- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
427-428

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akratoterm, hälsobrunn med indifferent mineralvatten - Akrel. 1. Fredrik A. - Akrel. 2. Karl Fredrik A., den förres son. Se Akrell - Akrelius, släkt. Se Achrelius - Akrell (se Akrel 2), Karl Fredrik - Akreyri. Se Akureyri - Akribometer, instrument för uppmätning af mycket små föremål - Akridin, kem. - Akrisios, grek. myt. - Akroamatisk, som åhöres - Akrobat, yrkesgymnastisk konstmakare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Akratoterm (af grek. akratos, oblandad, och therme,
värme), hälsobrunn med indifferent mineralvatten.

Akrel. 1. Fredrik A., kopparstickare, f. 1748 i
Södermanland, d. 1804 i Stockholm, tillhörande släkten
Achrelius (se d. o.). Under studenttiden i Upsala
var han elev af globtillverkaren A. Åkerman, och
1773 gjorde han en studieresa till Paris, men måste
redan följande år af brist på medel återvända till
Sverige. Han blef 1776 gravör vid Vetenskaps-akademien
och några år därefter föreståndare för Kosmografiska
sällskapets globtillverkning samt ledamot af
Konstakademien. Globtillverkning och kartritning
voro A:s hufvuduppgifter, och hans i flere afseenden
förbättrade glober funno god afsättning både inom
och utom fäderneslandet. Dessutom utvecklade han
Flodings manér att dels med stickeln, dels med
torr nål underhjälpa etsningen, men hans arbeten
förråda ofta ett handtverksmässigt utförande. Bland
hans gravyrer märkas porträtt af Gustaf III,
Ehrenstrahl, Stiernhielm, Linné och K. G. Tessin. -
2. Karl Fredrik A., den förres son. Se Akrell.
(O. G-G.)

Akrelius, släkt. Se Achrelius.

Akrell (se Akrel 2), Karl Fredrik, militär, kopparstickare,
f. 13 jan. 1779 i Stockholm, inskrefs 1793 i
Landtmäterikontoret, men öfvergick snart till
Fortifikationen, där han 1796 utnämndes till
konduktör. Under de följande tio åren utmärkte han
sig som ingenjör vid åtskilliga viktiga arbeten,
såsom Trollhätte (gamla) kanal- och slussverksbyggnad
samt befästningsarbetena i Stockholms skärgård och
vid Stralsund. 1806 fick han löjtnants grad vid den
då inrättade Fältmätningskåren samt utnämndes 1807
till kapten i armén och lärare i fortifikation vid
krigsakademien på Karlberg. På sistnämnda post inlade
han genom förträffliga föreläsningar och afhandlingar
stor förtjänst om den svenska militärbildningen. En
öfversättning af hans Föreläsningar i fortifikation
(1811) nyttjades en tid äfven vid militärskolorna
i Ryssland. 1812 befordrades han till major
i armén. Under Karl Johan deltog han såsom
öfveradjutant i 1813 års tyska fälttåg mot Napoleon
och var med i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz
och Leipzig, där han vid stormningen 19 okt. af
en kula svårt sårades i bröstet. Han återvände
från kriget såsom öfverstelöjtnant och blef 1819
upphöjd i adligt stånd. 1828 blef han öfverste
i armén, 1831 chef för den s. å. organiserade
topografiska kåren, 1832 generaladjutant, 1843
generalmajor och 1854 generallöjtnant samt chef för
Sveriges telegrafverk, hvars grundläggning och snabba
utveckling hufvudsakligen var denne rastlöst verksamme
styresmans förtjänst. Han lämnade denna befattning
1862 och afled i Stockholm 11 sept. 1868. Under sin
långa, mångsidiga och hedrande verksamhet i statens
tjänst hade A. beredt sig tillfälle att förvärfva
ett namn äfven som konstnär. På hvarje ledig stund
egnade han sig nämligen med kärlek och
talang åt sin faders yrke, och han var en tid den ende
akvatinta-gravören i Sverige. Utom en mängd land- och
sjökartor, såsom karta öfver Stockholm (1805), kartor
öfver Sverige och till Sveriges sjöatlas af Klint,
graverade han öfver hundra planscher till Thersners
"Fordna och närvarande Sverige", åtskilliga blad
till Skjöldebrands "Voyage pittoresque au Cap Nord"
(i akvatinta och efter Skjöldebrands teckningar),
planscherna till Le Chevaliers "Resa i Propontiden",
Klinckowströms "Bref om Förenta staterna" och Schmidts
"Reise durch Schweden" samt därjämte planscher till
åtskilliga vetenskapliga arbeten. Se lefnadsteckning
öfver A. af Henning Hamilton i "Lefnadsteckningar
öfver Kongl. svenska vet. akademiens led."

Akreyri [-öjri]. Se Akureyri.

Akribometer (af grek. akribeia, den yttersta
noggrannhet, och metron, mått), instrument för
uppmätning af mycket små föremål.

Akridin (af lat. acer, skarp, emedan ångorna
angripa slemhinnorna), kem., en af stenkolstjärans
beståndsdelar, sammansatt efter formeln C13H9N.
Modersubstans till färgämnet krysanilin.
H. E.

Akrisios (grek. Akrisios, lat. Acrisius), grek. myt.,
konung i Argos, var fader till Danae. Se Danae.

Akroamatisk (af grek. akroasthai, höra), som
åhöres, som förnimmes genom hörseln. - I forntidens
filosofiska skolor skilde man emellan en esoterisk,
inre, blott för de invigde afsedd lära, och en
exoterisk, yttre, för allmänheten tillgänglig,
och man kallade den förra äfven akroamatisk, emedan
den ej upptecknades, utan meddelades muntligen. Däraf
benämningen akroamatiskt på ett strängt vetenskapligt
föredrag, i motsats till ett allmänfattligt. Med
akroamatiskt undervisningssätt förstås sammanhängande
föredrag, hvarvid läraren ensam talar, under det
att lärjungen är blott åhörare, såsom fallet är
t. ex. vid akademiska föreläsningar. Dess motsats är
det frågande, erotematiska, sokratiska, kateketiska
undervisningssättet.

Akrobat (af grek. akrobatein, gå på tåspetsarna),
yrkesgymnastisk konstmakare, som lägger an på att
inför allmänheten visa förbluffande prof på vighet,
smidighet eller styrka. Ordet tjänar som gemensam
benämning på voltigörer af hvarjehanda slag,
"trapets-konstnärer", "ormmänniskor", lindansare,
sensations-cyklister, jonglörer, "starka män"
(tyngdlyftare), brottare, clowner o. s. v. Dessa
specialiteter ha mer eller mindre gamla anor hos olika
folkslag; att de äfven hos österländska nationer,
äro inhemska har visats af kringresande indiska,
arabiska och japanska akrobatsällskap. Särskildt
ha lindansare funnits hos alla kulturfolk. Hos
antikens greker och romare stod denna konst
högt. De, som dansade på tjockt rep, kallades hos
grekerna schoinobatai (lat. funambuli), medan
de mera beundrade neurobatai, dansare på (knappt
märkbara) tarmsträngar, ofta kallades luftdansare
(aërobatai). Bruket af balanserstång för afpassande
af kroppens tyngdpunktsläge tillhör en nyare tid. I
Rom dresserades under kejsartiden elefanter att gå på
lina. Under medeltiden kommo lindansare från orienten
till Europa. Det ryktbaraste lindansareprof i nyare
tider är Blondins färder på spänd lina (på 50 m. höjd)
öfver Niagara (med säck öfver hufvudet, på styltor,
afbrännande af fyrverkerier midt öfver fallet o. s. v.).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free