- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
301-302

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aftal, jur.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vanligen pacta. Af här skildrade utveckling beror
dessutom en allmän indelning af de romerska
aftalen (contractus). Man skiljer nämligen mellan
verbalkontrakt, vid hvilka äldre lagbestämda
former iakttogos, konsensualkontrakt, hvilka hade
bindande verkan, så snart enighet uppnåtts mellan
kontrahenterna, realkontrakt, vid hvilka själfva
fullgörandet af den utlofvade prestationen gaf
aftalen deras fulla rättskraft, och literalkontrakt,
för hvilkas upprättande allenast särskilda slags
skriftliga anteckningar voro af nöden. Oaktadt
denna af historiska fakta föranledda åtskillnad
mellan de romerska aftalen i det hela icke kommit
att bestå i de moderna rättssystemen, har dock
själfva indelningsgrunden äfven för dessa i
viss mån tillämplighet. Så är enligt gällande
svensk lag viss form villkor för några aftals
giltighet, t. ex. skriftlig handlings uppsättande,
undertecknande och bevittnande vid äktenskapsförord
samt vid köp, byte och gåfva af fast egendom. Vid
andra aftal inträda däremot fulla rättsverkningar
först med fullgörandet från den ena kontrahentens
sida. Detta kan åter bero antingen på positiv rätt,
såsom då enligt svensk praxis gåfva af lös egendom
blir för gifvaren bindande först med det gifnas
öfverlåtande i gåfvotagarens besittning, eller ock
följa af de särskilda rättsförhållandenas egendomliga
beskaffenhet, såsom fallet är med försträckning,
lån, inlagsaftal och pantsättning af lös egendom. Till
de romerska literalkontrakten finnes en motsvarighet
i hvad stadgats om handelsböckers beviskraft köpmän
emellan. Regelrätt behöfvas slutligen till laga aftal
ej mera än öfverensstämmande viljeförklaringar. –
Af öfriga i den moderna aftalsläran förekommande
indelningar är åtskillnaden mellan tvåsidiga och
ensidiga aftal viktigast. Till de förra föras alla
de aftal, i hvilka kontrahenterna ömsesidigt ikläda
sig förpliktelser mot hvarandra, såsom vid köp
och lega, till de senare åter de aftal, vid hvilka
ett dylikt åtagande sker endast eller i allt fall
hufvudsakligen från den ene kontrahentens sida,
såsom vid lån och försträckning. Sistberörda aftals
rättsverkningar yttra sig nämligen i främsta rummet
i lån- och försträckningstagarnas skyldighet att
återställa hvad som på grund af aftalen blifvit till
dem öfverlämnadt. Öfriga mera brukliga indelningar
äro dels den i onerösa och benefika aftal, hvarvid
afseende fästes därpå, huruvida aftalen bereda båda
kontrahenterna eller allenast endera fördel, dels ock
den helt och hållet moderna uppdelningen i sak- och
tjänsteaftal, allteftersom de åtagna prestationerna
gå ut på saks utgifvande eller icke. Till belysning
af den förra indelningen må tjäna motsättningen mellan
försträckning mot ränta och utan ränta, af den senare
åter lega af sak – jord, hus eller lös egendom – i
motsats till legoaftal med dagakarl eller tjänstehjon.

I allmänhet kunna, som sagdt, den moderna
aftalslärans grundsatser ledas tillbaka till den
romerska rätten. Detta gäller jämväl de viktigaste
rättsliga fakta, som vid aftal komma i betraktande,
nämligen villkoren för deras giltighet och sätten,
på hvilka deras rättsverkningar visa sig. Villkoren
för ett aftals giltighet äro: dels att kontrahenterna
ega rättskapacitet, d. v. s. icke lida af vansinne
eller tillfällig sinnesförvirring, äro omyndiga
eller eljest med afseende på aftalets innehåll sakna
förmåga att råda för sig själfva, såsom exempelvis
hustru och barn i föräldrars bröd; dels att, då viss
form är föreskrifven,
sådan användts; dels att det ej föreligger tvång, svek
af medkontrahenten eller ock väsentligt och ursäktligt
misstag jämte bristande god tro hos medkontrahenten;
dels slutligen att ej de utfästa prestationerna äro
omöjliga, rättsstridiga eller osedliga eller ock af
beskaffenhet att ej tillgodose något den berättigades
förnuftiga intresse. Ett aftals rättsverkan visar
sig däri, att då den ene kontrahenten försummar
att låta den andre komma i åtnjutande af sin genom
aftalet vunna rätt, laga myndighet på begäran sätter
den senare, om så ske kan, i besittning däraf, och
att i allt fall det tillägges honom ersättning för
den skada, som åsamkats honom genom det bristande
fullgörandet. Härtill kommer i vissa fall, såsom
i allmänhet vid leverans- och tjänsteaftal, en
alternativ rättighet att frånträda aftalet under
påfordrande af skadestånd. Man måste emellertid taga
i betraktande alla sådana omständigheter (villkor
samt tids- och ändamålsbestämmelser), af hvilka
kontrahenterna gjort aftalet till dess verkan och
bestånd beroende.

Ehuru den moderna aftalsläran i allt väsentligt
ansluter sig till den romerska, har dock på
vissa punkter en bestämd utveckling försiggått. Då
nämligen i det romerska samhället bland annat hvarje
rättshandling – och detta gällde äfven aftalet –
icke kunde företagas genom andra än dem, hvilkas
rättsförhållanden den angick, samt härifrån afvikande
företeelser allenast äro att anse såsom undantag
från regeln, så tillåter den moderna aftalsläran i
vidsträcktaste måtto bruket af ställföreträdare. För
den, som ej själf är behörig att ingå aftal, eger
annan, som vårdar hans rätt, att sluta sådana. Exempel
erbjuda förmyndare, andra målsmän samt styrelse
för stiftelse och annan dylik juridisk person. De,
hvilka besitta förmågan att själfva handla i nämnda
afseende, behöfva åter icke göra det i egna personer,
utan må för ändamålet använda andra, som af dem
därtill bemyndigats. I denna fråga har den moderna
aftalsläran afgjordt skilt sig från den romerska. –
Mera tveksamt ställer det sig med en annan för
aftalsläran ytterst viktig grundsats. Aftalet får ju
ytterst sin rättskraft genom öfverensstämmelsen i ett
flertal viljeförklaringar. Härtill har knutits den
föreställningen, att, ehuru visserligen viljorna måste
hafva kommit till uttryck i afgifna förklaringar, den
rättsliga förpliktelsen dock uppstode genom samtidig
öfverensstämmelse i viljorna och genom sammanträffande
viljeförklaringar således allenast under villkor
däraf, att förklaringarna rätt återgåfvo viljorna
och att vid tiden för den senares afgifvande den
tidigare fortfarande uppbures af oförändrad vilja hos
dess aflåtare (viljeteorien). Så t. ex. fick den ene
kontrahenten icke hafva frångått sitt anbud om aftals
ingående, förr än den andre antagit detsamma. Detta
passar dock icke vårt rörliga samfundslif, i hvilket
ofta aftal utan mellanhänder afslutas mellan personer
på fjärran från hvarandra belägna platser. Därför
har ock – för öfrigt visserligen i anknytning
till företeelser redan i den romerska rätten –
det framträdt en ny rättsprincip, hvilken både i
teori och praxis sökt göra sig gällande och i det
hela med framgång. Enligt densamma eger, då en person
(offerent) afgifver anbud (offert) om aftal med annan
(oblat), denne rätt att, därest han inom skälig tid
aflåter sitt antagande (accept), få, om ej detta
särskildt fördröjes på vägen, betrakta aftalet såsom
afslutadt, fastän återkallelse af anbudet möjligen
blifvit

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:12 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0179.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free