Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Agricola, Georg - Agricola, Johann (egentl. Scheider) - Agricola. 1. Mikael A. - Agricola. 2. Sven A., den förres sonsons son, adlad Leijonmarck. Se Leijonmarck - Agri decumates, "tiondelandet" - Agrigentum, stad vid Siciliens södra kust - Agrikultur, den odlade jordens bearbetning. Se Landtbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mineralogiska forskningar. Han dog därstädes 1555. A. var
den förste, som sökte klassificera mineral
och bergarter, dock endast efter deras yttre
egenskaper. Högst viktiga och betydande voro hans
arbeten i metallurgien. Han beskref malmrostningen,
lärde att uppsamla därvid bortgående svafvel
och uppfann metoden att med bly utdraga silfver
ur koppar. För metallproberingen utarbetade
han metoder, som allmänt begagnades ända till
1800-talet. Nämnda slag af probering utfördes af
honom dels genom afdrifning eller kapellering, dels
genom kvartering. A. förbättrade därjämte metoderna
att bereda koksalt, salpeter, alun och vitriol. Hans
mest kända arbeten äro De re metallica (1530) och
De ortu et caussis subterraneorum (1546). Hans
mineralogiska skrifter äro samlade i De natura
fossilium (1657), öfv. till tyska af Lehmann (4 bd,
1806-13). Jfr Jacobi, "A. und sein verhältnis zur
wissenschaft seiner zeit" (1889), och Hofmann,
"Gregorius A." (1898).
P. T. C.*
Agricola, Johann (egentl. Schneider), tysk
luthersk teolog, f. 1494 i Eisleben, hvarför han
äfven kallas Magister Islebius (magistern från
Eisleben). Enligt uppdrag af Luther ordnade A. de
kyrkliga förhållandena i Frankfurt a. M. (1525). Genom
sitt påstående att endast evangelium, men ej lagen är
nödvändig till framkallande af bättring och tro gaf
han anledning till den s. k. antinomistiska striden,
i hvilken Luther och Melanchthon med allvar uppträdde
emot honom. Han nödgades slutligen (1540) återkalla
sin lära, men väckte ännu en gång förargelse genom
"Augsburger interim", i hvars utarbetande han
tog del. Af kurfursten Joakim II utnämndes han
till hofpredikant och superintendent i Berlin,
hvarest han afled 1566. Han bidrog verksamt till
protestantismens införande i Brandenburg och gjorde
sig äfven känd som författare på åtskilliga områden,
bl. a. utgaf han en förträfflig samling af tyska
ordspråk. Jfr G. Kawerau, "Johann A." (1881).
(J. HDR.)
Agricola. 1. Mikael A., biskop, Finlands reformator,
antages född omkr. 1508. Hans fader var fiskare
i byn Torsby, Pernå socken i östra Nyland, och
hette Olof Simonsson. Efter att hafva åtnjutit
undervisning i Viborgs skola kom A. omkr. 1528 till
Åbo, där han af reformationens finske apostel,
Peter Särkilax, fick den första väckelsen att i
ord och gärning arbeta för de nya lärorna. Än mera
afgörande för hans framtida verksamhet blef den resa
han år 1536 företog till högskolan i Wittenberg,
en resa, som bekostades af biskopen i Åbo Mårten
Skytte. A. återvände därifrån 1539, väl rekommenderad
af Luther och Melanchthon, samt utnämndes s. å. till
rektor vid Åbo skola, hvarest han verkade med nit
och skicklighet i nio år. Dessutom biträdde han
biskopen vid kyrkovisitationerna och tog därvid
tillfället i akt för att inverka på församlingarna
genom predikningar. 1548 förordnades han till Skyttes
medhjälpare (coadjutor) och förestod efter dennes död
stiftet i fyra år, tills han 1554 af konung Gustaf
I utan föregående val nämndes till biskop öfver Åbo
stift. 1556 sändes han, jämte flere andra herrar,
till Ryssland för att underhandla om fred efter det
förödande krig, som pågått sedan 1554. På återvägen
dog han plötsligen i Nykyrka socken 1557 och begrofs
i Viborg. A. är den förste finske biskop, som var
gift. Han hade en son, Kristian, som adlades med
namnet Leijonmarck. Hans närmaste afkomlingar
behöllo likväl namnet Agricola. Först Kristians
sonson Sven upptog, 1686, namnet Leijonmarck. - I
reformationsverket ingrep A. tvifvelsutan kraftigast
genom sin skriftställare- och öfversättareverksamhet
på finska språket. Hans tidigaste arbete är en
Abc-bok, tryckt troligen 1542; af en katekes finnes
veterligen numera intet exemplar i behåll. Hans
"Bönebok ur bibeln" (Rukouskirja bibliasta),
tryckt i Stockholm 1544, är en diger volym af
mer än 400 blad. Däri ingå utom bönerna äfven ett
kalendarium med astrologiska tabeller och regler,
uppgifter och ordspråk, religiösa sentenser på latin,
förteckning på paradisets fröjder och helvetets
plågor m. m. d. I boken äro äfven intagna några
stycken af Nya testamentet. Hans öfversättning af
N. T. i dess helhet utkom år 1548, likaledes tryckt
i Stockholm. Texten är försedd med korta noter och
randanmärkningar. Dessutom förekomma däri inströdda
träsnitt, i synnerhet i Uppenbarelseboken. Efter Nya
testamentet utgaf A. öfversättningar af Psaltaren,
några bland profeterna och andra stycken ur Gamla
testamentet äfvensom kyrkohandbok och "mässa" (de
två sistnämnda ånyo utgifna 1893 af E. N. Setälä och
K. B. Wiklund). I företalet till öfversättningen
af Psaltaren förekommer en på vers författad
finsk mytologi, hvilken, om än i sig själf ganska
knapphändig, dock är af största vikt såsom den
äldsta pålitliga framställningen af finnarnas forna
gudalära. Genom dessa öfversättningar skapades det
finska skriftspråket. A. höll sig därvid mest till
den munart, som talas i det s. k. Egentliga Finland
(trakten omkring Åbo), men då han egde vidsträckt
kännedom äfven om andra dialekter, upptog han
från dessa både ord och böjningsformer. Därigenom
fick språket en större tillgång på uttrycksmedel,
om ock mycken brokighet och ojämnhet ännu länge
vidlådde skrifsättet. Äfven för kännedomen om de
finska språkens historia och för utredningen af
deras lagar äro A:s skrifter af stor betydelse,
enär de härstamma från en långt äldre tid än
andra finska språkminnen. Se biografi öfver
A. af S. Elmgren i "Finlands minnesvärde män" I.
V.*
2. Sven A., den förres sonsons son, adlad
Leijonmarck. Se Leijonmarck.
Agri decumates (lat.), "tiondelandet", kallas på
grund af ett misstolkadt ställe i Tacitus’ Germania
(kap. 29) den af romarna i 1:a årh. e. Kr. eröfrade
landsträckan mellan öfre Donau och mellersta
Rhen. Denna landsträcka utskiftades till romerska
veteraner och galliska nybyggare, hvilka till
ersättning skulle lämna tionde af jordens afkastning
(de och icke landet kallades därför af Tacitus
decumates). På norra sidan af detta romerska gränsland
fanns en gränsbefästning med mur och graf (se Limes),
hvilken var anlagd till skydd mot Germaniens
vilda horder. 234 e. Kr. började området inkräktas
af alemannerna, och efter kejsar Probus’ död (282)
kom det helt och hållet i deras våld.
Agrigentum (grek. Akragas, nu Girgenti),
stad vid Siciliens södra kust, anlagd omkr. 582
f. Kr. af doriska kolonister och i forntiden mycket
berömd. Sedan kartagerna intagit och förstört
densamma 405 f. Kr., uppbyggdes den ånyo, men
återfick ej till fullo sin forna glans.
Agrikultur (lat. agri cultura, af ager,
åker, och cultura, odling), den odlade jordens
bearbetning. Se Landtbruk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
