Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Aischines. 1. Grekisk talare - Aischines. 2. A., med binamnet Sokratikern - Aisch-kul. Se Ala-kul - Aischylos, berömd grekisk sorgespelsdiktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
partiets förnämste ledare. Han var född i Aten
omkr. 390 f. Kr. Efter att såsom yngling hafva
biträdt sin fader vid undervisningen i en af denne
hållen oansenlig skola, sökte han sin utkomst
vid teatern och uppträdde mot betalning såsom
skådespelare; men
efter någon tid lämnade han skådebanan och förtjänade
sitt uppehälle såsom skrifvare, först hos den ansedde
statsmannen och talaren Aristofon, sedermera hos den
inflytelserike demagogen Eubulos, hvars politiska
tänkesätt han tillegnade sig. Äfven deltog han i
flere fälttåg och skall i synnerhet hafva utmärkt
sig i slaget vid Mantineia (362). Sin politiska
vädjebana började A. år 347 såsom medlem af en
beskickning, hvilken afsändes till Peloponnesos för
att underhandla med Arkadiska förbundet. Vid detta
tillfälle talade han ifrigt, men utan framgång,
emot konung Filips inblandning i Greklands
angelägenheter. Kort därefter inträdde dock
en fullständig omkastning i hans politiska
hållning. Då han följande året jämte Demosthenes
deltog i en beskickning till Macedonien för att
underhandla om fred, lät han fånga sig genom Filips
ränker och förbindliga sätt. Från den stunden var han
den macedoniska politikens ifrigaste förespråkare
och uppoffrade för att tjäna Filips intressen både
sin egen heder och sitt fäderneslands välfärd. Än
tydligare framträdde hans opatriotiska handlingssätt
vid en ny beskickning, hvilken afsåg att med Filip
formligen afsluta den öfverenskomna freden. Detta
föranledde Demosthenes att i förening med Timarchos
uppträda mot A. med en på högförräderi lydande
anklagelse, hvilken denne för tillfället lyckades
gendrifva genom en motanklagelse mot Timarchos. Äfven
en ny af Demosthenes anhängiggjord rättegång rörande
samma sak hade icke åsyftad verkan. A. fortfor
att arbeta för Filips sak, och såsom pylagor,
eller deputerad vid amfiktyonernas sammankomst
i Delfi (339), gaf han anledning till det andra
s. k. heliga kriget, i hvilket Filip såsom utvald
öfverfältherre i spetsen för 30,000 man framryckte
ända mot Aten. Omsider, men för sent, öppnades nu
hans landsmäns ögon för den verkliga innebörden
af det macedoniska partiets sträfvanden, och denna
ändrade stämning medförde bland annat, att efter det
olyckliga slaget vid Chaironeia (338) Demosthenes,
trots A:s intriger, fick hedersuppdraget att på
statens vägnar hålla det sedvanliga liktalet öfver
de i striden fallne medborgarna.
Då någon tid därefter Ktesifon föreslog,
att Demosthenes för sina stora förtjänster om
fäderneslandet, särskildt iståndsättandet af dess
försvarsväsen, skulle offentligen belönas med
en gyllene krans, sökte A. hindra detta genom en,
under förebärande af vissa oformligheter i förslaget,
väckt anklagelse mot Ktesifon. Innehållet af detta
anklagelsetal är emellertid hufvudsakligen riktadt mot
Demosthenes och afsåg att med ett slag alldeles krossa
den hatade motståndaren. Af okänd anledning uppsköts
rättegången ända till 330, då Demosthenes vann en
glänsande seger genom sitt mästerliga tal Om kransen,
hvari nedrigheten i A:s karaktär och handlingssätt
och hela hans föregående lifs försyndelser afslöjas
och utmålas med öfverdrifvet starka, af en länge
närd förtrytelse tillblandade, färger. Moraliskt
tillintetgjord, gick denne i frivillig landsflykt
först till Efesos, sedermera till Rhodos, där han
skall hafva verkat såsom vältalighetslärare.
A:s vältalighet tillhör den patetiska genren. Med
såväl inre som yttre naturanlag var han rikligen
utrustad, men saknade sträng metodisk utbildning
och än mera det sedliga allvar och den af varm
öfvertygelse uppburna hänförelse, utan hvilken en
talare ej kan blifva verkligt stor. Om hans betydelse
såsom talare och statsman se A. Schæfer, "Demosthenes
und seine zeit" (2:a uppl. 1885), och F. Blass,
"Attische beredsamkeit", III (2:a uppl. 1898).
Af sina tal synes A. ej hafva i skrift offentliggjort
mer än tre, hvilka vi ännu hafva i behåll: 1)
det ofvannämnda talet mot Timarchos; 2) ett med
anledning af Demosthenes’ förnyade anklagelse
skrifvet försvarstal; 3) talet mot Ktesifon. De äro
tillgängliga dels i samlingsupplagor af attiska
talare (Oratores attici), dels i åtskilliga
specialupplagor. Talet mot Ktesifon finnes i
svensk öfversättning af M. Ziedner under titeln
"Aeschines’ och Demosthenes’ täflingstal" (1856).
2. A., med binamnet Sokratikern, en af Sokrates’
trognaste och mest begåfvade lärjungar. Han berömmes
i synnerhet för den trohet, hvarmed han upptecknade
af Sokrates hållna samtal. Tre dialoger, hvilka vi
ännu ega under hans namn, härröra sannolikt från
senare sofister.
A. M. A.
Aisch-kul. Se Ala-kul.
Aischylos (grek. Aischylos, lat. Æschylus), berömd
grekisk sorgespelsdiktare, f. i Eleusis i Attika
525 f. Kr. Under sitt fäderneslands frihetskamp
mot perserna, deltog han som krigare i de ärofulla
striderna vid Marathon och Salamis. A. uppträdde
som dramatisk författare första gången år 500 och
vann sedermera dramaturgiska pris upprepade gånger,
tills han 468 besegrades af sin yngre medtäflare
Sofokles. Harmsen häröfver och missnöjd med den
politiska ställningen i Aten, begaf han sig på
inbjudning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
