Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aftal, jur. - Aftartodoketer. Se Ftartolatrer och Monofysiter - Aftenbladet, norsk daglig tidning - Aftenbladet, norsk politisk daglig tidning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besluten och meddelande därom kommit oblaten till
handa före anbudets antagande, men efter dess
undfående. Grunden för aftalets rättskraft kan
dock med denna uppfattning icke längre sägas vara
öfverensstämmelsen i ett flertal viljor, utan
måste sökas i det berättigade, att en person ej
oförskylldt går miste om det förvärf, hvarom en annan
hos honom väckt förväntan (löftesteorien). De ensidiga
rättshandlingarna anbud och antagande verka med andra
ord hvar för sig och icke först såsom förenade moment
i aftalet. Helt naturligt leder denna rättsprincip
dock äfven på andra än det nyss angifna området till
förändringar i aftalsläran. Särskildt må härvid
framhållas det fall, att ehuru vid underhandling
om aftal personer emellan de alldeles icke blifvit
ense, den ene af dem dock föranledt ett den andres
antagande, att så är förhållandet. Han har exempelvis
gifvit ett orätt uttryck åt sin vilja eller fått en
skef uppfattning af aftalets natur eller innehåll och
i följd häraf lämnat sitt samtycke. – Den svenska
rättspraxis står i principen kvar vid den äldre
aftalsläran, men har på en omväg kommit att göra
ganska stora medgifvanden åt den yngre. Den, som
genom anbud eller antagande hos annan väckt förväntan
om vinst, har nämligen, där på grund af bristande
viljeöfverensstämmelse aftal ej kommit till stånd,
ansetts skyldig att till den andra parten utgifva
skadestånd. Ja, det har till och med uttalats den
åsikt, att detta borde ske i den ordning, att aftalet
bragtes i tillämpning. Med detta åskådningssätt
fordras dock ovillkorligen, att den, som sålunda
förklaras förpliktad, har gjort sig skyldig
till sådant vållande, som i allmänhet föranleder
skadeståndsskyldighet. Man får sålunda tillse,
huruvida, där exempelvis skriftligt anbud aflåtits mot
hans vilja eller fått annat innehåll än han afsett,
han härutinnan bär någon skuld. – De två teorierna
lämna äfvenledes olika resultat, då efter anbuds
afgifvande omständigheter inträffa, som beröfva dess
aflåtare hans förutvarande rättskapacitet: dödsfall,
vansinne, omyndigförklarande eller konkurs. För
öfrigt uppträda teorierna med i detaljerna växlande
gestalter och egna sig nog icke, hvarken den ena
eller den andra, att i sin renhet genomföras i det
verkliga lifvet. Af löftesteorien hafva ej heller
slutsatser dragits annat än för förmögenhetsrättens
del och hvad angår aftal mellan personer på olika
platser utan förmedling af ställföreträdare. –
Mellan de två teoriernas målsmän har det jämväl
tvistats om tidpunkten för aftalets tillkomst –
en fråga, som visserligen är af väsentlig vikt ej
blott i parternas inbördes förhållanden, utan äfven
hvad angår tredje mans rätt. På senare tider har
det hufvudsakligen vägt mellan antagandets aflåtande
och dess framkomst till anbudsgifvaren; och synes,
äfven där i princip löftesteorien omfattats, det
för närvarande råda öfvervägande benägenhet för
det senare tidsmomentet. Viljeteorien pekar dock
visserligen på den tidpunkt, då anbudsgifvaren tager
del af antagandet, och löftesteorien åter på den, då
mottagaren af anbudet tager del af detta senare. Här
möta dock svårigheterna att fastställa sagda
tidpunkter. Ej heller hafva löftesteoriens anhängare
vågat taga steget fullt ut genom att framflytta
tidpunkten till anbudets framkomst. Enligt båda
teorierna kunna aftal ingås äfven utan uttryckliga
viljeförklaringar. Sålunda kan bland annat antagandet
äfven ske i form af handlingar jämlikt anbudet,
ej blott positiva, såsom leverans enligt
begäran och mottagande af levererad vara, utan
äfven negativa, såsom underlåtenhet att återsända
hvad som presterats eller att gifva afböjande
svar. Huruvida på detta sätt aftal kan anses hafva
kommit till stånd, är att pröfva med afseende på det
föreslagna rättsförhållandets natur (gåfva), parternas
mellanvarande i öfrigt (bestående affärsförbindelser)
samt handelsbruk och annan sedvänja. För aftal,
slutet i nämnda ordning, passa emellertid ej de
allmänna reglerna angående tidpunkten för aftals
tillkomst. Alltid hämtar aftal sin rättskraft
från viljebestämning, hvarför ock aftal, som
kontrahenterna allenast till synes afslutit
(simuleradt aftal), ej förbinder dem enligt sitt
angifna innehåll. Huruvida hvad, som verkligen
åsyftats, rättsligen skall gälla dem emellan,
eller om aftalet efter sin lydelse kan grundlägga
anspråk från tredje mans sida, är en sak för sig. I
sin helhet har, må det erinras, framställningen
lämnats med afseende på förmögenhetsrättsliga
aftal och eger allenast med vissa undantag
giltighet äfven för familjerättsliga. Simulation
betager sålunda aftal af denna senare natur
ej städse dess rättskraft (vigsel). Se
vidare Arbetsaftal, Kontrakt och Legoaftal.
A. W.
Aftartodoketer. Se Ftartolatrer och
Monofysiter.
Aftenbladet, norsk daglig tidning, grundlades 1855
som en fortsättning af den äldre polemisk-satiriska
veckotidningen "Krydseren" Denna hade framträdt
redan 1849 och var närmast utgången från en litterär
krets, till hvilken bland andra hörde Hartv. Lassen,
O. Richter och den unge geologen J. T. Rördam, hvilka
alla voro medarbetare i densamma. Hufvudredaktör
var Ditmar Mejdell. Denne blef äfven, från 1855,
Aftenbladets redaktör. Utom honom deltogo äfven
O. J. Richter (jan. 1856 till nov. 1859)
och Björnstjerne Björnson (okt. 1859 till jan
1860) i redaktionen. Den sistnämndes verksamhet
inföll samtidigt med den unionella striden om
ståthållarskapets upphäfvande, i hvilken han
uppträdde med mycken skärpa. Samtidigt väckte
han också genom sina artiklar om inländska
förhållanden en sådan ovilja emot sig, att han
mycket snart fann sig böra frånträda sin befattning
med redaktionen. – Tidningen hade ända från sin
grundläggning ständigt ett liberalt program och
kämpade för de reformer i Norges författning, som på
1860-talet bragtes å bane, såsom årliga storting,
statsrådens deltagande i stortingets förhandlingar
o. s. v. Den var på samma gång nästan alltid mycket
moderat. Därjämte egnade den litteraturen mycken
uppmärksamhet och var tidtals Norges förnämsta organ
för den litterära kritiken. Under årens lopp fick den
emellertid många konkurrenter, och detta inverkade
på dess ekonomiska ställning. Nyåret 1878 köptes
tidningen af ett konsortium och gjordes till organ för
en moderat högerpolitik. 15 okt. 1879 utgick
Mejdell ur redaktionen och efterträddes af
Jörgen F. Sandberg, som dog redan i juli 1881,
hvarefter tidningen nedlades vid årets slut.
Y. N.
Aftenposten, norsk politisk daglig tidning, hvars
första nummer utgafs i Kristiania 14 maj 1860. Den
hette då "Christiania adresseblad", men antog sitt
nuv. namn nyåret 1861. Tidningen, som uppsattes af
boktryckaren Kr. Schibsted, var till en början afsedd
endast att vara ett billigt nyhetsblad. 1868, då den
fick till redaktör jur. kand. J. Magelssen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
