Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adelstitlar - Adelswärd, Sveriges enda baroni - Adelswärd, svensk adlig ätt - Adelswärd. 1. Johan A. - Adelswärd. 2. Erik Reinhold A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I de romanska länderna samt i Storbritannien
gäller titeln markis (= markgrefve, lat. comes
marchensis, mlat. marchio) såsom i rang närmast under
hertigtiteln ; dess rang skulle således motsvara de
tyske furstarnas, och i öfverensstämmelse därmed står
också, att de forne tyske markgrefvarna gjorde anspråk
på att räknas till "furstebänken". De brittiske
markisernas officiella titulatur innesluter också
ordet "prince". I Tyskland bäres titeln markgraf
numera blott af det regerande badensiska husets
medlemmar. Napoleon I återupplifvade ej markistiteln
i sin adel. I de skandinaviska länderna har titeln
aldrig förekommit.
Mot adelstitlarna comte, conte, conde i de romanska
länderna svarar i Storbritannien den nationella
titeln earl (med "count" afses där alltid utländsk
grefvevärdighet) samt i öfriga germanska länder
grefvetiteln, som importerats äfven i Polen, Ungern,
Ryssland m. fl. st. I Sverige är grefve numera den
högsta adelstiteln. Närmast följer titeln friherre
(i dagligt tal "baron"), i öfverensstämmelse med
förhållandet i tyska länder. I Danmark (med Norge)
motsvaras friherretiteln af titeln "baron" (om de
danske länsgrefvarna och länsbaronerna
se art. Grefve och Baron).
I Frankrike och de romanska länderna följer efter
grefve-titeln titeln vicomte, visconte, vizconde,
o. s. v. och i öfverensstämmelse därmed följer
i Storbritannien titeln viscount närmast efter
earltiteln. Napoleon återupplifvade ej vicomte-titeln,
som under l’ancien régime råkat i formligt vanrykte på
grund af dess godtyckliga usurperande såväl af alla
"yngre söner" som af kreti och pleti.
I Sverige finnas ej numera andra betitlade adelsgrader
än grefve och friherre. Men i England förekommer en
lägre pärstitel, baron (i dagligt tal "lord"), samt
ytterligare en lägre adelstitel, baronet, som dock
icke medför pärskap (plats i öfverhuset). I det gamla
Frankrike funnos vidare såsom lägsta adelstitlar
baron, chevalier och écuyer (jfr eng. squire),
som emellertid redan fore den stora revolutionen
förlorat all betydelse. På samma sätt finnas i
olika tyska stater flera eller färre titlar för
den lägsta adeln, hvilka numera i allmänhet råkat
ur bruk, såsom "Edler und bannerherr", "Ritter",
"Edler von, auf und zu" (jfr det nederländska
"Jonkheer"). Hvad utom-europeiska länder beträffar,
så har Japan importerat hela den gammalfranska feodala
adelstitulaturen.
Hvad till sist adelstitlarnas nedärfvande angår,
så gälla därom i olika länder olika regler och
t. o. m. i ett och samma land olika regler för olika
familjer med samma värdighet. Blott den brittiska
aristokratien (se vidare Peerage) och den
kejserliga franska ("läns-")adeln ha i detta hänseende
en lagstadgad succession. Hvad Frankrikes kejserliga
adel beträffar, gick där titeln i arf blott till
äldste sonen, son efter son; dock kunde en "prince"
genom stiftande af majorat med viss bestämd storlek
för sin äldste son förskaffa denne titeln "duc", en
"duc" på samma sätt skaffa sin äldste son titel af
"comte" o. s. v. Inom den spanska "grandezzan" gälla
hufvudsakligen samma successionsregler som inom de
brittiska pär-familjerna; men i Spanien råder sedan
långt tillbaka en oerhörd godtycklighet i fråga om
yngre söners usurpation af släktnamn och titlar,
med hvilka de blott på kvinnosidan stå i något
samband. Inom den tyska adelns hertig-, furste-,
grefve- och friherrefamiljer, liksom inom den danska
och svenska
aristokratien, är förhållandet beroende på de villkor,
hvarunder resp. titlar förlänats: vare sig med
utsträckning till samtliga familjemedlemmar eller
(såsom regeln är för nyare ätter) med succession
efter förstfödslorätt. I Sverige ärfves inom de efter
1809 kreerade grefliga och friherrliga ätterna samt
ätten Beck-Friis titeln blott af äldste sonen. Inom
några få af Gustaf III och Gustaf IV Adolf kreerade
ätter bär enligt upphöjelse-urkunderna äldste sonen
redan under faderns lifstid dennes titel (grefliga
ätterna Klingspor, Ridderstolpe, Ruuth, Strömfelt, af
Ugglas; friherrliga ätterna Adlercreutz, Lagerheim,
af Wetterstedt). Också inom en del af de danska
grefve-familjerna bär äldste sonen redan under faderns
lifstid dennes titel, hvaremot de yngre sönerna
tituleras "baron" och döttrarna "comtesse". Se vidare
särskilda artiklar om de olika titlarna.
P. M. G.
Adelswärd, Sveriges enda baroni, bestående af
Åtvidabergs kopparverk och municipalsamhälle samt
andra fideikommissegendomar inom Linköpings och
Kalmar län, hvilka med Adelsnäs (förut kalladt Näs)
såsom hufvudgård innehafvas af hufvudmannen för den
friherrliga ätten Adelswärd. Krigsrådet, sedermera
tit. landshöfdingen Joh. Adelswärd, som redan 1764
var den störste delegaren samt tillika disponent i
det bolag, som då egde Näs och Åtvidaberg, blef genom
de öfrige bolagsmännens utlösande småningom ensam
egare därtill och stiftade 1781 af dessa och andra
gods ett "baroni Adelswärd", hvilket 1783 stadfästes
af k. m:t. Titeln och namnet baron Adelswärd skall
tillkomma fideikommissets innehafvare, äfven för
den händelse ätten på manssidan utdör, i hvilket
fall k. m:t "förlänar denna egendom till någon
annan af dess trogna undersåtar, som därtill kunnat
visa sig värdig", dock att företräde om möjligt
därvid lämnas "någon af namnet å kvinnolinjen". En
mindre del af fideikommisset, näml. Bersbo grufvor
och Forsaströms järnbruk med dithörande smärre
jordområden, blef 1900 med k. m:ts tillstånd utbytt
mot ett fideikommisskapital, som förvaltas af två
af Svea hofrätt tillsatta godemän och f. n. (1903)
uppgår till 47,500 kr. För öfrigt består numera
baroniet, oberäknadt Åtvidabergs kopparbruk och
grufvor, af 65 1/4 hemman, hälften frälse och hälften
kronoskatte, däraf 51 5/8 i Linköpings och 13 5/8
i Kalmar län, omfattande 23,039 har, däraf 2,821
har åker, allt jämte kvarnar och annan fastighet
taxeradt till 2,423,900 kr. (1903). Det sträcker sig
öfver 12 socknar och har på sitt område omkr. 4,300
mantalsskrifna personer. Se vidare Adelsnäs och
Åtvidaberg.
Adelswärd, svensk adlig ätt, härstammar från
ryttmästaren Johan Hultman, som adlades 1719. och
hvars son Johan 1770 blef friherre. Dennes sonson Erik
Reinhold fick 1823 greflig värdighet, som hans barn
vid hans död afsade sig. Den friherrliga ätten innehar
som fideikommiss "baroniet Adelswärd" (se ofvan).
1. Johan A., f. 1718, d. 1785, Johan Hultmans
son, stiftare af baroniet Adelswärd (se ofvan),
upphöjdes till friherre 1770 och fick landshöfdings
namn, heder och värdighet 1779.
2. Erik Reinhold A., ämbetsman, den förres sonson
och son af den från riksdagarna 1800 och 1809
bekante öfverste Erik Göran A., f. 13 jan. 1778,
utnämndes vid fyra års ålder till fänrik
vid lifgardet. Han steg till major och fick afsked
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
