de största
förläningarna, och tillsammans med rådsätterna
behärskade de genom klassindelningen riddarhuset. De
långa förmyndarregeringarna 1632–44 och 1660–72
förde högadelns makt till sin höjdpunkt.
Bakslaget kom med Karl XI. Konungen förband sig
med de ofrälse stånden och genomdref en reduktion
(se d. o.) af kronans afsöndrade gods, hvilken
gick ut äfven öfver lågadeln, och i samband härmed
höjde han sin makt på alla ståndens bekostnad till
envälde. Adeln, som hittills med sin statstjänst
förenat en vidsträckt jordbesittning, blir nu till
stor del hänvisad till ämbetena såsom lefvebröd, ett
byråkratiskt stånd under det enväldiga konungadömet.
Karl XII hotade äfven denna adelns ställning
genom försök att ersätta det gamla, trots enväldet
jämförelsevis själfständiga förvaltningssystemet
med en ny organisation, absolut osjälfständig emot
konungen, och genom att göra utlänningar till sina
närmaste medhjälpare. Då greps den adliga byråkratien
af hat mot enväldet och medverkade kraftigt till
dettas fall efter konungens död.
Frihetstidens statsskick återgaf adeln i förhöjdt mått
dess politiska betydenhet. Adeln stod genom tradition
och kvalifikationer främst bland rikets ständer,
som nu hos sig samlade statsmakten. På riddarhuset
upphäfdes (1719) klassindelningen, hvarigenom maktens
tyngdpunkt flyttades till den talrika lågadeln. Därmed
befästes äfven under det nya statsskicket ståndets
byråkratiska karaktär, eftersom särskildt lågadeln
lefde af statens ämbeten. Socialt tryggades ståndets
ställning i viss mån genom nya adelsprivilegier
(1723), som i allmänhet slöto sig till Gustaf
Adolfs. Af vikt voro numera öfvervägande de personliga
förmånerna, framför allt rätten till ämbeten;
de ekonomiska betydde mindre efter reduktionen,
så mycket hellre som Karl XI fixerat jordnaturen,
så att ingen ny jord kunde läggas under frälse, och
som adeln nu (1723) måste medgifva rätt att besitta
"frälseströgods" såväl åt "adelsmans vederlikar" som
åt präster och borgare. Men dessa privilegier vunnos
först efter strider med de ofrälse stånden; adeln
hade fordrat vida mera (utverkat ökade privilegier
af Ulrika Eleonora 1719); de ofrälse hade ej blott
motsatt sig nya fordringar, utan t. o. m. begärt
tillträde till ämbetena. Ännu förmådde adeln häfda sin
ställning, och den samlade under Frihetstidens förra
del hos sig hufvuddelen af ständernas makt. I den
mån ständerväldets konsekvenser mognade, undergräfdes
dock denna adelns ställning: de ofrälse
stånden ville ej underordna sig adelns politiska
ledning och vände sig åter äfven mot dess sociala
privilegier. Tvisten skärptes, då adeln 1762 sökte
afstänga sig från all rekrytering genom ett beslut
att tills vidare ej introducera några nya ätter,
och än mer då ståndsmotsatsen började sammanfalla
med partifördelningen, i det mössorna i regel fingo
öfverhand hos de ofrälse, hattarna på riddarhuset. Vid
1771–72 års riksdag måste adeln söka skydd hos
konungamakten; därmed möjliggjordes Gustaf III:s
revolution.
Gustaf III gynnade adeln socialt och sökte binda den
vid sig och sitt hof, men den politiska makten samlade
han hos sig själf. Hela riksdagen skulle återgå
till sin ställning före 1680, och på riddarhuset
återinfördes (1778) klassindelningen, dock så,
att den fåtaliga andra klassen förstärktes dels
med de 300 äldsta ätterna af den tredje, dels med
kommendörer af svärds- och nordstjärneordnarna och
deras ättlingar (de s. k. kommendörsätterna). Men
konungens partiskhet för adeln närde de ofrälse
ståndens harm mot denna, och den kunde icke förhindra,
att inom adeln själf reste sig en politisk opposition,
som blef allt starkare. Då förband sig konungen vid
1789 års riksdag med de ofrälse, krossade oppositionen
och ökade sin makt till gränsen af envälde samt gaf i
stället åt de ofrälse förmåner, genom inskränkning i
adelns privilegier: ofrälse män fingo tillträde till
den nyinrättade högsta domstolen, rätten att besitta
frälseströgods utsträcktes till alla stånd, och en
del besvär på jorden utjämnades. Det var en brytning i
princip med adelns företrädesställning, ehuru ej fullt
genomförd. 1700-talets utveckling hade gjort adelns
gamla, ställning i det svenska samhället ohållbar.
Privilegie-utjämningen genomfördes nästan fullständigt
vid 1809 års revolution, då rätten till ämbeten
blef lika för alla stånd, likaså rätten att besitta
jord, äfven ypperligt frälse, och adeln åtog sig
nya ekonomiska bördor. Sedan har adeln afstått
från sina återstående förmåner en efter annan, och
endast några få äro numera i kraft, såsom forum
privilegiatum i arfs- och förmynderskapsfrågor;
en eller annan är icke formellt upp häfd, men till
sin innebörd antikverad. Den politiska ställningen
såsom stånd i riksdagen fick adeln 1809 behålla,
men endast tills vidare. Mot hela fyrståndsriksdagen
uppstod en stark rörelse, och efter långa strider
blef den 1866 ersatt med ett tvåkammarsystem, byggdt
på samfällda val. Adeln uppgaf frivilligt sin plats
som riksstånd samt antog med 361 röster mot 294 den
nya riksdagsordningen. Sedan dess är adeln endast en
opolitisk korporation, representerad af adelsmötet
(se d. o.). Rätt att adla tillerkändes konungen
visserligen äfven 1809, dock så, att adelskap endast
tillfölle den adlade själf och efter hans död närmaste
manlige bröstarfvinge o. s. v., led efter led. Men
adlandet blef snart sällsynt och har efter 1865
förekommit endast i undantagsfall.
På riddarhuset hafva sammanlagdt introducerats 142
grefliga, 406 friherrliga, 2,343 adliga ätter. Af
[bildtext]
Svensk adelsuniform.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
