Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kryddnejlikor (från Sansibar), färg- och andra
träd. Kaplandet, Natal, Egypten och Algeriet föra
i marknaden i synnerhet ull och bomull, de båda
senare äfven spannmål, Mauritius, Réunion, Natal
och Egypten socker, Transvaal guld, Kapkolonien
diamanter. Om också genom europeiska krigsskepps
vaksamhet utförseln af slafvar öfver hafvet från
västkusten numera väl är alldeles omöjlig och på
östkusten mycket begränsad, fortgår slafhandeln
i det inre ännu, och stora landsträckor äro nästan
ödelagda genom arabiska slafjägares fördärfbringande
verksamhet, hvilka genomresa hela kontinenten.
Det afrikanska järnvägsnätet utgör (enl. uppgift i
"Revue de statistique" 1900) 19,126 km., däraf komma
på de engelska besittningarna 6,220 km., på de franska
4,935, på Egypten och egyptiska Sudan 3,358 km., på
de då existerande boerrepublikerna Transvaal 1,935
och Oranjefristaten 960, på portugisiska kolonier 793,
på Kongostaten 431, på de tyska kolonierna 350 km. och
på de italienska 27 km. Det största nätet bland alla
afrikanska stater har Kapkolonien (4,487 km.). Det
märkligaste af alla afrikanska järnvägsförslag är det
af Cecil Rhodes framlagda, att med järnvägar förena
Kap och Kairo, ett förslag som säkerligen en gång
skall realiseras. För närvarande går järnväg från
Kap till Bulavayo i Matabeleland samt från Kairo
till Kartum; afståndet mellan Kartum och Bulawayo
är emellertid omkr. 3,700 km. Ångbåtar gå nu på flera
afrikanska floder och sjöar, såsom på Niger och dess
biflod Binue, på Kongo och dess biflod Kassai, på
Nilen och på Senegal samt på Tanganika och Victoria
Njansa. Telegraflinjerna ha en längd af 160,000
km.; man håller f. n på att draga en linje genom
hela kontinenten från Kap till Kairo. De viktigaste
hamnarna besökas regelbundet af ångfartyg. Men i det
inre äro mestadels samfärdsmedlen primitiva. I Nord-A.
till Sudan användes kamelen som rid- och lastdjur,
i Syd-A. är den tunga oxvagnen det bepröfvade
transportmedlet. Hästar och mulor användas i Syd-A.
nästan endast för postvagnen. I västra A. är ridoxen
ett ganska mycket begagnadt resemedel; i nordöstra
A., i Somali- och Gallalanden möjliggöras resor genom
hästar och kameler, i mellersta Öst-A. ersättas
dessa af åsnor. I Lunda och Loango begagnas bärstol,
men packning och varor måste där såsom i större
delen af det centrala tropiska A. föras af långsamt
marscherande, dyrbara bärarekaravaner. Penningsorter
och bytesmedel äro egendomliga. På västkusten
och långt in i Sudan samt i Sansibar gäller den i
Österrike präglade Maria-Teresia-thalern med årtalet
1780, på hela östkusten och i Abessinien den indiska
rupien och i tyska Öst-A, den af Tyska östafrikanska
sällskapet slagna rupien. Jämte de af européerna
slagna mynten har inhemskt järnmynt af olika form stor
utbredning. I hela västra Sudan användas kaurisnäckor
som värdemätare, i södra Sudan och Abessinien salt
i stänger, i många trakter bomullstyg,, glaspärlor,
järn- och mässingstråd. Därtill komma eldhandvapen,
ammunition o. s. v. Guld (guldstoft), ehuru det
förekommer flerestädes, användes ej som värdemätare,
utan säljes som annan handelsvara. Öfverallt söka
höfdingarna upptaga tull, i slafvar eller varor.
Upptäcktshistoria. Forntidens kännedom om A. grundade
sig väsentligen på berättelser om eröfringståg och
sjöfärder. Redan mycket tidigt företogo
egyptiska konungar krigståg uppför Nilen,
och enligt Herodotos’ uppgift skall Neko hafva
uppdragit åt feniciska skeppare att kringsegla A.,
hvilket de ock gjorde. Kartagern Hanno seglade
omkr. 470 f. Kr. längs västkusten ned till Sierra
Leone. Ehuru Pomponius Mela 50 f. Kr. hade förfäktat
A:s triangelform såsom sannolik, ansåg Klaudios
Ptolemaios, att kontinenten vid ekvatorn böjde
sig såväl åt v. som åt ö., där det sammanhängde med
Asien, hvarjämte han omtalar Månbergen långt i s., där
Nilens källor äro att söka, och Nilsjöarna. Romerska
härförare drogo på karavan vägar genom Sahara,
och Nero sände en expedition, som framträngde till
Bahr-el-gasal. Medeltidens kännedom om A. vidgades
genom araber, italienare och portugiser. Från 10:e
årh. lärde araberna känna Abessinien, östkusten till
Sofala och Madagaskar, västkusten till Senegal och
det inre till öfre Niger och Tsadsjön. Intressanta
och tämligen kritiskt siktade underrättelser finner
man hos deras geografiske skriftställare: Masudi,
Ibn-Haukal, Obeid-el-Bekri, Edrisi, Ibn-Chaldun, Ibn
el-Vardi, Abu-l-fida och Leo Africanus. Den sistnämnde
hade gjort en resa från Marokko till Timbuktu
och Bornu, liksom före honom Ibn-Batuta (1352),
som kom till riket Melle vid öfre Niger och till
Sansibarkusten. Genom Venezias och Genuas diplomatiska
och merkantila förbindelser med barbareskstaterna
och Abessinien erhöllo berömda kartografer i 13:e
och 14:e årh., såsom Marino Sanudo och Fra Mauro,
värdefullt material, men förledda af araberna förlade
de i hjärtat af kontinenten en stor sjö, från hvilken
Nilen flöt åt n. och Niger åt v. Marco Polo lämnade en
framställning af Öst-A. efter arabiska berättelser
och betecknade Madagaskar för första gången som
ö. Genuesiska sjöfarare upptäckte Kanarieöarna
och portugisiska Azorerna, men båda ögrupperna voro
troligen kända redan af kartagerna. Förtjänsten att
hafva fastställt A:s verkliga kustform tillkommer
portugiserna, hvilka, eggade af infanten Henrik
Sjöfararen, trängde allt längre söderut längs
västkusten, närmast med uppgift att söka den kristne
prästkonungen Johannes, hvars rike man trodde sig
kunna nå från västkusten medelst Niger, som ju på
kartorna stod i samband med Nilen. 1434 kringseglades
Kap Bojador, 1445 nådde Diniz Diaz Kap Verde, och
1472 kom man till Guineaviken. 1484 nådde Diego
Cão Kongos mynning, 1486 B. Diaz A:s södra kust,
och slutligen (1498) seglade Vasco da Gama rundt
A. till Indien. Sedan Saldanha 1503 kommit till Kap
Guardafui, nådde man 1520 Massaua vid Röda hafvet och
därmed prästen Johannes’ rike (Abessinien) och 1541
Sues. Andra upptäckter af än väldigare art tilldrogo
sig dock snart de sjöfarande folkens uppmärksamhet;
för Amerika fick A. träda i skuggan. Under de tre
följande århundradena vidgades därför kännedomen
om A. obetydligt. Men äfven till A. vände sig
europeisk företagsamhet och europeiskt kapital för
att genom anläggning af kolonier tillgodogöra sig dess
alster. Så slogo sig fransmännen på 1620-talet ned i
Senegal, och särskildt sökte engelsmän, holländare och
portugiser lägga under sig Guineas kust och handeln
därstädes. Enstaka färder till det inre företogos
äfven detta och följande årh., hufvudsakligen i
naturvetenskapligt intresse, bl. a. af Shaw (Marokko),
P. Kolbe (Kaplandet), Adanson (Senegambien), Forskål
(Egypten), Snelgrave (Väst-A.), Bruce (Abessinien),
Sparrman och Thunberg (Kap).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
