- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
233-234

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afganistan (Afghanistan), d. v. s. "afganernas land"

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

engelsk fångenskap. Sjujas välde blef ej
långvarigt. Afganerna reste sig redan 1841 under
ledning af Dosts son Akbar.

Resningen, som inleddes genom mordet på Burnes,
utbröt så plötsligt, att engelsmännen i hast måste
innesluta sig i sitt dåligt befästa läger, där de voro
afskurna från all undsättning. Efter ett fördrag med
Akbar fick den i Kabul inneslutna engelska styrkan
(4,000 man reguljära trupper och deras till 12,000
uppgående följeslagare) fritt aftåga ur landet, men
föll nästan till sista man ett offer för kölden och
de vilda stammar, som på vägen till Indus från alla
sidor angrepo densamma. En ny engelsk här inträngde i
A., förstörde städerna Ghasna och Kabul och sprängde
Akbars skaror, men drog sig därefter, förtröstande
på landets hjälplöshet, tillbaka till Indus,
hvarefter under nära fyratio år England sökte undvika
inblandning i A:s angelägenheter. Dost Muhammed
lössläpptes, återvände till sitt rike och befäste ånyo
sitt välde. Han slöt nu förbund med sina forne fiender
sikherna, hvilka i sina strider mot engelsmännen flera
gånger fingo understöd af afganska hjälptrupper,
men efter Punjabs eröfring af engelsmännen ändrade
han politik och sökte Englands vänskap, egentligen
för att på detta sätt vinna ett stöd mot Persien,
som började kasta sina blickar på västra A. Där var
Herat fortfarande ett eget rike, som redan stod
i beroende af perserna, men som dessa ville helt
och hållet införlifva i sitt land, då fursteätten
utslocknat. Äfven Dost sökte emellertid förvärfva
Herat och slöt fördenskull ett fördrag med England
(i Peshawar 30 mars 1855). I Herat insatte dock
perserna på rysk anstiftan en lydfurste Jusuf. Denna
motgång för Dost uppvägdes delvis af de eröfringar
han gjorde norr om Hindukusch, där han vann hela
provinsen Turkestan. Under seapoys-upproret 1857–58
iakttog Dost Muhammed troget förbundsbestämmelserna
och höll sig strängt neutral, men begagnade sig af
engelsmännens svårigheter till att åt sig utverka
ökadt understöd i penningar och mot deras vilja
utvidga sitt välde åt söder till Kandahar och mot
väster, där Herat nu kom i fullständigt beroende af
A. Dost Muhammed dog 1863. Hans efterträdare, sonen
Sjir Ali, måste i flera år kämpa med sin broder Asim
och sin brorson Abd-ar-rahman, men segrade 1869
hufvudsakligen genom sin son Jakubs tapperhet och
förjagade Abd-ar-rahman, som flydde till Bokhara,
hvilket land 1868 blifvit ryskt lydrike. Den engelska
regeringen, som fann sig ej längre kunna vidhålla
non-interventionspolitiken (jfr Lawrence och Mayo),
erkände Sjir Ali som emir, gaf honom stora
penningesummor och sände honom vapen. 1870 intog
han Herat, men måste sedan bekämpa ett uppror af
sonen Jakub och det gammalnationella partiet, för
hvilket hans reformsträfvanden voro förhatliga. Ehuru
det 1872–73 aftalades mellan England och Ryssland,
att A. skulle vara ett neutralt bälte, dock närmast
hörande under engelskt inflytande, sände Ryssland
sommaren 1878 en beskickning till Kabul, hvilken af
Sjir Ali mottogs på ett ostentativt förekommande
sätt. Då den brittiske vicekonungen i Indien kort
därefter sände en beskickning till Kabul, men
denna på ett förolämpande sätt tillbakavisades vid
gränsen, utrustade England trupper för att häfda
sitt inflytande. I nov. 1878 ryckte tre engelska
härafdelningar (tills. 41,000 man) in i A. samt
trängde fram mot Kabul
och Kandahar, hvarefter Sjir Ali flydde till
Turkestan och dog där i febr. 1879. Sonen Jakub,
som han insatt till regent, slöt 19 maj s. å. fred
i Gandamak, där han förband sig att icke underhålla
några förbindelser med andra makter, att mottaga en
engelsk resident i Kabul samt afstå några mindre
områden jämte de tre östra hufvudingångarna till
A. (Kaiber- och Paivarpassen samt Pisjindalen), den
s. k. "vetenskapliga gränsen", som enligt Beaconsfield
är nödvändig för Indiens säkerhet. Dessa områden
skulle dock betraktas endast såsom af brittiska hären
med emirens medgifvande besatta, hvarför öfverskottet
af inkomsterna därifrån skulle tillfalla emiren, som
dessutom tillförsäkrades omkr. 100,000 pd st. i årliga
subsidier. Sedan den brittiske residenten Cavagnari
emellertid af afganska krigare, som voro upphetsade
af prästerna, redan s. å. blifvit mördad, inryckte en
engelsk här under Roberts och intog Kabul, hvarefter
Jakub fördes som fånge till Indien. Sedan afganerna
blifvit slagna i flera blodiga strider, var Englands
myndighet tryggad i största delen af A. Den 22 juli
1880 blef Jakubs kusin Abd-ar-rahman insatt som emir,
och för att stärka hans makt uppgaf England sin rätt
att hålla en resident vid hans hof och lofvade honom
betydande penningmedel. Han måste dock först kämpa
mot Jakubs broder Ejub, som innehade Herat och som
t. o. m. vågade ett angrepp på engelska trupper och
hotade Kandahar. Efter en ilmarsch af Roberts blef
denna plats undsatt och Ejub i grund slagen, men då
Ejub efter engelsmännens aftåg 1881 förnyade striden
med Abd-ar-rahman, blef han i sept. slagen af denne,
hvarefter Herat intogs, Ejub flydde till Persien och
Abd-ar-rahman var herre öfver hela A. under Englands
beskydd, men hotad af Ryssland, som 1884 intagit
Merv, underkufvat turkmenerna och nordvästra A.; de
t. o. m. började besätta Herirud-dalen. Dessa ryska
anfall mot A. höllo på att framkalla ett krig mellan
England och Ryssland (1885), men tvisten bilades
genom ett fördrag, enligt hvilket gränsen skulle
fixeras af en engelsk-rysk gränskommission. Genom det
slutliga fördraget 22 juli 1887 erhöll Ryssland
några områden vid öfre Murghab, men afstod från
andra anspråk. Härmed hade dock Ryssland ej uppgifvit
planerna på ytterligare landförvärf från A. I augusti
1891 visade sig 600 man "forskningstruppcr" på
Pamir, och det kom t. o. m. 1893 till en strid med
afganerna, hvari dessa besegrades. Dessa tvister
bilades genom ett fördrag 1894, hvari A. till
Ryssland afträdde större delen af Pamir, efter
en gräns, som reglerades 1895 af en engelsk-rysk
gränskommission. Engelsmännen sökte sig en ersättning
för dessa ryska landvinningar dels genom att flytta
sin gräns till den västra Sulejman-kedjan, dels genom
att förklara Kafiristan för engelskt område. Detta
berglands eröfring uppdrogs åt emiren Abd-ar-rahman,
som lyckligt genomförde den 1896. Ehuru emiren sökte
stå på god fot med engelsmännen, ansågs han icke utan
skäl opålitlig. Han afled 1 okt. 1901 och efterträddes
af sin son Habib-ullah-kan, hvilken ovanligt nog icke
ens behöfde bekämpa några om makten konkurrerande
rivaler, utan öfvertog en genom faderns kraft skapad
stark regeringsmakt. Hans regering har ännu ej (1903)
utmärkts af några i ögonen fallande händelser, om
också befolkningens muhammedanska fanatism vid ett par
tillfällen gjort hans ställning svår. Litt.: Curzon,
"Russia in Central

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free