Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Afsättning. 2. Jur. - Afsöndring. 1. Fysiol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då disciplinär bestraffning genom varning eller
suspension på kortare tid visat sig kraftlös. Vid
svårare ämbetsförbrytelser, som alltid skola upptagas
af allmän domstol, mister den till afsättning dömde
ej allenast den tjänst, hvari förbrytelsen skett,
utan ock alla andra befattningar. Så är fallet, när
någon förklaras ovärdig att vidare i rikets tjänst
nyttjas. Vidare har den ämbetsman, hvilken ådragit sig
förlust af medborgerligt förtroende, förverkat ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning, som af honom
innehafves. Jfr Ämbetsansvar.
H. L. R.
Afsöndring. 1. Fysiol. Afsöndring,
d. v. s. afskiljandet af ämnen bildade vid
ämnesomsättningen i ett organ, är en process, som kan
sägas försiggå inom kroppens alla väfnader. Vanligen
använder man ordet afsöndring (sekretion) för att
beteckna verksamheten i en körtel eller bildandet af
ett sekret, såsom tårar, spott, magsaft, galla, urin,
svett, mjölk m. m. Afskiljandet af slutprodukterna
af ämnesomsättningen i kroppen: kolsyra, vatten,
urinämne, urinsyra m. m., kallar man vanligen
utsöndring (exkretion). Man talar äfven om en
afsöndring af var från en såryta.
Enligt det gamla vitalistiska åskådningssättet antogs
en särskild lifskraft vara verksam i körtlarna. Under
19:e årh. trängde alltmera den uppfattningen igenom,
att företeelserna inom den lefvande organismen äro
af samma natur som de vanliga fysikaliska och kemiska
företeelserna i naturen. Särskildt egnad att befästa
detta åskådningssätt var Wöhlers upptäckt 1828 att
man af ammoniumcyanat kan framställa urinämne, att
man sålunda, åtminstone hvad slutprodukten beträffar,
kan eftergöra en af de viktigaste processerna inom
organismen. I våra dagar har man lyckats med vanliga
kemiska operationer framställa flera af de ämnen,
som afsöndras inom organismen.
För det nya åskådningssättet låg det närmast till
hands att uppfatta körtelverksamheten såsom ett slags
filtration. I blodkärlen härskar ett högt tryck,
och till följd af detta pressas vätska, lösningar af
salter och organiska ämnen, ut ur kärlen in i den
omgifvande körtelväfnaden. Denna vätska löser och
upptager ytterligare ur körtelväfnaden en del ämnen,
innan den inkommer i utförsgångarna och afledes från
körteln såsom ett färdigbildadt sekret. Man fann
emellertid, att detta förklaringssätt i många fall
ej var tillfredsställande. Ludwig visade 1851 att i
spottkörtlarnas utförsgångar härskar under sekretionen
ett högre tryck än samtidigt i den arter, som för blod
till körteln. Bohr har visat, att kolsyra utsöndras
i lungorna, under det att samtidigt kolsyrans tryck
är högre i lungblåsorna än i det arteriella blodet.
Enligt den moderna uppfattningen är
afsöndringsprocessen såväl som flertalet
lifsprocesser bunden till det lefvande
cellprotoplasmat. De närmare detaljerna
i denna process har man ännu ej kommit på
spåren. Man har klart för sig, att den är af
långt mera invecklad natur än filtration och
diffusion. Sannolikt är det fråga om en kedja
af kemiska klyfningsprocesser. Medelst den
mikroskopiska undersökningstekniken har det lyckats,
såsom Heidenhain m. fl. visat, att i några fall följa
dessa i cellprotoplasmat förlöpande processer. Man
kan nämligen fixera körtelväfnaden i olika tillstånd,
i hvila eller efter kortare eller längre tids
verksamhet, och vid den mikroskopiska undersökningen
finner man cellprotoplasmat
förete vissa för de olika verksamhetstillstånden
karakteristiska bilder.
Afsöndringsprocessen står i de flesta fall under
det centrala nervsystemets inflytande. Körtlarna
äro försedda med nerver. En del af dessa går
till kärlen, och medelst dessa nerver regleras
kärlens vidd. Under pågående sekretion äro kärlen
utvidgade, blodet strömmar i större mängd, med större
hastighet och under högre tryck genom körteln vid
dess verksamhet än i hvilotillståndet. En annan
del nerver, de s. k. sekretionsnerverna, står
i förbindelse med själfva körtelcellerna. Genom
retning, t. ex. medelst induktionselektricitet,
af vissa till submaxillarkörteln gående nerver
försättes körteln i verksamhet och afsöndrar en
riklig mängd tunnflytande spott. Vid retning af
vissa andra till samma spottkörtel gående nerver
erhålles ett tjockflytande sekret. Man har sålunda
anledning antaga, att flere slags sekretionsnerver
gå till samma körtel. Vissa afsöndringsprocesser
pågå ständigt, t. ex. gallafsöndringen; andra,
såsom afsöndringen af spott, magsaft, bukspott,
inträda endast vid inverkan af vissa bestämda
s. k. retmedel. Födans beröring med slemhinnan
i munnen framkallar spottafsöndring, det sura
maginnehållets öfvergång i tolffingertarmen utlöser
afsöndring af bukspott. Afsöndringen säges i dessa
fall inledas på reflexväg. Äfven föreställningar,
d. v. s..inflytanden från stora hjärnans bark, utlösa
och reglera verksamheten i en del körtlar. En
alldaglig erfarenhet är att spottafsöndring inträder
vid tanken på något, som smakar godt. Pawlow, som
inlagt synnerlig förtjänst om utredningen beträffande
retmedlen för matsmältningskörtlarna, har visat att
retmedlet, som inleder magsaftafsöndringen, utgöres
af den aptit, med hvilken födan förtäres.
Afsöndringsprocessen påverkas af vissa
gifter. Atropin upphäfver, och pilokarpin påskyndar
afsöndringen i flere körtlar.
En del på senare åren utförda försök ha ådagalagt,
att blodet vid sin gång genom vissa af organismens
väfnader upptager vissa i dessa bildade ämnen,
som för ämnesomsättningen inom organismen
hafva en betydelse jämförlig med den, som de
från olika körtlar härstammande sekreten ega för
matsmältningen. Bildandet af dessa ämnen och deras
upptagande direkt i blodet har man kallat inre
afsöndring eller inre sekretion och jämställt med
de förut kända afsöndringsprocesserna, vid hvilka de
afsöndrade ämnena, sekreten, afledas genom särskilda
utförsgångar. Bäst studerad är den inre sekretionen
i bukspottkörteln (pankreas), sköldkörteln och
binjurarna. Utom sin betydelse för matsmältningen
eger bukspottkörteln en ej mindre betydelse för
omsättningen af socker inom kroppen. Borttages
nämligen denna körtel fullständigt från individen,
inträder sockersjuka i sin svåraste form. Det är
ej själfva det operativa ingreppet, ej heller
utestängandet af bukspotten från tarmen, som
framkallar dessa rubbningar. Om nämligen vid körtelns
borttagande en bit lämnas kvar, eller t. o. m. om
en bil af densamma inläkes (transplanteras) på
något ställe af kroppen, t. ex. under bukhuden,
så uppkommer ej sockersjuka. Detta vill med andra
ord säga, att så länge en bit pankreasväfnad genom
blodcirkulationen sammanhänger med den öfriga
organismen, kan socker omsättas inom densamma. Man
antager, att i bukspottkörteln bildas något ferment,
som är nödvändigt för sockrets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
