Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afrika - Afrikander (holl. afrikaander), i Syd-Afrika född hvit - Afrikander-Bond (Afrikander-förbundet, ofta kalladt endast "the Bond"), en politisk sammanslutning - Afrikanska fornlämningar. Se Fornlämningar - Afrikanska (handels)kompaniet. Se Afrikanska kompaniet - Afrikanska jägare (fr. Chasseurs d'Afrique). Se Jägare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Östra hörnet af A., Somali- och Gallalandet,
är till följd af befolkningens fientlighet en
af de minst kända delarna af kontinenten. Owens
(1824–26) och Guillains (1846–48) kustfärder uppdrogo
kustlinjerna. Burton, Speke m. fl. sökte intränga
norrifrån, men kommo ej långt. Från samma sida
utgingo ock Haggenmacher (1874), som lyckades nå 8°
30’ n. br., Révoil (1878–79), Menges (1884–85),
v. Hardegger och Paulitschke (1885) samt James
och Aybner (s. å.), som öfver Ogaden kommo ända
till Webi. Från ö. och s. ö. gjorde von der Decken
(1865), Brenner (1867–68), Munzinger (1875), Révoil
(1881–82), Bricchetti och Robecchi (1890–91)
samt Bottego (1892–97) mer eller mindre lyckade
försök att intränga. Om Donaldson Smith är ofvan
taladt. Framgångsrikare voro försöken från s.,
från Tana, hvars omgifning undersöktes af Krapf
1851, Wakefield och New 1865–67 samt Denhardt och
Fischer 1877. De första säkra underrättelserna om
landet innanför Sansibarkusten, mellan Tana och
Rovuma, lämnade missionärerna Krapf och Rebmann,
som 1848–52 företogo resor till Usambara, Dsjagga och
Ugamba samt bragte underrättelser om snöbergen under
ekvatorn. Om ock alla senare expeditioner, som från
Sansibar gingo västerut, betraktade kustlandsträckan
som genomgångsland, innehålla dock de om dessa
expeditioner utgifna arbetena af Burton, Speke,
Stanley och Cameron m. fl. grundvalen för vårt vetande
om dessa trakter, som under det sista årtiondet
varit ovanligt rikt besökta af resande. J. Thomson,
som på sina forskningar vid Njassa och Tanganika
(1878–80) hade upptäckt Rikvasjön, reste 1884
mellan Kilima-ndjaro, Kenia och Victoria Njansa
och upptäckte Aberdare-bergen, Johnston uppehöll
sig nära ett halft år (1884) vid Kilima-ndjaro, men
kunde ej komma högre än till omkr. 5,000 m. höjd,
hvaremot H. Meyer efter flere försök 1889 med
Purtscheller kunde nå bergets topp (6,010 m.) och
upptäckte A:s första glaciär. Han besökte berget
äfven 1898. Teleki och v. Höhnel fastställde på sin
märkliga resa 1887–88 sammanhanget mellan abessinska
höglandet samt Kenias och Kilima-ndjaros vulkankedja
och upptäckte i st. f. den gåtlika Samburusjön tvenne
stora insjöar n. om Baringosjön, hvilka de kallade
Rudolf- och Stephaniesjöarna. Till dessa sjöar reste
Cavendish (1896–97). Peters följde 1889–90 Tana ända
till dess källområde, och Jackson gick vid samma tid
från Naivasjasjön västerut till Kavirondo, hvarifrån
han öfver Ligonjiberget kom nära södra stranden af
Rudolfsjön. Pigott drog 1889 genom höglandet mellan
Tana, Sabaki och Kenia. Baumann upptäckte 1892
de salthaltiga Manjara- och Eiassisjöarna. Under
senare år hafva flera resande besökt Öst-A. endast
för att drifva jaktsport, såsom de österrikiske
grefvarna Wickenburg, Hoyos och Coudenhove samt
den rumanske fursten Ghika. – Äfven de afrikanska
öarna hafva ytterligare utforskats. Af särskild vikt
äro fransmännens resor och studier på Madagaskar;
bland dessa resande må nämnas Catat, Maistre,
Douliot och Grandidier, hvilken mest bidragit
till att göra denna ös förhållanden kända.
A. W-G.*
Litteratur. Arbeten af allmännare innehåll: Reclus,
"Nouvelie géographie universelle" (bd 10–13,
1885–88), Sievers, "Afrika" (1891; 2:a uppl. af
prof. Hahn, i Sievers’ "Allgemeine länderkunde",
1901) och Keane, "Africa" (i Stanford’s "Compendium",
2 bd, 1895). – Historia och politisk indelning:
Banning, "Le partage politique de l’Afrique" (1888),
Scott Keltie, "The partition of Africa" (1893), Petit,
"Organisation des colonies françaises et des pays
de protectorat" (1894), R. Schmidt, "Deutschlands
kolonien" (1895–96), Lucas, "Historical geography of
the british colonies" (bd 3–4, 1897–98), Hertslet,
"Map of Africa by treaty" (3 bd 1896), van Ortroy,
"Conventions internationales définissant les limites
actuelles... en Afrique" (1898), Sir Harry Johnston,
"History of the colonization of Africa by alien races"
(1899), Bonnefon, "L’Afrique politique en 1900"
(1900) och Schurtz, "Afrika" (bd 3 af Helmolts
"Weltgeschichte"). Se vidare artiklarna om särskilda
länder. – Upptäcktshistoria: Paulitschke, "Die
geograph. erforschung d. afrikan, kontinents" (2
uppl. 1880) och "Die Afrikaliteratur von 1500–1750"
(1882), Markham, "The fifty years work of the Royal
Geographical Society" (1881), Umlauft, "Afrika in
kartographischer darstellung von Herodot bis heute"
(1887), Supan, "Ein jahrhundert der Afrikaforschung"
(i "Petermanns mittheilungen" 1888), och Brown,
"The story of Africa and its explorers" (1892–95;
"Afrika och dess Upptäcktshistoria", 2 bd 1897). Se
vidare de särskilda upptäcktsresandenas biografier.
Afrikander (holl. afrikaander), i Syd-Afrika född
hvit. Vanligen användes ordet emellertid blott om
den del af befolkningen, som räknar sin härkomst från
holländska invandrare.
Afrikander-Bond (Afrikander-förbundet,
ofta kalladt endast "the Bond"), en politisk
sammanslutning inom det holländska folkelementet i
Syd-Afrika. Förbundet grundades 1881 af F. W. Reitz,
sedermera Oranje-fristatens president och Transvaals
statssekreterare, och Karl Borckenhagen, en i
Bloemfontein bosatt tysk, samt hade 1882 sin
första kongress i Graaff-Reinet. Dess syfte var
att väcka afrikanderbefolkningens nationalkänsla,
förbättra dess ekonomiska villkor, öka dess politiska
inflytande och förbereda Syd-Afrikas själfständighet,
säkerligen ej under brittisk flagg. Urspr. hade
förbundet en för Kapkolonien och de båda republikerna
gemensam organisation, men snart fick dess afdelning
i Kap en själfständig ställning samt vann där under
J. H. Hofmeyrs (se d. o.) ledning allt större
ekonomiskt och politiskt inflytande. Förbundet
understödde förgäfves transvaalboernas planer på
Betsjuanaland 1884, slog därpå till en tid in på en
till det yttre mera engelskvänlig politik och skänkte
Cecil Rhodes’ ministär sitt stöd (1890–96). 1898
kom en "bond"-ministär under W. P. Schreiner till
makten. Under boerkriget iakttog förbundet en mot
de båda boerrepublikerna sympatisk, men officiellt
neutral hållning, ehuru många af dess medlemmar öppet
anslöto sig till upproret i norra Kap-kolonien. Efter
krigets slut har förbundet af Hofmeyr (1902) ombildats
på bredare basis och med tydligare erkännande
af Englands öfvervälde samt uppgått i det s. k.
Syd-afrikanska partiet. Se vidare Boerfolket
och Kaplandet.
V. S-G.
Afrikanska fornlämningar. Se Fornlämningar.
Afrikanska (handels)kompaniet. Se Afrikanska
kompaniet.
Afrikanska jägare (fr. Chasseurs d’Afrique). Se
Jägare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
