Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afganistan (Afghanistan), d. v. s. "afganernas land"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och dess fortsättning Kuh-i-baba och Sefid-kuh samt
en del med dem parallella kedjor längre i norr. Södra
delen är fårad af en mängd i riktning från Pamir mot
s. v. gående kedjor, till hvilka höra gränsbergen mot
Indien, Sulejmankedjorna. Det högsta partiet är dock
Hindukusch och dess fortsättning; det förra har en
medelhöjd af nära 5,000 m. och en topp, Tirash Mir, af
7,750 m. Det mest använda passet öfver dessa kedjor,
Bamian- l. Hadjigak-passet, har en höjd af 3,715
m. Landets lägst del är området norr om dessa berg
upp till nordgränsen, Amu Darja, där höjden på sina
ställen blott är 360 m. ö. h. Ett vildt alpland är ock
området på Pamir, där endast vissa dalar ligga under
trädgränsen, som här går i medeltal vid 3,800 m. höjd,
medan platåns medelhöjd beräknas till omkr. 4,000
m. Alla dessa berg äro om vintern snötäckta och gifva
därigenom upphof åt en mängd floder, af hvilka dock
många äro blott periodiska. Hufvudfloden i norr är
Amu Darja, som afvattnar största delen af Pamir och
landet norr om Hindukusch. En annan från Sefid-kuh åt
norr flytande flod är Murghab, som slutligen utsinar
i turkmenska öknen. Söder om Sefid-kuh flyter åt
v. Heri-rud, och åt s. v. flyter i dalarna mellan de
förr nämnda bergsryggarna en mängd små vattendrag,
af hvilka de flesta förenas till floden Hilmend,
som utgjuter sig i ett afloppslöst saltträsk,
Hamun- l. Seistan-bäckenet, hvars storlek mycket
varierar på olika årstider, men i medeltal beräknas
till 4,000 kvkm. Slutligen flyter från Sefid-kuh åt
öster Kabul, som utrinner i Indus. Kabul-dalen är en
af landets viktigaste stråkvägar, i det att den genom
Kaiber-passet leder ned till Indien, dit man äfven på
en sydligare väg kan komma genom Paivar-passet. Från
Kabul-dalen går karavanvägen åt v. genom Heri-dalen,
i hvars västra del Herat ligger. Därifrån kunna
varorna föras antingen söder om bergen till Persien
eller öfver dem åt norr genom Murghab-dalen till Merv
och vidare till Kiva, Bokhara o. s. v. En annan viktig
väg upp till A. leder från Indien genom det engelska
Belutsjistan och Bolan-passet till den afganska staden
Kandahar. Inga järnvägar finnas, men från trenne
håll löpa järnvägslinjer nästan fram till landets
gränser: i ö., där det indiska järnvägsnätet är
utsträckt till Peshawar vid Kaiber-passets mynning;
i s. ö., där den engelska järnvägen genom Belutsjistan
från Kodjak-passet hotar Kandahar; och i n., där en
grenbana från transkaspiska banan går till Kuschkinsk
post vid själfva gränsen 100 km. från Herat.
Klimatet är utprägladt kontinentalt,
med starka motsatser mellan dag och natt och än
starkare mellan sommar och vinter. På den delvis
3,000 m. ö. h. liggande sträckan mellan Kabul och
Sulejman-bergen. hvilken under tre månader är täckt
af snö, sjunker termometern ibland på vintern till
- 24° C. och stiger om sommaren till + 40° C. Mesta
delen af den obetydliga nederbörden faller höst
och vinter. – Växtligheten är mycket olikartad:
stora områden upptagas af sandöknar eller stäpper;
på andra ställen, särskildt i skyddade dalar, växer
vacker skog af barr- och löfträd. I några trakter
odlas socker, bomull, citroner, tobak, dadelpalmer
samt de vanliga sädesslagen. Dock spelar åkerbruket
icke någon viktigare roll annat än i närheten af
städerna (fruktbarast och bäst odlad är trakten
kring Kandahar), utan boskapsskötseln
är folkets hufvudnäring, och afganen är till
sin natur nomad. De viktigaste exportvarorna äro
därför hästar, får, nötkreatur, kameler (både en-
och två-puckliga), hudar o. d. Af åkerbruksalster
eger A. två, som vunnit särskildt beröm, aprikoser och
körsbär. Af vilda växter är den ekonomiskt viktigaste
den planta, som lämnar drogen dyfvelsträck. Metaller
finnas, men bearbetas föga, dock exporteras något
bly, zink och alun. Af industri förekommer i regel
endast husslöjd för eget behof. Blott i de större
städerna produceras en del artiklar, som i mindre
mängd exporteras, såsom filtar och sidenvaror. Sedan
den ryska transkaspiska banan byggdes, ha ryska varor
alltmer vunnit inträde i landet, och handeln öfver
Bokhara har ökats, medan handeln på Indien minskats,
ehuru den senares värde ännu är större än den förras.
Befolkningen är sammansatt af flera stammar. De
egentlige afganerna äro arier och kalla sig själfva
"puchtun" (pachtun) samt tala ett språk, "puchto"
(pachto), som härstammar från en gammal baktrisk
dialekt, i hvilken dock de ariska elementen tidigt
uppblandats med arabiska. Skriften är som vanligt
hos muhammedanska folk arabisk, ehuru denna endast
dåligt lämpar sig för att återgifva de ariska
språkljuden. Folket är för öfrigt starkt blandadt med
persiska, indiska och semitiska beståndsdelar. Afganen
har en hög ståtlig växt med mager figur, långt ansikte
och energiska drag samt rikligt svart hår och skägg;
brunt, och mer sällan rödt, hår förekommer också. I
västra delen af landet är hudfärgen ljusare än i den
östra; äfven äro de västra stammarna icke så kraftigt
byggda som de östra. Kvinnorna prisas af somliga
resande för sin skönhet, andra hafva funnit dem
fula. Nationaldräkten, särskildt hos bergstammarna,
utgöres af en lång skjorta, vida svarta byxor och en
som kappa använd fårpäls jämte en brokig mössa och
läderstöflar. Afganerna äro sällskapliga, nyfikna,
ceremoniösa och misstänksamma. Kvinnans ställning
tyckes vara friare och bättre än hos andra asiatiska
muhammedaner. Åtminstone i städerna kunna de högre
klasserna, äfven deras kvinnor, läsa och skrifva,
två konster, som jämte annan kunskap meddelas i de i
landet kringströdda högskolorna, "medreser". Afganerna
äro delade i en stor mängd stammar, dessa i klaner och
underklaner. Hvar stam styres af en kan, som utnämnes
af emiren. Den största stammen, till hvilken också
dynastien hör, är durani-stammen, som innehar en stor
del af södra A., den fruktbaraste landsdelen. Durani
äro dels åkerbrukare, dels herdar och utgöra den mest
civiliserade stammen, med en gammal adel, som för ett
patriarkaliskt regemente. Öster om dem, på högslätten
samt i dalarna i n. ö., bor den näst största stammen,
ghilsai, som är delad i två hufvudafdelningar, ibrahim
och turan, den förra delad i 13, den senare i 3
"keils" (klaner). En annan stam är povinda, som
säges ega 12,000 köpmän och 35,000 kameler. Den bebor
passen ned till Indus samt idkar handel och plundring
i nordvästra Indien, hvarvid den på egna kameler
för de på sådant sätt skaffade varorna till Herat
eller Bokhara. Afganernas antal uppgifves (1901) till
3,2 mill. De bebo dock knappt halfva landet. I norra
delen bodde fordom baktrierna. hvilka dock mestadels
försvunno, då under Dsjingis-kan den mongoliska
folkfloden frambröt. De turkmenske osbekerna inneha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
