- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
393-394

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ainikki, finsk sag., Lemminkäinens syster - Ainmüller (Ainmiller), Max Emanuel - Aino, finsk sag. - Aino (Ainoerna) l. Ainu - Ain Sefra, befäst stad i Algeriet - Ainsworth. 1. William Harrison A.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ainikki, finsk sag., Lemminkäinens syster (i
Kalevala). Genom sitt skvaller ger hon anledning till
brytningen mellan Lemminkäinen och Kyllikki.

Ainmüller (Ainmiller), Max Emanuel, tysk
glasmålare, f. 1807 i München, d. 1870. Såsom
föreståndare för glasmålareanstalten därstädes hade
han förtjänsten att genom åtskilliga förbättringar
återupplifva och fullkomna denna konst, hvilken
länge varit i förfall. Om han också icke uppnådde
den harmoniska och glödande kolorit, som utmärkte
medeltidens glasmålningar, lyckades han dock genom
sin uppfinning att lägga färgadt glas på färgadt
frambringa kraftiga och klara färger i en mängd
olika nyanser, och bland moderna glasmålningar
räknas alltid München-inrättningens alster som de
yppersta. Under hans ledning äro rika och smakfulla
fönstermålningar utförda i Regensburgs domkyrka, i
Maria-Hilf-kyrkan i Münchenförstaden Au, i domkyrkan
i Köln, i engelska kyrkan i Stuttgart, i S:t Paul i
London, i katedralen i Glasgow (med biträde af hans
son Heinrich, f. 1836, d. 1892) m. fl. st. A. var
äfven utmärkt som arkitekturmålare, i synnerhet i
framställningen af kyrkointeriörer.
(G-G N.)

Aino, finsk sag., Joukahainens unga syster,
föremål för en af de vackraste episoderna i
Kalevala. Joukahainen hade måst lofva sin syster
Aino till maka åt den åldrige sångardrotten
Väinämöinen. Modern förnimmer löftet med
största glädje. Icke så dottern. Hon gråter öfver
sina lockars fägring, som redan skall gömmas under
den gifta kvinnans hufva. En dag, då hon gått att
bryta löf i skogen, möter hon Väinämöinen, som friar
till henne. Kastande sina smycken ifrån sig, flyr
hon gråtande till hemmet. Modern skänker henne rika
dräkter, väfda af solens och månens gudinnor, Iklädd
en sådan högtidsdräkt, vandrar A. ensam från hemmet
och irrar i tre dagar genom djupa ödemarker. Hunnen
till hafvets strand, ser hon vid spetsen af en udde
trenne tärnor bada i det klara vattnet. Hon simmar
ut till dem och sätter sig på en glänsande klippa,
som reser sig ur hafvet. Då sjunker klippan, och
hon försvinner i böljornas sköte. Senare uppenbarar
sig Aino ännu en gång, men då är hon en af Ahtos
döttrar. - Hjältinnan hette i de ursprungliga finska
folksångerna Anni, hvaremot ordet aino förekom som
adj. (Anni tyttö, Aino neiti = flickan Anni, "den
enda" jungfrun), hvilket af Lönnrot upptogs som nomen
proprium.
O. E. T. (E. N. S.)

Aino (Ainoerna) l. Ainu, ett asiatiskt
jägar- och fiskarfolk, som numera bebor norra och
östra delen af Jeso, södra delen af Sachalin och
de tre sydligaste öarna af Kurilerna. De utgöra
en alldeles enastående folkgrupp, utan samhörighet
med något annat af Asiens folk. Snarare påminna de
till sitt yttre om ryssarna, och bland de många
hypoteserna om deras ursprung är ock den, att de
skulle vara släktingar till Europas ariska befolkning
(se Keane, "Ethnology", 1899). Det mest egendomliga
och iögonenfallande draget i deras utseende är deras
starka hår- och skäggväxt. De äro godmodiga och
fredliga. Dräkten är lika för båda könen, en rock,
som räcker till knäna, och är en efterbildning af
den japanska; tyget, hvaraf kläderna förfärdigas,
består af träbast, som uppblötes, snos till tråd och
väfves samt färgas med afkoket på en rot samt prydes
med påsydda blå snören. Äldre folk och barn bära
dessutom en kappa af garfvadt hjortskinn; kring lifvet
sammanhålles rocken med ett bälte, hvari en del
redskap hänger (knif, sked, pipa, tobakspung o. s. v.).
Ända till 12-14 års ålder gå barnen mestadels
nakna. Renlighet är för ainoerna okänd; hvarken deras
kroppar eller husgeråd tvättas någonsin. De tatuera
händer, armar och ansikte; särskildt är det vanligt
att kvinnorna pryda öfverläppen med ett mönster,
som på afstånd tar sig ut som mustascher. Ainoerna
bo i hyddor, som bestå af en ställning grofva pålar,
som beklädes med bastmattor eller sammanbundna rör;
midt i hyddan är en spis, och röken går ut genom
ett hål i taket. Kring detta hus finnes vanligen
en liten trädgård med tobak, majs och hirs. De bo
i byar på 15-20 hyddor, hvilka antingen ligga vid
fiskrika floder eller i trakter, där tillgången
på vildt är rik. På jakt använda ainoerna båge
och pilar; björn jaga de med lans. De äro duktiga
sjömän; konsten att segla ha de dock lärt af mer
civiliserade grannar. Kvinnans ställning är mycket
aktad; engifte är det vanliga, endast höfdingar få
ha flera hustrur. Barnen omhuldas med stor ömhet,
och någon aga kommer icke i fråga. Ainoerna dyrka
ett högsta väsen, kamoi, som anses i sig förena de
sex andar, som besjäla land och haf; han anses vara
allestädes närvarande, och i hvarje hus finnas vissa
platser, som äro helgade åt honom. Sådana platser
betecknas med i jorden nedstuckna stafvar, prydda
med ett knippe spån. Bland ainoernas egendomligheter
är den stora vördnad de hysa för björnen. - Ainoerna
ha förr bebott hela Japan, men trängts undan mot
norden af de från fastlandet inkomne japaneserna
eller uppgått i dem. Af japaneserna kallas de
Asouma Yebison. Deras antal beräknas nu till 18,500
(af hvilka 1,300 på Sachalin). De synas icke -
åtminstone på Jeso - vara stadda i aftagande. -
Litt.: Pfizmaier, "Abhandlungen über die ainosprache"
(Wien 1852) och "Vocabularium der ainosprache" (Wien
1854); Scheube, "Mitth. deutsch. gesell. f. natur
u. völkerk." (Yokohama-Tokio 1880-84); Batchelor,
"Aino-english-japanese diction. and gramm." (Tokio
1889) och "The ainu and their folklore"
(Lond. 1902); Chamberlain, "The language,
mythology and geographical nomenclature of Japon
viewed in the light of aïno studies" (Tokio 1887)
och "Aino folk-tales" (Lond. 1888); Koganei,
"Beiträge z. phyz. anthr. d. aino" (Tokio 1893-94)
och "Ueber die urbewohner von Japan" (1903),
samt Landor, "Aino folktales" (Lond. 1888). En
rysk-ainoisk ordbok utgaf Dobrotverski (Kasan 1876).
J. F. N.

Ain Sefra, befäst stad i Algeriet, depart. Oran,
ändstation vid den från Oran söderut gående
järnvägen. 1,280 m. ö. h. Omkr. 16,000 inv., däraf
endast ett hundratal fransmän.

Ainsworth [ei’nso*th]. 1. William Harrisen A.,
alsterrik engelsk romanförfattare, f. 1805 i
Manchester, d. 1882, valde tidigt författarbanan och
försökte sig äfven såsom förläggare i London. Hans
roman Rookwood (1834) grundlade hans rykte. 1837
följde Crichton och 1839 Jack Sheppard, hvilken
uppskakande skildring ur Londons spetsbofsvärld
blef ytterst populär och ofta dramatiserades. De
flesta af hans följande romaner behandla ämnen ur
engelska historien och blefvo först offentliggjorda
i tidskrifter. Han redigerade från 1840 "Bentley’s
miscellany", uppsatte 1842 "Ainsworth’s magazine" och
inköpte 1845 "New monthly magazine". A. lägger an på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free