- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
417-418

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akbar, eg. Djelal-eddin Muhammed - Akbarabad. Se Agra 3 - Ak-Dengis ("Hvita hafvet"), tartariskt namn på såväl Balkasj-sjön som Kaspiska hafvet - Aké, ruinstad i Yucatan. Se Yucatan - Akébia Dcsn., bot. - Akebäck, socken i Gottlands län - Akee, bot. Se Blighia - Akéer (Achæer, stundom Akajer), en grekisk folkstam - Akefaler (Acefaler). 1. Zool. Se Blötdjur - Akefaler. 2. Teol. Se Monofysiter. Jfr Acefal - Akeiropoiet, äfven Acheiropoiet l. Acheiropita, en på öfvernaturligt sätt tillkommen afbildning af Kristus eller af Maria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skatteläggningens ledare, och Abu-l-fasl, A:s storvesir
och biograf. A:s sista år förbittrades genom
familjeintriger, särskildt af hans älsklingsson och
efterträdare Salim (sjah Jahángir). A. dog 1605 och
begrofs i en präktig mausolé i Sikandra, nära Agra.

Litt.: Malleson, "Akbar and the rise of the mughal
empire" (1890, i "Eulers of India"), och v. Noer,
"Kaiser Akbar" (2:a uppl. 1880-85). Den förnämsta
källan till hans historia är Abu-l-fasls historiska
verk "Akbarnama" (se Abu-l-fasl).

Akbarabad. Se Agra 3.

Ak-Dengis ("Hvita hafvet"), tartariskt namn på såväl
Balkasj-sjön som Kaspiska hafvet.

Aké, ruinstad i Yucatan. Se Yucatan.

Akébia Dcsn., bot., växtsläkte af
fam. Lardizabalaceæ. Arten A. quinata från
östra Asien är en vacker slingrande buske med
välluktande violettbruna blommor, som odlas.
G. L-M.

Akebäck, socken i Gottlands län, Gottlands norra
härad. 1,076 har. 140 inv. (1902). Annex till
Follingbo, Visby stifts norra kontrakt. A:s kyrka,
uppförd i tidig rundbågsstil, är en af öns äldsta
och minsta. Enligt uppgift vigdes den 1149. Tornet
är dock något senare, uppfördt i sen rundbågsstil. -
När kristendomen började vinna utbredning på ön,
lefde, enligt Gutasagan, i A. en mäktig man, Botajr
af Akebäck. Han var den nya läran tillgifven och
lät i den närbelägna Valls socken uppbygga (af trä)
den första kristna kyrka på Gottland. Denna brändes
likväl snart af hedningarna. Det ställe, där kyrkan
stod, heter än i dag Kulstäde (kolstället). Botajr
byggde emellertid snart en annan kyrka i Vi, där
sedan Visby uppväxte.
HS HD.

Akee [aki], bot. Se Blighia.

Akéer (Achæer, stundom Akajer), en grekisk folkstam,
hvilken under den heroiska tiden synes hafva haft
en viss öfvervikt öfver de besläktade stammarna,
hvarför hos Homeros med detta namn betecknas samtliga
greker. Deras egentliga stamhåll torde varit i
sydöstra Tessalien och på Peloponnesos. Under de stora
omhvälfningar, som åtföljde den doriska vandringen
(se Dorerna), sägas de från sina besittningar på
Peloponnesos undanträngde akéerna till en del hafva
utvandrat till Mindre Asien och till en del slagit
sig ned i halföns förut af jonier bebodda norra
kustlandskap, hvilket sedermera bar namnet Achaja
(se d. o.). Därvid bibehölls den från jonisk tid
härrörande indelningen i tolf småstater eller
kantoner, hvilkas styrelseform till en början
var monarkisk, men snart öfvergick till moderat
demokrati. Föreningen mellan staterna synes hafva
varit tämligen lös, och huruvida någon bland dem eller
deras härskare utöfvat något slags supremati öfver
de öfriga, är icke fullt utredt. I Greklands allmänna
statslif hafva de under äldre tid icke ingripit, och
deras sträfvan synes hafva varit att få lefva i stilla
afskildhet. I längden kunde de dock icke undgå att
dragas in i de grekiska stormakternas strider. Under
peloponnesiska kriget och tiden därefter finna vi
dem mestadels på Spartas sida, troligtvis såsom
mera tvungna än frivilliga bundsförvanter. Under
4:e årh:s senare del hafva de vid sidan af atenarna
och andra med berömmelse fäktat i den fruktlösa
frihetskampen mot de macedoniska eröfringsplanerna,
och under diadoktidens våldsamma slitningar fingo de
likhet med de fleste greker i rikt mått utstå krigets
fasor och de växlande macedoniske härskarnas förtryck.
Den gamla akaiska förbundsstaten såsom
sådan gick därvid sin undergång till mötes. Dock
vaknade ånyo den gamla kärleken till frihet
och själfständighet, och 280 f. Kr. reste sig
samfälldt några af städerna för att afkasta det
främmande oket och gåfvo därmed uppslaget till
det nya, efter hand långt öfver Achajas gränser
vidgade, Akaiska förbundet, som var bestämdt att
intaga en så framstående plats i Greklands sista
frihetsstrider. Den inom förbundet ledande grundtanken
var fullständigt lika berättigande för alla däri
deltagande stater. I spetsen för detsamma stod en
strateg (fältherre), hvilken valdes hvarje år och
icke kunde omedelbart omväljas. Hans närmaste man bar
titeln hippark (rytteribefälhafvare). Vid strategens
sida stod ett rådskollegium af tio demiurger,
och den högsta beslutande makten tillkom den
generalförsamling, i hvilken hvarje till 30 års ålder
kommen medborgare i någon af de till förbundet hörande
staterna egde rätt att deltaga. Större politisk
betydelse fick förbundet först omkr. 250, då Aratos,
efter att hafva befriat sin fädernestad Sikyon från
tyrannvälde, förmådde den att inträda i förbundet och
själf valdes till dess strateg. Alla peloponnesiska
staters sammanslutning till inbördes skydd blef
nu det mål, som förbundet under Aratos’ skickliga
och energiska ledning rastlöst eftersträfvade, men
till följd af spartanernas och eliernas hårdnackade
motstånd ej lyckades uppnå. Då förbundet i ett krig
mot Sparta (från 228) och dess handlingskraftige
konung Kleomenes III, hvilken, upptagande Spartas
gamla politik, ville tilltvinga sig hegemonien på
Peloponnesos, lidit flera svåra nederlag, såg sig
Aratos (223) föranledd att söka hjälp hos konung
Antigonos Doson i Macedonien, hvarigenom förbundet
ånyo kom under macedoniskt inflytande, så mycket
ödesdigrare, som det snart nog medförde de mot
Macedonien afundsjuke romarnas inblandning. Ett
nytt uppsving fick förbundet (från 207) under
den hjältemodige och krigsduglige Filopoimens
ledning. Efter flera, delvis med understöd af romerska
vapen vunna, segrar öfver Spartas envåldshärskare
Machanidos och Nabis lyckades Filopoimen (192)
att tvinga denna stat till inträde i förbundet. Då
kort därefter Elis och Messenien följde exemplet,
omfattade förbundet verkligen hela Peloponnesos,
dock numera under romerskt beskydd. Detta vidgade
omfång motsvarades ingalunda af inre styrka och
sammanhållning. De grekiska staternas inbördes afund
förlamade förbundets verksamhet och underblåstes
af romarna, hvilka efter Macedoniens besegrande
eftertraktade Greklands fullständiga underkufvande. Då
förbundet slutligen i vanvettig dumdristighet inlät
sig i krig mot romarna (146), var dess och Greklands
öde besegladt (jfr Grekland). Huru stor dess betydelse
dock varit, vitsordas bl. a. däraf, att hela det
underkufvade Grekland i egenskap af romersk provins
erhöll namnet Achaja.
A. M. A.

Akefaler (Acefaler). 1. Zool. Se Blötdjur. -
2. Teol. Se Monofysiter. Jfr Acefal.

Akeiropoiet, äfven Acheiropoiet (af grek. nekande a,
cheir hand, och poiein, göra) l. Acheiropita (af
lat. picta, målad), en på öfvernaturligt sätt, som
det förr troddes, tillkommen afbildning af Kristus
eller af Maria. Sådana bilder äro den s. k. Abgarus-bilden
och bilden på den hel. Veronicas svettduk.

Tryckt den 1/9 03

1 b. 14

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0237.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free