- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
257-258

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sjunka djupt (juli + 12,6°). I landets inre förekomma
i öfverensstämmelse med den torra luften stora
svängningar i temperaturen. Sommartiden stiger värmen
på karroo till 49°, medan omvändt stillastående vatten
vintertiden täckas med is och de högre bergstopparna
äro snöklädda. Men klimatet är utomordentligt sundt,
lungsot synes okänd, och engelska läkare sända
bröstsvaga patienter till Kaplandet med förvånande
resultat.

Växtvärlden. I öfverensstämmelse med de klimatiska
zonerna kan A. delas i 5 vegetationsbälten: 1. de
ständigt gröna trädens zon i Nord-A.;
2. norra öken- och stäppbältet i Sahara, Libyska
och Nubiska öknen samt Kordofan och Somali-landet;
3. tropiska regnens område (ungefär till 17°
och 24° s. br.); 4. södra öken- och stäppområdet
samt 5. de ständigt gröna trädens zon i Kaplandet.
Norra A. utgör icke något afslutadt helt, utan
bildar tillsammans med de europeiska och asiatiska
Medelhafsländerna ett växtgeografiskt rike, som
i klimatiskt hänseende karakteriseras af en lång,
varm, regnlös eller nästan regnlös sommar och en
mild vinterregntid. I öfverensstämmelse därmed
har vegetationen en framträdande torrhetsprägel.
Karakteristisk för Nord-A, såväl som för Syd-Europa
är småskog, hufvudsakligen sammansatt af ständigt
gröna buskväxter, med styfva, läderartade, ofta
glänsande blad, såsom myrten, lager, oliv, ek,
buxbom, cistusarter, arbutus, terebinter m. fl.
Af barrträd äro aleppotallen och en cederart
(Cedrus atlantica) de märkligaste. Mellan norra och
södra hufvudkedjan af Atlas ligger en stäppregion
med styfva stäppörter, bl. a. espartogräset,
artemisia-arter och chenopodiacéer. – Vidsträckta,
alldeles vegetationslösa områden finnas i Sahara,
men äfven en öfverraskande rik flora;
i synnerhet på dalbottnarnas kanter uppträda icke
sällan snår af Astragalus, Nitraria, Calotropis och en
mängd gräs. Säf och tamarisker nå stundom högt öfver
kamelryttarens hufvud. Karakteristiska äro vidare
bladlösa ginstbuskar, chenopodiacéen Traganum,
kolokvinten, flere från norra Sudan inträngande
akasia-arter m. m. Många ökenväxter utmärka sig
genom kort lifslängd, andra genom meterdjupt i marken
nedträngande rötter; många skydda sig mot faran att
förtorka genom reduktion af bladytorna eller genom
utbildning af köttiga väfnadsdelar, många äfven
genom afsöndring af hygroskopiskt salt. Oasernas
mest karakteristiska träd är dadelpalmen, hvars
sydgräns sammanfaller ungefär med Saharas. Utom denna
tränger blott en enda palmart (Hyphæne Argun) från
tropikerna in i Nubiska öknen. Sporadiskt förekommer
i enstaka oaser eufrat-poppeln. – Till ökenzonen
ansluta sig i s. i Kordofan grässtäpper med rikare
element af den tropiska skogs- och savannfloran, såsom
framförallt den gaffelgreniga dumpalmen. Äfven på
den östafrikanska kusten, i Somaliländerna, utveckla
sig, ofvanför den torftiga strandvegetationen, i
synnerhet på bergsterrasserna, ökenstäppens
egendomliga vegetationsformer, köttiga,
kandelaberlika euforbiacéer, aloe- och akasia-arter
m. fl.

Det afrikanska tropiska bältet utmärker sig framför
Asiens och Amerikas tropiska trakter genom högre
temperatur och mindre nederbörd, hvarför vegetationen
synes mindre rik och omväxlande. Skogar
af äkta tropisk prägel uppträda företrädesvis i det
centrala sjöområdet äfvensom i Guinea och i norra
Kongo-området. Med enstaka träd, såsom i synnerhet
baobab och andra bombacéer, bevuxna savanner äro
utmärkande för Sudan, södra Kongo-området och Sambesis
flodområde. Baobab l. apebrödsträdet, som till habitus
liknar en jättestor ek, tillhör området mellan 17°
n. br. och 18–24° s. br., men saknas i de tropiska
skogarna. Till en del åtföljes det af den äfven i
södra Asien utbredda palmyrapalmen, som ej går så
långt söderut som baobab. Karakteristisk för Guinea
är oljepalmen, hvars utbredningsområde går österut
till vattenskillnaden mellan Niger och Kongo och
söderut till Angola. På Loangokusten äro tofsträd
bestämmande för landskapets utseende. Längre in
växer den af negrerna utomordentligt högt skattade
kolanöten. Vid öfre Nilen, i Nigerområdet och vid
Kongo växa Papyrus och det för sin lätta ved utmärkta
ambakträdet. Galleriskogar kanta ofta vattendragen,
vidsträckta savanner och sumptrakter åtskilja de
slutna skogsbestånden. De tropiska lianernas och
epifyternas prakt är rikast utvecklad i urskogarna
i den fuktiga västern i närheten af ekvatorn. De
feberalstrande kusterna kantas, liksom öfverallt
inom tropikerna, af mangroveskogar.

Ett öfvergångsområde mellan den tropiska floran och
Kaplandets förekommer på östkusten mellan Delagoa-
och Algoavikarna, där tropiska former, såsom cykadéer,
köttiga euforbiacéer, en dadelpalm (Phoenix reclinata)
o. a. blanda sig med karakteristiska Kapväxter
(Podocarpus, Widdringtonia, Calodendron o. a.).

Från baobabens sydgräns (18° s. br. i v. och 24°
i ö.) sträcker sig det regnfattiga stäpp- och
ökenområdet nästan till A:s sydspets, hvilken åter
gynnas af en rikligare nederbörd. Den af södra
vändkretsen genomskurna Kalahari-stäppen företer
delvis bilden af en dyster ödemark. Endast efter
nederbörd betäckes marken af en art vattenmelon
(Acanthosicyos horrida), hvars frukter lämna människor
och djur en välkommen förfriskning. Kalahari-stäppens
vegetation består företrädesvis af taggiga buskar
och gräs; en af dess underbaraste växtformer är
Welwitschia mirabilis. Rikare gräsmarker, här och
där äfven skogsbestånd af akasia-arter, utmärka
Oranjeflodskolonien och Transvaal, medan högslätten
s. om Oranjefloden frambringar endast en torftig
buskvegetation af ljungväxter och evighetsblommor
(Helichrysum, Eriocephalus o. a.). En smal landremsa
från mynningen af Oranjefloden till Olifantfloden och
Zwarteveld, den under den torra årstiden dystra och
företrädesvis med taggiga buskar bevuxna karroo,
prunkar efter regn i en rik blomsterflora af
pelargonier, oxalidéer och en mängd köttiga
buskväxter.

Kaplandets ständigt gröna växtzon är inskränkt till
sydvästspetsen af kontinenten och går på östkusten
småningom öfver i den tropiska. Timmerskogar med
jättestammar af Podocarpus, Elæodendron, Crocoxylon,
Curtisia o. a. kläda företrädesvis sydkusten mellan
Gauritz- och Krommefloden. Kaplandets öfriga flora
utmärker sig genom ett utomordentligt stort antal
endast där förekommande proteacéer, ericacéer,
pelargonier och Succulentæ, såsom Mesembryanthemum
och aloe. Lägre buskgrupper af blågrön färg bestämma
landskapets utseende.

Af öarna har egentligen endast Madagaskar med
Maskarenerna och Seychellerna en mera själfständig
flora, i det omkr. 100 släkten äro endemiska. För

Tryckt den 27/7 03

1 b. 9

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free