Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alba. 1. Stad i den italienska provinsen Cuneo - Alba. 2. Alba l. Albe, urgammal stad i italienska prov. Aquila - Alba, Macrino d’, italiensk målare - Alba l. Alva, Fernando Alvarez de Toledo, spansk fältherre - Albacete. 1. Provins i Spanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
floden Tanaro, nära Curascas mynning. 13,637
inv. (1901), hvilka drifva handel med vin, tryffel och
utmärkt ost, s. k. robiole. Märklig domkyrka,
enligt uppgift byggd 1486 af Bramante. A. kallades
fordom Alba Pompeja och har ännu många återstoder af
romersk konst. - 2. Alba l. Albe, urgammal
stad i italienska prov. Aquila, vid foten af
Monte Velino, n. v. om Fucino-sjön. Omkr. 200
inv. Har väl bibehållna cyklopiska murar och andra
fornlämningar. Hette fordom Alba Fucentia.
Alba, Macrino d’, italiensk målare, i slutet af
1400- och början af 1500-talet verksam i Turin och
dess omnejd. Altartaflor af honom, utmärkta genom
sträng teckning och djup färg, finnas i Turins och
Frankfurt a. M:s museer samt i La Certosa vid Pavia.
C. R. N. (O. G-G.)
Alba l. Alva, Fernando Alvarez de Toledo, hertig af,
spansk fältherre och statsman under kejsar Karl V
och konung Filip II, föddes 1508 och härstammade
från en af Spaniens förnämsta familjer, sedan 1469
hertigar af Alba. Han deltog med utmärkelse i slaget
vid Pavia 1525 samt därefter i Karl V:s ungerska
krig och expeditioner till Tunis och Alger. Då
Karl V började krig mot schmalkaldiska förbundet,
1546, erhöll A. högsta befälet öfver de kejserliga
trupperna. Han underkufvade de protestantiska
städerna i södra Tyskland och bidrog kraftigt till
segern vid Mühlberg, 1547. Med kejsaren deltog
han 1552 i det fruktlösa krig mot Henrik II i
Frankrike, hvars ändamål var att återeröfra Metz,
Toul och Verdun. Vid Filip II:s tronbestigning
var A. ståthållare i det spanska lydlandet Neapel,
och i denna egenskap förde han med framgång de
spanska trupperna under Filips krig med påfven Paul
IV 1556-57. När Filip sökte försoning med påfven,
för att ej väcka splittring inom katolska kyrkan och
så befordra kättarnas framsteg, måste den segerrike
A. afstå från alla gjorda eröfringar. Efter freden
mellan Spanien och Frankrike i Château-Cambrésis,
1559, sändes A. till franska hofvet för att mottaga
Henrik II:s dotter Elisabet, som till besegling af
denna fred skulle förmälas med Filip II.
Efter nämnda fred vistades A. i Spanien, där han på
grund af sin erfarenhet i krigets och politikens
värf blef en af Filips förnämste rådgifvare. Hans
viljestyrka och handlingskraft samt orubbliga
trohet tillförsäkrade honom Filips gunst, men
han hade en svår medtäflare i Ruy Gomez, furste
af Eboli, som genom sin smidighet bättre än den
dystre och stolte A. förstod behärska konungen. När
resningen i Nederländerna utbrutit, yrkade A. på
våldsamma åtgärder för dess kufvande samt vann
Filips samtycke härtill gent emot Ebolis mildare
mening. 1567 sändes A. till Nederländerna i spetsen
för en här på omkr. 11,000 man, idel spanska och
italienska veteraner. Som general för denna här fick
han obegränsad myndighet att vidtaga åtgärder för
landets försvar och för de upproriskes fullständiga
kufvande. Då han
tillika i Nederländernas styrelse erhöll samma
befogenhet som tillkom ståthållarinnan Margareta
af Parma, nedlade denna s. å. sin värdighet,
hvarpå A. blef allenahärskande. Genast efter sin
ankomst till Flandern inrättade han en utomordentlig
myndighet, upprorsrådet, af folket vanligen kalladt
"blodsrådet", hvari den grymme Juan de Vargas var
hans främste medhjälpare. Detta råd hade att som
majestätsförbrytelse straffa hvarje deltagande i
Nederländernas frihetsrörelse. Det stod öfver all lag,
och intet vad fanns, sedan A. bekräftat dess domar,
hvilka alltför ofta bestämdes af blodtörst, girighet
och fanatism. Själf skall A. hafva berömt sig af
att hafva låtit afrätta 18,000 upprorsmakare,
bland hvilka grefvarna Egmont och Hoorn voro de
mest lysande offren. Förskräckelsen, de tryckande
skatterna och de tygellösa truppernas utpressningar
drefvo invånarna i stora skaror på flykten; öfver
100,000 köpmän och handtverkare flyttade med sin
företagsamhet och förmögenhet till andra länder,
synnerligast England. Många begåfvo sig ock till
Vilhelm af Oranien, som i Nassau beredde sig
att väcka en ny och kraftigare resning bland
nederländarna. Under de närmast följande åren
var landet förlamadt af skräck. Hvad som väckte
det ur dvalan, var ett attentat, som A. gjorde
mot eganderätten. A. trodde sig redan hafva löst
sin uppgift, då hans skatteutpressningar vållade
så allmän harm kring landet, att uppror åter
utbröt. De norra provinserna reste sig 1572, ledda
af Vilhelm af Oranien. A:s trupper voro alltjämt
öfverlägsna, men deras förskräckliga våldsgärningar
mot underkufvade städer, särskildt Haarlem, bidrogo
endast till att ännu mera stärka landets invånare i
frihetskampen. Svårigheterna vid fälttåg på Hollands
sumpiga och ofta öfversvämmade mark samt ännu mera
soldens uteblifvande vållade emellertid, att de
spanske soldaterna blefvo missbelåtna och stundom
gjorde myteri. Så kunde resningen utbreda sig. Konung
Filip såg med ovilja, att A:s våldssystem misslyckats
och samtyckte till hans afskedsansökan. 18 dec. 1573
lämnade han landet. Vid återkomsten till Spanien
blef han kallt emottagen och föll snart i onåd samt
förvisades från hofvet. 1580 sattes han dock i spetsen
för den här, som Filip II sände mot Portugal, och
underkufvade genom ett kort fälttåg detta land. Förrän
han hunnit lämna Portugal, dog han, 1582.
A. beskrifves såsom en storvuxen, stark och
härdad man. Ännu vid 74 års ålder egde han en
ynglings spänstighet. Som krigare intager han
en framstående plats bland den spanska skolans
fältherrar. Han utförde sina operationer med
utomordentlig försiktighet; därigenom förlorade
han månget godt tillfälle, men kunde berömma sig af
att aldrig under sin sextioåriga krigstjänst hafva
förlorat ett slag eller blifvit öfverrumplad. Se
vidare Philippson, "West-Europa im zeitalter von
Philipp II, Elisabeth und Heinrich II" (1882), Ritter,
"Deutsche geschichte im zeitalter der gegenreformation
und des dreissigjährigen krieges" (1889), och Motley,
"The rise of the dutch republic" (1856; öfv. 1883-87).
C. H. H.
Albacete. 1. Provins i Spanien, nordvästra hälften
af det forna konungariket Murcia. Arealen 14,863
kvkm. 237,877 inv. (1900). Landet är enformigt,
skoglöst, föga odladt och i allmänhet flackt, med
undantag af den sydvästra delen, som genomskäres af
Sierra Morenas högslätt. Jucar genomströmmar nordöstra
hörnet, Segura i sitt öfre lopp det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
