- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
251-252

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är om sommaren hård som tegel, men efter regn och
särskildt under regntiden smyckas den nakna karroon
med blommor och förvandlas till böljande gräshaf. Vid
nordranden af stora karroon ligga 1,500–1,800 m. höga
kedjor (Roggeveld, Nieuweveld och Snieuwbergen med
det 2,600 m. höga Kompassberget). Östligare ligga
flere kedjor, af hvilka den högsta, Drakbergen
(med Champagne Castle, 3,160 m., och Mont aux
sources, 3,400 m.), når fram till Limpopofloden;
i Drakbergens nordligaste utlöpare når Mauchspitze
en höjd af 2,660 m. Västranden af sydafrikanska
högslätten bildas likaledes af terrasser och randberg,
ehuru icke så utpräglade som på södra och sydöstra
kusten; i västra delen af Damara- och Hererolandet
finnas bergstoppar af mer än 2,000 m. höjd. Kalahari
innanför är icke, som den ofta kallas, en öken,
utan en stäpp med endast få sandbetäckta ställen.

Vid östra randen af den central-afrikanska högslätten
ligger Abessiniens alpland, som mot ö. stupar med
branta klippväggar, medan sluttningen mot v. är
långsträckt. De högsta topparna ligga i midten af
höglandet eller närmare västra sidan (Ras Dasjen,
4,620 m., Buahit, 4,529 m.). Mot s. fortsättes
det abessinska höglandet i berglandet Kaffa, med
en medelhöjd af 2–3 tusen meter. De sparsamma
undersökningarna omedelbart s. om Kaffa synas
konstatera, att utlöpare därifrån sträcka sig
till trakten af Rudolfsjön och sammanhänga med
bergen kring de stora sjöarna. Äfven mot ö., vid
Somal-halföns nordrand, fortsätter höglandet i en
tämligen betydlig höjd bort mot Kap Guardafui. Norr
om det abessinska höglandet längs Röda hafvets kust
sträcker sig ända mot deltat ett af djupa klyftor och
torra flodbäddar genomskuret randberg, hvars högsta
topp är Djebel Soturba (2,100 m.) under 22° n. br.
A. W-G.*

Geologiska förhållanden. Själfva grundstommen af
Afrika utgöres af de till urformationen hörande
kristalliniskt skiffriga bergarterna gnejs,
glimmerskiffer, hornbländeskiffer m. fl. jämte granit
inom de centrala delarna. På urformationen hvila inom
stora områden paleozoiska lager, hufvudsakligen
siluriska och devoniska systemens sandstenar,
skiffrar och kalkstenar, såsom i Senegambien,
Marokko och mellanliggande trakter, inom mellersta
delen af Sahara samt i tyska Öst-Afrika, Kaplandet,
Transvaal, Damaraland m. fl. st. De sydafrikanska
paleozoiska bildningarna hafva dock icke alla
kunnat säkert inpassas i nämnda system (där
finnas nämligen äfven till karbon- och permiska
systemen hörande lager), utan sammanföras under
benämningen "Kap-formationen". Denna öfverlagras af
"karrooformationen", som har stor utbredning inom
Kaplandet, Oranjeflodskolonien, Kongostaten och
Sudan samt för öfrigt uppträder inom kustområdena i
Öfre Guinea och Sansibar. Den utgöres till stor del
af gråa och röda sandstenar, hvilka på grund af sin
bibehållna horisontala lagring i viss mån förläna en
utpräglad slättlandsnatur åt de trakter, där den är
rådande. Karrooformationen tillhör triassystemet,
är således af mesozoisk ålder, utom den af ett
groft konglomerat med räfflade stenar bestående
nedersta delen, hvilken anses tillhöra permiska
systemet. Flerstädes genomsättes formationen af de
eruptiva bergarterna diabas och melafyr; i Kaplandet
bilda dessa i följd af sin större hårdhet ett
antal bergstoppar. Jura-aflagringar äro iakttagna
i Algeriet och Abessinien, kritformationer
i östra och norra Sahara samt här och där
inom kustområdena. Tertiära bildningar förekomma,
hufvudsakligen i Algeriet och norra Egypten. Emedan
hufvudparten af de paleozoiska bildningarna liksom
urberget är veckad, men karrooformationens lager
ligga horisontalt, har man dragit den slutsatsen
att Central- och Syd-Afrika sedan karbontidens slut
icke varit utsatta för bergskedjetryck, hvilket för
öfrigt äfven är fallet med Sahara-området. Kvartära
bildningar, de s. k. lösa jordaflagringarna, äro,
frånsedt de verkliga sandöknarna, utbredda vid
flodmynningarna, kring Kongos och Nilens mellersta
lopp samt flerstädes inom södra och nordvästra
Afrika. Mycket stor utbredning har hvad man kallar
laterit, en tegelröd eller brunröd, lerartad,
i luften småningom hårdnande massa, bildad genom
omvandling af vittringsprodukterna efter gnejs och
andra bergarter. 49 proc. af världsdelens yta täckas
däraf. Stora vulkanområden förekomma i Abessinien,
hvarest flera ännu verksamma vulkaner finnas, samt
i trakterna öster om Victoria Njansa, hvarest de
slocknade vulkankäglorna Kilima-ndjaro och Kenia,
den förra nu glaciärbärande, bilda världsdelens
båda högsta toppar. Vulkaniska bergarter finnas
dessutom i Sudan ock Sahara samt i Kamerun, där
det 4,000 m. höga Kamerunberget helt och hållet
utgöres af sen-tertiär basalt. På nyttiga och
värdefulla mineral är norra och centrala A. mycket
fattigt. Utom järnmalmer, som bearbetas af njamnjam,
fan, balunda o. a., äfvensom kopparmalm i Katanga,
är salt den viktigaste produkten, ehuru långt ifrån
allmän. Vid Ambriz på västkusten n. om Loanda
finnes kopparmalm; distriktet Kassongo i Angola
eger rika järnmalmslager. I Stora Namalandet har
anträffats tenn, bly, järn och koppar samt guld,
men hittills ej i brytningsvärda mängder; däremot
äro koppargrufvorna i Lilla Namalandet i Kapkolonien
utomordentligt rika. Guld har förr vunnits vid nedre
Sambesi, och från 1890 hafva stora guldförekomster
i det sydligare Mashonalandet och Matabeles rike
bearbetats. Det egentliga guldlandet, jämförligt
med Kalifornien, är dock Transvaal. Dessutom
hyser Transvaal järn- och kopparmalmer och Natal
betydande stenkolslager. Diamanter träffades i
Afrika först 1867, nämligen i floden Vaals sand-
och grusaflagringar inom området Väst-Griqualandet
norr om Kaplandet, hvarefter år 1871 de rika
förekomsterna i en vulkanisk bergart vid
Kimberley upptäcktes, från hvilka numera 90
proc. af hela jordens diamantproduktion vinnas.
E. E.

Sjöar och floder i A. äro mycket ojämnt fördelade. Den
n. om ekvatorn belägna delen har endast få insjöar
att uppvisa, nämligen utom sjotten i Atlasländerna
och Fajum i Egypten den grunda, till stor del
träsklika Tsadsjön i Sudan, hvilken upptager Sjari och
Komadugu (Waube) och saknar aflopp, men likväl har
sött vatten; den mycket mindre Fitri-sjön, i hvilken
Batha mynnar ut; s. om Tsad det af Vogel upptäckta,
mellan Sjari och Binue belägna Tuburiträsket,
som under regntiden sväller ut till sjö; Tsana
l. Tana i Abessinien på 1,755 m. höjd, genomfluten
af Abai l. Blå Nilen; Assal l. Abhebadd-sjön
v. om Tedjura-viken och Alalebadd-sjön nära
Röda hafvet i en vulkanisk omgifning. Söder om
Kaffa ligga. Drottning-Margherita-sjön. Rudolfsjön
och Stefanie-sjön, alla utan aflopp. Nilkällorna äro
Victoriasjön, Albert-Edvardsjön och Albertsjön. Till
Kongos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 16:51:51 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfba/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free