- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
479-480

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alba de Tormes ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gefion (i 4 sånger, på hexameter), som vann en viss
namnkunnighet inom dåtidens litterära kretsar.

Albemarle [ä′lbəmāl], den största af Galapagosöarna
(se d. o.).

Albemarle [ä′lbəmāl], engelsk hertigtitel inom släkten
Monk (1660-88) samt (fr. 1696) earltitel inom
släkten Keppel.

Albemarle-sundet [ä′lbəmāl-], en vik, som från
Atlantiska hafvet tränger djupt in i nordamerikanska
staten Nord-Carolina. Det upptager floderna Roanoke
och Chowan. Det liknar till sin bildning ett haff samt
är genom en smal landtunga skildt från hafvet, hvarför
dess vatten är nästan sött. En genom sumptrakten
Dismal swamp ledd kanal förbinder detta sund med
Chesapeake-viken; åt söder sammanhänger det med en
annan lagun, Pamplico-sundet.

Albendorf, berömd vallfärdsort i Schlesien i Preussen,
med en "undergörande" Mariabild, hvilken årligen
ditlockar ända till 80–100 tusen besökande.

Albenga, stad i italienska prov. Genova, nära hafvet,
vid floden Centa. 6,231 inv. (1901). Hette fordom
Albium Ingaunum. Bland flere andra fornlämningar
märkes en bro, Ponte Lungo, som leder öfver floden
Centa.

Alberdingk-Thijm [-tajm], Josephus Albertus,
nederländsk skriftställare, f. 1820 i Amsterdam,
var länge chef för en förlagsfirma, blef 1876
professor vid konstakademien i nämnda stad och dog
1889. Han utgaf och redigerade från 1855 tidskriften
"De dietsche warande", hvari han sökte väcka smak
för medeltida konst och litteratur. För öfrigt
skaffade han sig ett namn som utmärkt konstkritiker
och författare af (särskildt historiska) noveller,
som lyrisk skald och litteraturhistoriker. - A:s
broder, Paul A., f. 1827, sedan 1870 professor i
Louvain, är en af de. förnämste representanterna för
den flamländsk-katolska historieskrifningen och sedan
1887 utgifvare af "De dietsche warande".

Alberg (urspr. Ahlborg), Albert, svensk-engelsk
skådespelare och skriftställare, f. 17 aug. 1838 i
Västerås, var först kramhandelsexpedit i Stockholm,
men beredde sig 1858 tillfälle att komma till
England, för att blifva - engelsk skådespelare. Han
debuterade 1862 på scenen i Birmingham, hvarefter
han under sex års tid spelade med framgång i en
mängd engelska städer, efter hand sådana roller som
Otello, Jago, Shylock, Hamlet, Macbeth och Richard
III
. Han skref äfven egna dramer och bearbetningar,
som uppfördes, samt uppträdde som föreläsare,
äfven i Sverige 1864 och 1865, hvarvid han 1
gång spelade Otello på k. stora teatern. Sedan
han 1868-76 varit bosatt på en af en släkting åt
honom upplåten landtegendom i Östergötland, höll
han föreläsningar och uppläsningar landet rundt
samt innehade somrarna 1876-78 Djurgårdsteatern och
säsongen 1877-78 Bijou-teatern (Ladugårdslandsteatern)
i Stockholm. Som teaterledare lade han an på granna
utstyrselpjäser och moraliska engelska dramer, men
blef ruinerad på företaget, hvarefter han återvände
till England och återupptog pennans värf. 1885-86 höll
han ånyo uppläsningar i Stockholm. 1888 öfverflyttade
han till Chicago. Förutom dramer och sagor har A. på
engelska skrifvit populära arbeten om Gustaf Vasa
(1881) och Karl XII (1882) samt en Linné-biografi (The
floral king
, 1888), alla i flera upplagor, hvarjämte
han öfversatt arbeten af Topelius, Björnson, Bögh,
Strindberg, Lea och Rich. Gustafsson
samt Hyltén-Cavallius’ och Stephens’ folksagor. Jfr
W. Anson, "Life of Albert A." (1883).

Albergata (Albergati), Niccolo, påflig legat,
urspr. kartusian, utnämndes 1418 till biskop af
Bologna och 1426 till kardinal samt blef därefter
en af kurians mest ombetrodde diplomater. Sålunda
skickades han såsom en af de presiderande legaterna
till konsiliet i Basel 1434 och sedan som påfligt
sändebud till fredskongressen i Arras 1435. För
att uppgöra om lämpligaste orten för de beramade
unionsförhandlingarna med grekiska kyrkan sändes
han 1436 ånyo till Basel, och då brytningen mellan
påfvestolen och konsiliet blef oåterkallelig,
öppnade han å påfvens vägnar 1438 det nya mötet
i Ferrara. Påflig legat på riksdagen i Nürnberg
s. å., sökte han förgäfves förmå kurfurstarna att
uppgifva sin neutralitet i striden mellan påfve och
kyrkomöte. Död 1443.
T. H-R.

Albergati, påflig legat. Se Albergata.

Albergati Capacelli [-tje′lli], Francesco, markis,
italiensk lustspelsförfattare, f. 1728, d. 1804,
skref för en privatteater på sitt landtgods, Zola,
en mängd lustspel, som snart blefvo allmännare kända
och ej synnerligen stå tillbaka för Goldonis. Biogr,
af E. Masi (1878).

Albergo (it.), härbärge, rum för resande.

Alberi, Eugenio, italiensk historieskrifvare,
f. i Padova 1809, d. i Vichy 1878, gaf i skriften
Del papato e dell Italia (1874) uttryck åt sin
lifliga anslutning till Pius IX:s reformvänliga
politik och förblef Pius hängifven äfven efter
omslaget i påfvepolitiken. Bland A:s i Italien högt
skattade arbeten märkas Vita di Catarina de Medici
(1838, fransk öfvers. 1844), L’assedio di Firenze
(1840) och den storartade urkundsamlingen "Relazioni
degli ambasciatori Veneti al Senato durante il XVI
secolo" (15 bd, 1839-63). A. redigerade i Florens
(fr. 1840) den historiska årsskriften "Annuario
storico universale" samt ledde utgifningen af den
första fullständiga och kritiska upplagan af Galileis
skrifter (16 bd, 1842-56).

Alberik (Alberich), i germanska hjältesagan en
trollkunnig dvärg och vapensmed, hvilken såsom väktare
skyddar nibelung-skatten, som dock fråntages honom af
den segrande Siegfried. R. Wagner omdiktade honom i
"Rheingold" till en girig och maktlysten svartalf,
som af Rhenguldet smider en magisk ring och, sedan
Valhall-gudarna med list och våld beröfvat honom
denna, öfver ringens alla blifvande innehafvare
uttalar en fruktansvärd förbannelse, hvars tragiska
verkningar yppa sig i Nibelungenring-trilogiens
efterföljande musikdramer.

Alberik (Alberich). 1. A. I, en lombardisk adelsman,
som först nämnes 889 som vasall under hertig Guido
af Spoleto, sedan stred mot denne i konung Berengar
I:s tjänst och 897 förvärfvat titeln markgrefve. Sin
egentliga uppkomst vann han genom sitt giftermål med
Marozia (se d. o.), dotter till Roms mäktigaste man,
konsuln Theophylactus, och dennes gemål, den beryktade
Teodora. A. var 916 befälhafvare för den förbundshär,
hvarmed påfven Johan X besegrade saracenerna vid
Garigliano. Troligen först därefter blef han konsul
och berättas sedan som "patricius" hafva despotiskt
styrt Rom, tills påfven fördref honom, hvarefter
A. lär till hämnd ha inkallat ungrarna och efter deras
aftåg blifvit mördad (omkr. 925). Med säkerhet vet
man emellertid intet om A:s sista lefnadsår och död.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free