- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
279-280

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stora lucka fylldes genom resor af Rüppell, Ferret
och Galinier (1839–43), bröderna d’Abbadie (1837–48),
Krapf (1842) samt på 1860-talet af v. Heuglin, Rohlfs
och Lejean; äfven engelska fälttåget 1867–68 riktade
det topografiska och etnografiska vetandet. Ehuru
Rüppe’l redan 1824 vandrat genom öknarna v. om Nilen
till Kordofan och Russegger och Kotschy kommit till
Dar Nuba, d. v. s. till 11° n. br. och 29° ö. lgd,
beslöt man först på 1850-talet att från Röda hafvets
kust genom öknen närma sig höglandet. Dessa trakter
undersöktes af bl. a. Malzac 1852, Hamilton 1854,
Munzinger 1855–75 samt Hildebrandt och Heuglin. Cecchi
och Chiarini framträngde 1876–81 från Zeila, Soleillet
1882 från Tedjura mot Sjoa och Kaffa samt Aubry
1883–85 till Bonga. Antonelli, som 1883 genomvandrade
Danakilöknen, och Traversi deltogo 1885–87 i Meneleks
krigståg och vidgade väsentligt kännedomen om södra
Abessinien. Sedermera hafva andra italienare noga
genomforskat de italienska kolonierna. Djupt in i
Somali har bland andra trängt amerikanen Donaldron
Smith (1894–95), och från Obok trängde Bonchamps
nästan ända till Hvita Nilen.

1821 var, som redan nämndt, Blå Nilens mynning funnen
och Hvita Nilen befunnen vara hufvudfloden. Linant
de Bellefonds for 1827 uppför den senare till
13,6°. Man trodde då, att källorna lågo under 7°
n. br., och Muhammed Ali beslöt för sig vinna
äran af deras finnande. Den första af de af honom
utrustade expeditionerna kom 1840 till 6° 30’, den
andra 1841 till 44° 2’. Den sydligaste punkten, som
man från Egypten på Nilen nådde, var 3° 34’ (Miani
1860). Ett oerhördt stort, vattenrikt och bördigt
område var öppnadt genom Muhammed Ali. Efter köpmän,
elefantjägare och slafhandlare följde ett årtionde
senare vetenskapsmännen, hufvudsakligen i länderna
v. om Nilen, i Bahr-el-gasals område: Brun-Rollet
(1856), Poncet, Petherick (1857), Antinori, Piaggia,
Lejean och Heuglin (på 1860-talet), Schweinfurth
(1868–71), som öfvergick västra Niltillflödenas
vattenskillnad och i Monbuttulandet upptäckte den
mot v. strömmande Uelle, som han antog vara Sjari,
men som vi nu veta vara öfre loppet af Kongos biflod
Ubangi. Dessa trakter undersöktes sedan närmare af
Schnitzer (Emin pasja) 1877–92 och Junker 1877–88
och 1880–86. En annan framstående forskare i
dessa trakter var F. Stuhlmann, som 1890 följde
Emin pasja på hans sista resa från kusten till
det inre. Samtidigt med Emin pasja verkade Lupton
såsom egyptisk ämbetsman i Bahr-el-gasal-området och
kom 1883 ända till Foro i Dar Banda, n. om Mbomus
förening med Uelle-Ubangi. Casati kompletterade
1884–89 forskningarna i Monbuttulandet. Icke
oväsentligt understöddes dessa och andra
vetenskapliga expeditioner af Sudans generalguvernör
Gordon (1874–80), på hvars uppdrag egyptiska
generalstabsofficerare och engelsmän gjorde
kartläggningar i Kordofan och Dar-For.

Man försökte ej vidare att lösa Nilproblemet genom
att norrifrån framtränga utöfver 3° 34;, utan från
östkusten. Sedan 1518 hade man kännedom om en stor
sjö innanför Mosambik, och man ställde den enligt
Ptolemaios’ framställning i samband med Nilen, stundom
äfven med Kongo och Sambesi. Cooley samlade sedan 1835
alla underrättelser om den, gaf den på sina kartor
(1845 och 1853) ett bestämdt läge och införde namnet
Njassa i litteraturen. Flere försök gjordes att nå
den österifrån, men förgäfves. Då
kom med ens en stor öfverraskande framgång. Tyska
missionärer, sedan 1843 verksamma i Mombasa, upptäckte
1849 snöbergen vid ekvatorn: Rebmann Kilima-ndjaro,
Krapf Kenia. Ännu mera eggande verkade de hörsagor,
som de inhämtade öfver det stora inhafvet i det
inre, hvilka gåfvo anledning till Burtons och Spekes
expedition till den förmenta Nilsjön. Burton och
Speke funno 1858 Tanganika och Speke ensam Victoria
Njansa: inhafvet upplöste sig i flere sjöar. Spekes
andra expedition 1860–64, i förening med Grant,
löste slutligen i hufvudsak problemet. Sedan de följt
västsidan af Victoria Njansa, funno de sjöns utlopp
vid Riponfallen, följde detta till Karumafallen
och sammanträffade i Gondokoro vid Hvita Nilen med
den från Kairo kommande Baker (1862–64), som genom
upptäckten af Albert Njansa och Somerset-Nilens utlopp
i denna fullständigade deras resultat. Sedan därefter
Stanley 1876 funnit Kagera l. Alexandra Nil, Victorias
största tillflöde, hvilket Baumann 1892 följde till
dess ursprung, och 1889 Semliki, som förenar
Albert-Edvard-Njansa med Albert-Njansa, hade man afslöjat den
årtusenden gamla hemligheten med Nilens ursprung. Det
sista bidraget till lösningen af "sjöproblemet" gaf
Götzen, som 1893 genomvandrade A. från den östra till
västra kusten och därunder bl. a. upptäckte Kivasjön.

Kongos mynning upptäcktes, som nämndt, 1484, men
ett försök att tränga uppför floden gjorde först
Tuckey 1816 (ofvanför Isangila); efter honom följde
L. Magyar 1848 (till Jellalafallen) och Burton
1863. Om jätteflodens utsträckning och dess väldiga
bifloder visste man ingenting. Livingstone höll
den af honom 1867 upptäckta Luapula för Nilens öfre
lopp, men Cameron påvisade 1874, att Nilsjöarna lågo
högre än Lualaba vid Njangve, och antog, att Lualaba
tillhörde ett stort västafrikanskt vattenbäcken. Först
Stanley ådagalade genom sin epokgörande färd från
Njangve till Boma vid Atlantiska hafvet 1876–77,
att Lualaba var identisk med Kongo. Kongos södra
bifloder voro sedan länge bekanta, utan att man anat
deras sammanhang med Kongo. Redan 1796 hade Pereira
och 1798 Lacerda genomvandrat södra Kongobäckenet,
och tvenne pombeiros (d. v. s. infödda handlande,
som stodo i förbindelse med portugisiska köpmännen vid
kusten och förmedlade förbindelsen med det inre) hade
1802–11 korsat Syd-A. mellan Loanda och Sofala. Graça
hade 1843–46 och L. Magyar 1850–51 framträngt till
Muata Jamvos rike. Livingstones upptäckter på resorna
från vattenskillnaden n. om Sambesi genom Lunda till
Angola (1852–54) samt vid Moero och Bangveolosjön
(1867–68) bekräftades och fullständigades genom
senare resande. Genom Pogge (1875) och Buchner
(1879–81) erhöllos säkrare underrättelser om
Lundariket. Capello och Ivens undersökte 1877–79
Kuangos, Tsjikapas och Kassais öfre lopp. Pogge och
Wissmann företogo 1881–82 en expedition från Angola
till Njangve, hvarifrån Wissmann fortsatte till
östkusten, men Pogge återvände till västkusten. På
uppdrag af Internationella afrikanska associationen
anlade Stanley stationer vid nedre Kongo, trängde
uppför denna flod till Aruvimi och upptäckte
1882–83 Leopold II:s sjö och Mantumbasjön, hvilkas
förbindelser med hvarandra och med Kongo fastställdes
af Grenfell 1886 och Bentley 1887. Dessa och andras
forskningar hade gjort oss bekanta med ett antal
floders mynningar i Kongo och med deras öfre lopp.
Den felande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free