Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alaner, folknamn - À l’anglaise, fr., på engelskt sätt - Alant, äfven kallad "Ålandsrot", bot. Se Inula. - Alantstärkelse. Se Inulin - Alanus, namn på flera bland 1100-talets teologiske skriftställare - Alanäs, socken i Jämtlands län, Hammerdals tingslag - Alaotra-sjön, den största insjön på Madagaskar - Alapajevsk, bergstad i ryska guvernementet Perm - Alapurin, handelsnamn på ullfett - Alaque, en sämre sort Alicante-vin - Alarcón, Pedro Antonio de, spansk skald - Alarcón y Mendoza, Juan Ruiz de, spansk teaterförfattare - Alard, Jean Delphin, fransk violinvirtuos - Alaria Grev., bot., släkte bruna alger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgingo därpå i vandalerna, gemensamt med hvilka de
sedan 429 gingo öfver till Afrika. Alanerna i Gallien
troddes stå i samförstånd med hunnerna, men deras
konung Sangiban nödgades af Aëtius att med västgoter
och romare strida mot Attila på Katalauniska fälten
(451). I Kaukasusländerna omtalas alaner under
Justinianus II och Leo Isauriern (700-talet). Från
900-talet torde dessa kaukasiska alaner ha kallats
âs, och sannolikt återfinner man dem ännu i
osseterna, hvilket särskildt namnundersökningar
gifvit vid handen. Alanernas härkomst är omstridd:
skildringarna hos Ammianus Marcellinus (31:2) och
Prokopios tyda på germanskt eller kanske snarare
iranskt ursprung; enl. andra tillhörde de, liksom
hunnerna, den turanska folkgruppen. Språkresterna
äro mest egennamn, som ej likna de germanska. Litt.:
Dahn, "Die könige der germanen", I (1861), Hodgkin,
"Italy and her invaders", I-II (1880),och Bury,
"History of the later roman empire" (2 bd, 1889).
V. S-G.
À l’anglaise [alãläs], fr., på engelskt sätt.
Alant, äfven kallad "Ålandsrot", bot. Se Inula.
Alantstärkelse. Se Inulin.
Alanus, namn på flera bland 1100-talets teologiske
skriftställare. Den främste var Alanus ab Insulis,
fr. Alain de Lille, d. v. s. A. från Lille i Flandern,
hvilken för sin omfattande lärdom plägat benämnas
magister universalis. Han författade bl. a. ett
slags teologisk-filosofisk encyklopedi på hexameter,
Anticlaudianus, hvilken märkbart inverkat på Dante,
samt flera teologiskt vetenskapliga verk, såsom
De arte catholicæ fidei, en metodisk bevisföring
för det katolska trossystemets sanning, Summa
quadripartita adversus hujus temporis hæreticos,
mot katarer, valdenser, judar och muhammedaner,
samt Regulæ coelestis iuris, hvilken ger det
äldsta kända uttrycket åt den satsen, att Gud
är en krets, hvars centrum finnes öfverallt
och periferi ingenstädes. Hans skrifter finnas
utgifna i Mignes "Patrologia series latina".
J. HDR.
Alanäs, socken i Jämtlands län, Hammerdals
tingslag. Ström och A. hafva en areal af 2,489,73
kvkm. 1,623 inv. i A. (1902). Annex till Ström,
Härnösands stift, Jämtlands norra kontrakt.
Alaotra-sjön, den största insjön på Madagaskar,
belägen nära östra kusten. Den är numera grund, men
har, såsom gamla strandlinjer visa, förr varit
mycket större och djupare. Afflyter genom floden
Maningory.
Alapajevsk, bergstad i ryska guvern. Perm, ö. om Ural,
vid floden Neiva. 8,652 inv. (1897). Kopparhyttor
och järngjuterier.
Alapurin, handelsnamn på rent, vattenfritt
ullfett. Jfr Lanolin.
Alaque [alake], en sämre sort Alicante-vin.
Alarcón, Pedro Antonio de, spansk skald,
novellist, reseskildrare och politiker, f. 1833
i Guadix, d. 1891 i Madrid, var tidigt verksam i
Andalusiens radikala press, som angrep militarism och
prästvälde, begaf sig 1853 till Madrid, öfvertog
där redaktörskapet af "El Látigo" (Piskan),
en satirisk-republikansk tidning, och strödde
omkring sig vittra alster, som begärligt slukades af
publiken. Han deltog i marokkanska fälttåget 1859-60,
där han sårades, och skref Diario de un testigo de la
guerra de Africa, hvars första upplaga, 50,000 ex.,
gaf honom en oberoende ekonomisk ställning och satte
honom i tillfälle
att göra resor i Italien, Frankrike och Schweiz,
skildrade i De Madrid á Napoles. A. deltog verksamt i
revolutionen 1868, utnämndes 1869 till spansk minister
i Stockholm, men föredrog att stanna i fäderneslandet
såsom medlem af statsrådet Hans samlade arbeten (20
vol.) gifva en liflig och sann bild af äkta spanskt
lif samt präglas af en öfverlägsen konst i målningen
af stämningar i människosjälen och naturen. Stilen
är glänsande. Utom nämnda arbeten märkas: den
episka dikten Suspiro del moro (1867), Poesias
serias y humoristicas (1870), La Alpujarra (1873),
El sombrero de tres picos (1874), en byhistoria byggd
på en legend, och romanerna El escándalo (1875), El
niño de la bola (1880), El Capitán Veneno (1881) samt
främst Novelas cortas (3 bd). Se uppsats af A. Hillman
i Nord. tidskr. 1899 Några af hans berättelser äro
öfversatta till svenska.
AD H-N.
Alarcón y Mendoza, Juan Ruiz de, spansk
teaterförfattare, f. omkr. 1580 i Mexico, kom till
Europa 1600, blef 1606 advokat i Sevilla, 1609
jur. licentiat i Mexico och var från 1611 bosatt
i Madrid, där han vid sidan af sin advokatpraktik
skref skådespel, tills ett 1626 erhållet ämbete vid
styrelsen för spanska Amerika lade beslag på hans
krafter. Han utgaf själf sina Comedias (ett tjugutal
pjäser, i 2 bd, 1628-34). Död 1639 - Den stora
framgång hans stycken genast vunno samt hans stolta
och trotsiga karaktär uppväckte mot honom de bittraste
förföljelser af de samtida spanske dramaturgerna,
hvilka genom satirer och epigram snart gjorde den
puckelryggige uppkomlingen från Amerika till ett
föremål för hela Madrid-befolkningens åtlöje. Man
utgaf och uppförde hans bästa arbeten under andra
författares namn, och snart var hans eget alldeles
förgätet. Det är först på 1800-talet, som han
kommit till heders. A. är en af de störste spanske
dramatiker, till och med öfverlägsen Lope och Calderon
såsom karaktärsskildrare samt genom allmängiltig etisk
åskådning och språkets renhet. Han var skaparen af den
spanska karaktärs- eller sedekomedien. Det bästa af
A:s stycken på detta område är La verdad sospechosa,
d. v. s. "sanningen själf (i en lögnares mun) gör sig
misstänkt", hvilken komedi sedermera banade sig väg
ända till Sveriges teater. Corneille efterbildade
den näml. i sin "Menteur", hvilken R. Steele
bearbetade till "The lying lover", som slutligen i
fri öfversättning af K. Gyllenborg och under titeln
"Baron Sorgfri el. En förbättrad villhjärna" trycktes
1723 och uppfördes på Bollhuset 1745. Därnäst
bland hans sedelustspel komma Las paredes oyen
(Väggarna ha öron) och Examen de maridos. Heroiska
dramer med mycken lyftning äro hans ypperliga El
tejedor de Segovia och det vänskapen förhärligande
stycket Ganar amigos. A:s dramer utgåfvos samlade
bl. a. 1884, i 2 bd. Biogr. af Guerra y Orbe (1871).
(E. F-T.)
Alard [alar], Jean Delphin, fransk violinvirtuos,
f. 1815, d. 1888, var 1843-75 professor vid
konservatoriet i Paris. Han komponerade en mängd
briljanta violinsaker m. m.
Alaria Grev., bot., ett till de bruna algerna
(Fucoideæ) hörande släkte, närstående och förr
förenadt med Laminaria (se Stipites Laminariæ). Den
hithörande A. esculenta Grev , som har ända till 6-7
m. lång läderartad bål, är allmän i norra delen af
Atlantiska oceanen och tjänar i synnerhet invånarna
på Färöarna såväl rå som kokad till en närande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
