- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
155-156

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adelsprivilegier - Adelstitlar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jfr §§ 37 och 114 R. F.; dels uteslutande rätt till
vissa statens ämbeten, §§ 2, 3 ad. priv., sedan 1809
upphäfda genom § 28 R. F.; dels vissa friheter och
skyldigheter i afseende å statsborgarrätten, §§ 4,
32 ad. priv. (om utrikes resa och utflyttning); dels
slutligen särskilda rättigheter i fråga om utöfning af
viss statsmyndighet, nämligen viss utpantningsrätt,
§ 18 ad. priv., upphäfd genom k. förordn. 12 juli 1878;
viss saköresrätt; § 31 ad. priv., som dock i följd af
1864 års strafflags införande upphört att gälla; viss
utnämningsrätt (af präst) och viss bestraffningsrätt
(af egna betjänte). Rätten att tillsätta präst
är af tre slag: att i vissa fall kalla huspräst,
k. br. 22 okt. 1784 och k. cirk. 30 nov. 1849, att
såsom säteriegare tillika med församlingen välja
och att såsom patronus ecclesiæ ensam tillsätta
kyrkoherde, § 7 ad. priv. Patronatsrätts förvärf sker
efter allmänna kyrkorättsliga regler och är icke ett
privilegium för adeln, men patronatsrätt, som kommit i
adelsmans hand, får därigenom privilegienatur och kan
ej utan hans eller adelns samtycke upphäfvas, så länge
den tillhör honom eller lagligen öfvergår omedelbart
till annan adelsman. Adliga säteriegares rätt att
gemensamt med församlingen välja blef visserligen
genom prästvalsförordningen 1 apr. 1843 faktiskt
åsidosatt och anses ofta hafva upphört redan på grund
af privilegiejämkningen 1810, ehuru den svårligen
kan anses såsom adpertinens till jordeganderätten
eller afse säteriet såsom sådant. Hvad slutligen
angår bestraffningsrätten, omfattar denna, enligt § 31
ad. priv., rätt för adelsman "sina bönder och enskilde
betjänte vid små förbrytelser, uppstudsigheter och
försummelser tillbörligen att aga och näpsa", men kan
numera näppeligen, i följd af ändrade förutsättningar,
afse andra än enskilda tjänare, hvilka ensamma
fortfarande stå i personligt afhängighetsförhållande
till husbonden; tjänstehjonsstadgans särskilda
regler om den ålder, intill hvilken, och de villkor,
under hvilka tjänare äro underkastade aga, gälla
sålunda icke för adliga husbönder. – Se vidare
H. Wachtmeister, "Utredning rörande ridderskapets
och adelns privilegier" (1886), hvilket arbete i flere
punkter afviker från den här gjorda framställningen.
RLD.

Adelstitlar. De adliga titlarna, med deras hierarkiska
ordning, förskrifva sig från långt senare tidpunkter
än själfva adelsbegreppets uppkomst. Hos en del folk
utbildades aldrig någon hierarkisk adelstitulatur
med reel betydelse; så t. ex. rådde inom det gamla
Polens adel ("Szlachta") fullständig jämlikhet,
och de titlar af furste och grefve, som de utifrån
importerade valkonungarna förlänade, medförde
ingen särskild rangställning. Detsamma gällde i
hufvudsak om Ungerns magnater (se d. o.) i forna
tider samt om de ryska bojarsläkterna, bland hvilka
dock kneserna (se d. o.) såsom fursteättlingar
intogo en hedersplats (titeln "knes" plägar också
numera öfversättas med furste, "prince"). Småningom
utbildade sig emellertid inom de moderna samhällena
en viss likformighet i fråga om adelstitlarnas namn
och inbördes rangställning. Hvad först den från
latinet lånade prins-titeln (lat. princeps) angår,
så kan såsom regel sägas, att i de germanska länderna
denna titel (ty. prinz, eng. prince) numera anses
förbehållen åt medlemmarna af de regerande husen, –
om än i vårt land som bekant konungahusets prinsar
i skrift officiellt tituleras med det traditionella
"arf-furste". I det monarkiska Frankrike gällde i
fråga om prins-titeln detsamma som i de germanska
länderna, utom under kejsardömet, då titeln prince
var den högsta adelstiteln. Prinsarnas af blodet
under franska kejsardömet officiella titel var
prince français, de öfrige (adlige) prinsarnas
däremot prince de l’empire français (jfr de tyske
"riksfurstarna"). Under l’ancien régime förekom i
Frankrike titeln "prince" såsom adelstitel blott
i en del fall, då för densamma kan påvisas antingen
utländskt ursprung ("prince de Tarente et de Talmond"
inom huset La Trémoille) eller en af tradition
häfdvunnen usurpation (såsom "prince de Marsillac"
inom huset La Rochefoucauld). I Spanien och Portugal
förekommer ej heller titeln principe såsom nationell
adelstitel, med ett undantag: den beryktade Godoy,
"principe de la Paz" (= fredsfurste). Däremot har
sedan äldsta tider i Italien – såsom ett minne från
dess sekellånga feodala sönderstyckning – samma titel
("principe") fortfarit att anses såsom den högsta
adliga titeln, liksom öfriga italienska adelstitlar
i regel förbunden med besittningen af ett majorat,
med hvars förvärfvande en viss titel följer, äfven
om förvärfvandet skett genom köp.

Bortsedt från förhållandet i Italien och från den
napoleonska adeln, är i regel att såsom högsta
adelstitel anse (den latinska) titeln dux (fr. duc,
it. duca, sp. duque, eng. duke) och dess motsvarighet
i en del germanska länder (ty. herzog, sv. hertig),
I Tyskland och i en del af tysk kultur påverkade
länder har emellertid närmast efter hertigtiteln å
den hierarkiska rangskalan placerats titeln fürst
(furste), som ju egentligen ej är annat än en
öfversättning af det latinska princeps, hvilken
titel således här i viss mening klufvits, hvarvid
titeln "prinz" (prins) förbehållits regerande hus,
men titeln "fürst" (furste) blifvit en adelstitel,
med plats närmast efter hertigtiteln. I England och
Danmark (med Norge) infördes emellertid aldrig denna
furstetitel inom adelstitulaturen. (I Danmark finnes
dock en enda hertiglig ätt, Decazes af Glücksbjerg,
som nedstammar från den franske konungen Ludvig XVIII:s
bekante gunstling Decazes, hvilken Fredrik VI af
artighet mot den franske monarken gjorde till hertig
1818.) I Sverige, där konungen numera ej eger rätt
att utdela furstetiteln, har den förlänats allenast
två gånger (åt släkterna Hessenstein och Putbus),
dock utan åtföljande introduktion å riddarhuset och
med uttrycklig förklaring om fortfarande företräde
för de fem äldsta grefveätterna framför de svenske
furstarna. Å Finlands riddarhus har på kejserlig
befallning introducerats såsom furstlig den ryska
ätten Mensjikov. Inom Tysklands högsta adel, de
mediatiserade ätterna, finnes blott en enda
ätt, som verkligen innehaft ett tyskt hertigdöme,
huset Arenberg (husen Croy’s och Looz’ hertigliga
värdigheter voro af utländskt ursprung). De
preussiske konungarna hafva emellertid på senare
tider börjat utnämna titulärhertigar (så t. ex. blef
furst Bismarck "hertig af Lauenburg"). Äfven konungen
af Würtemberg har kreerat hertigar, dock blott
"morganatiska" afkomlingar af konungahuset (Teck,
Urach). Äfvenledes finnas i Tyskland numera, utom
de ännu kvarlefvande mediatiserade fursteätterna,
många furstehus, som kreerats i senare tid, såväl
i Preussen (Bismarck m. fl.) som i Bajern (Wrede),
Hessen (Battenberg) o. s. v.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 16:51:51 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfba/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free