Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbindelsen lämnade de nu följande forskningarna af
Wissmann och Wolf, som 1884 fastställde Kassais
förbindelse med hufvudfloden, Wolf, som 1885–86
for uppför Sankuru till 6° s. br., Grenfell och
v. François, som 1885 foro uppför Lulongo, och van
Gèle, som 1886 for uppför dess biflod Lupori. Wissmann
anträdde 1886 sin andra stora expedition genom
kontinenten, hvarunder han begagnade ett halft års
vistelse i Balubalandet till viktiga geografiska
utflykter. Delcommune, förut verksam vid Leopold
II:s sjö, Lukenge och Sankuru, löste 1888 den
svåra frågan rörande den af Cameron upptäckta
Lomamis identitet med den under namnet Lubilasch
i Kongo mynnande floden genom att fara uppför den
till 4° s. br. och ådagalade därjämte att Camerons
Lomami icke, såsom Wolf antagit, hör till Sankurus
flodområde. Janssen, som 1889 kom till 4° 27’
s. br., visade, att Lomami är den bekvämaste
vattenvägen till Njangve. 1887 företogos tvenne
synnerligen viktiga flodexpeditioner: af van Gèle,
som framträngde på Ubangi ända till 23° ö. lgd och
därigenom löste Uellefrågan, samt af Stanley, som
på sin Emin-pasja-expedition följde Aruvimi nästan
till dess källor. Genom dessa fingo Schweinfurths,
Junkers och Luptons tidigare forskningar
i Monbuttulandet och Dar Banda sin
vetenskapligt tillfredsställande lösning.
Af andra forskningar i Kongoområdet må nämnas de af
svenskarna Möller, Pagels och Gleerup 1883-86
vid mellersta Kongo, de af Bentley, Crudgington,
Johnston, Pechuel-Loesche, Chavanne, Danckelmann och
Comber vid nedre Kongo.
Den genom forskningarna vid Tanganika bekante
kapten Burton och botanisten Mann lärde oss
känna Kamerunberget (1861). Andra forskare i
dessa trakter äro Reichenow, Buchholz och Lühder
(1872–73), Grenfell och Comber (1876–79), de där
bosatte svenskarna Knutson och Valdau, vidare
v. Zöller, Johnston, Zintgraff och Zeuner, Kund
och Tappenbeck (efter 1887) samt Morgen. Zintgraff
lyckades 1889 framtränga till Ibi vid Binue. Morgen
reste s. å. öfver Jaunde-stationen till Ngila och
öfre Mbam tillbaka till kusten på Sannaga, och 1890
bröt han upp till Binue, som han nådde under 10°
ö. lgd, hvarefter han for utför Binue och Niger till
kusten. I Kamerunområdet hafva under senare år många
tyskar rest, bl. a. Stellens (1893), Passarge (1893–
94) och Carnap-Quernheimb (1897). – Gabun och Ogove
voro nästan obekanta till midten af 19:e årh. Hvad
Bowdich 1817 berättade om tillvaron af en flod Ogove
och Bouët-Willaumez 1838 om Gabuns närmaste omgifning
var mycket torftigt. Banbrytande verkade Du Chaillu
(1851–65) med sina resor innanför kusten och vid
Ogove, som han följde till 12° 35’ ö. lgd. Han hade en
mängd efterföljare, men det lyckades först Savorgnan
de Brazza med Marche, och Ballay att 1877 icke blott
nå Ogoves källområde, utan öfver vattenskillnaden
och längs Kongos biflod Alima komma fram till
Kongo, hvarigenom den forna föreställningen att
Ogove var en arm af Kongo upphäfdes. Crampel drog
1890 med en stor expedition på Kongo till Ubangis
båge för att därifrån framtränga till Tsadsjön,
men expeditionen blef i april 1891 öfverfallen
af araber och tillintetgjord. Då öfvertog Brazza
ledningen af en ny expedition, med hvilken han 1892
marscherade längs Sangafloden och i Komasa under 3°
40’ n. br. sammanträffade med Mizon, som dragit uppför
Niger och Binue och därifrån
vändt sig mot s. Den förste, som lyckats
framtränga från Kongo till Tsad, var Gentil, som från
Ubangi kom öfver till Sjari, som han följde till Tsad,
i hvilken han inseglade 1 nov. 1897.
Öfver två århundraden egde Portugal kolonien
Angola, utan att af landet känna mer än den yttersta
kustremsan. I det närmast liggande inlandet gjorde
Saldanha 1807 och Cardoza 1816–19 och efter lång
paus Graça 1843–46 resor af större eller mindre
betydelse. Öfver landskapet Bihe inhämtade L. Magyar
1847 tillförlitlig och noggrann kännedom, och i
konungariket Kongo gjorde Bastian 1857 etnografiska
studier. Därjämte hafva Welwitsch 1853–65 och Monteiro
1858–73 vidgat kännedomen om landet mellan kusten och
Kuango, Duparquet 1868, Capello, Ivens och Serpa Pinto
1877–79 om den sydligare delen, A. de Paiva om trakten
vid Kunene och Kubango samt van Veth 1885–86 om Bihe.
Hollands kolonialpolitik lät mycket litet göras för
kännedomen om det inre Syd-A. Visserligen sände
regeringen små expeditioner till okända trakter,
men deras resultat hemlighöllos, och främlingar
fingo endast med svårighet besöka landet. Först
1777 hade Gordon funnit Oranjes öfre lopp och
Patterson 1778 dess mynning; dock är det möjligt,
att regeringskommissarien Hop redan 1761 gått öfver
floden i sistnämnda trakt. Men med engelsmännens
besittningstagande af kolonien (1795) blef det
annorlunda. Barrow (1797–98) och Lichtenstein
(1803–06) framträngde, den förre till kaffrerna, den
senare till betsjuanerna. Protestantiska missionärer
nedsatte sig efter 1807 långt in i landet, såsom
Burchell (1810–12) i Kaplandet, Campbell (efter
1812) i Natal och vid Oranjefloden bland betsjuanerna
m. fl. Genom boers’ vandringar sedan 1835 öppnades
hittills okända länder. Jägare, svenskarna Wahlberg
och Ch. J. Andersson, trängde långt in, men ingen
så långt som missionären Livingstone. De första åren
af sin vistelse i Syd-A. bodde den sistnämnde bland
västbetsjuanerna vid Kuruman samt på de af honom
grundade stationerna Mabotsa och Kolobeng omkring
Limpopos källor. 1849 upptäckte han Ngamisjön och
de följande åren Tsjobe och öfre Sambesi. Därefter
följde 1852–54 hans stora resa från Kapstaden genom
Betsjuanaland öfver vattenskillnaden mellan Sambesi
och Kassai till Lunda och Angola, hvarifrån han
sedan (1854–56) återvände till Kilimani, undersökte
Sambesis område, hvarunder han upptäckte sjöarna
Njassa och Sjirva samt hela det stora området omkring
sjöarna Njassa, Tanganika, Moero och Bangveolo. Vid
Tanganika sammanträffade han 1871 med den till
hans uppsökande utsände Stanley och dog, ända till
slutet verksam, 1873 vid Bangveolo. Af hans många
efterföljare i Syd-A. kunna vi här nämna endast några
få. Bleek uppehöll sig 1855–56 bland kaffrerna för
att studera deras språk, och Fritsch studerade 1864–66
sydafrikanernas språk och seder i Oranjefristaten och
Betsjuanaland. Mauch undersökte 1865–72 Matabeles
rike och Mashonaland samt upptäckte därunder
ruinstaden Zimbabue, Erskine 1868–75 särskildt nedre
Limpopo. E. Holub färdades tre gånger (1868–74,
1875–76 och 1886–87) genom betsjuanernas land till
och öfver Sambesi. Selous’ resor 1887–89 bekräftade
guldrikedomen i Mashonalandet, som, sedan brittiska
sydafrikanska kompaniet tagit det i besittning,
blifvit ännu mera kändt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
