Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati / 483-484 (1904) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albert (Albrekt), biskop af Riga, stiftare af Svärdsriddarorden - Albert, grefve af Orlamünde - Albert af Stade, abbot i ett benediktinkloster - Albert, grefve af Bollstädt. Se Albertus - Albert (l. Alberti), Heinrich, tysk skald och tonsättare - Albert (Albrekt) Kasimir, hertig af Sachsen-Teschen - Albert (Frans Karl August A. Emanuel), drottning Viktorias gemål - Albert (Fredrik August Albert), konung af Sachsen - Albert, egentl. Alexandre Martin, fransk politiker

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Estland och Semgallen samt på Ösel upprättade
A. biskopsstift. De kyrkliga förhållandena ordnades
1224 af den påflige legaten Vilhelm af Modena. 1225
erkändes A. som tysk riksfurste. Den genom rastlös
verksamhet och organisationsförmåga, men äfven genom
härsklystnad utmärkte biskopen afled 17 jan. 1229.

Albert, grefve af Orlamünde, den danske konungen
Valdemar Seirs systerson, f. 1182. Af Valdemar fick
han 1204 Holstein i län och var under hans fångenskap
i Mecklenburg (1223) Danmarks riksföreståndare, till
dess han själf blef tillfångatagen i slaget vid Mölln
1225. Först efter slaget vid Bornhöved, 1227, blef
han frigifven, men nödgades afstå Holstein. Död 1245.

(^{E. EBG.})

Albert af Stade, abbot i ett benediktinkloster i
Stade 1232–40, sedermera franciskanmunk, död efter
1260. Han författade en världskrönika, som sträcker
sig till 1256, men till stor del blott är utdrag ur
äldre arbeten; för det näst föregående århundradet
innehåller den likväl viktiga bidrag till Danmarks
historia. Denna krönika utgafs af Reineccius (1587).

(^{E. EBG.})

Albert, grefve af Bollstädt. Se Albertus.

Albert (l. Alberti), Heinrich, tysk skald och
tonsättare, f. 1604 i furstendömet Reuss, blef
1632 organist vid domkyrkan i Königsberg och dog
sannolikt 1651. Till sina sånger, af hvilka de flesta
äro psalmer, satte han själf musik. Åtminstone en af
hans melodier är upptagen i svenska koralboken. I hans
världsliga dikter råder där och hvar en stämning, som
närmar sig folkvisans. Af honom finnas
Musikalische kürbishütte samt
Poetisch musikalisches lust wäldlein,
en samling af både andliga och världsliga sånger.

Albert (Albrekt) Kasimir, hertig af Sachsen-Teschen,
son af konung August III af Sachsen-Polen, f. 1738,
d. 1822, blef 1760 generallöjtnant i österrikiska
armén och äktade 1766 kejsar Frans I:s och Maria
Teresias dotter Kristina (d. 1798), som medförde
furstendömet Teschen i hemgift. A. var 1765–80
gubernator i Ungern och skötte 1780–90 jämte sin
gemål ståthållarskapet i österrikiska Nederländerna
(Belgien). Han förde 1792 befäl i kriget mot
fransmännen, blef jämte Beaulieu slagen vid Jemappes
och måste utrymma Belgien. 1794 utnämndes han till
riksfältmarskalk, men drog sig 1795 undan till
privatlifvet. A:s stora samling (kallad Albertina)
af konstföremål, i synnerhet handteckningar af äldre
mästare och kopparstick, öfvergick såsom fideikommiss
till ärkehertig Karl och eges nu (1903) af ärkehertig Fredrik.

Albert (Frans Karl August A. Emanuel), prins
af Sachsen-Koburg-Gotha, drottning Viktorias af
Storbritannien gemål, andre son till hertig Ernst af
Sachsen-Koburg-Gotha och Louise af Sachsen-Gotha,
föddes 1819 på slottet Rosenau vid Koburg. Han
studerade i Bonn, företrädesvis statsvetenskap och
historia, hvarjämte han utbildade sina anlag för
måleri och musik. A:s farbror, konung Leopold af
Belgien, ledde hans uppfostran med särskild hänsyn
till den möjligheten, att han skulle blifva drottning
Viktorias gemål. 1839 skedde förlofningen. Genast
efter sin förmälning, 1840, blef A. medlem af
Privy council (Hemliga rådet) i England, och hans
inflytande på drottningen blef stort. Han var, som han
själf skref till hertigen af Wellington, på en gång
"hufvudman för hennes familj och ledare af hennes
affärer, hennes ende förtrogne rådgifvare i
politik och ende medhjälpare i förbindelserna med
regeringens medlemmar, hennes privatsekreterare och
ständige minister". Hans ädla personlighet lyckades
småningom besegra den djupt rotade engelska misstron
mot allt utländskt, hvilken bl. a. under kriget

1854 tog sig uttryck i misstankar att han hyste
ryska sympatier. Hans vackraste minne förblifver
hans nitiska och fruktbärande arbete i kulturens
tjänst. Så utgick från honom planen till den första
världsexpositionen i London, 1851. Han var sedan
1847 kansler för universitetet i Cambridge, på samma
gång han tog "trasskolorna" (the ragged schools)
i sitt särskilda hägn. Han byggde bostäder åt de
fattige, inrättade i Windsor en mönsterfarm till
höjande af åkerbruk och boskapsskötsel, invigde
förbättringshus för unga förbrytare o. s. v. 1857
förlänade drottningen honom titel af "Prince-Consort"
("prinsen-gemålen"). Hans verksamma och nyttiga
lif slöts 14 dec. 1861. Jfr Sir Theodore Martin,
"Life of the Prince Consort" (5 bd, 1874–80).

(^{V. S–G.})

Albert (Fredrik August Albert), konung af Sachsen,
äldste sonen af konung Johan, f. 23 april 1828, d. 19
juni 1902 på slottet Sibyllenort i Schlesien. Hans
tidigt framträdande anlag för militäryrket utbildades
genom grundliga krigsvetenskapliga studier. I kriget
mot Danmark 1849 deltog han såsom kapten. Under 1866
års tyska krig anförde han såsom general hela den
sachsiska kåren och slöt sig i juni till den under
Benedek i Böhmen mot preussarna samlade österrikiska
nordarmén samt deltog bl. a. i slaget vid Königgrätz,
där han stod på österrikarnas vänstra flygel och med
stor tapperhet kämpade mot preussiska Elbearmén under
Herwarth v. Bittenfeld. Efter freden och Sachsens
anslutning till Nordtyska förbundet fick A. befäl
öfver 12:e nordtyska armékåren, som var bildad af
sachsiska trupper. Vid fransk-tyska krigets utbrott,
1870, blef denna kår tilldelad andra tyska armén –
som stod under befäl af prins Fredrik Karl af Preussen
– och deltog med utmärkelse i striderna kring Metz,
synnerligast i slaget vid Gravelotte. Sedan franska
Rhenarmén blifvit instängd, bildade tyskarna en fjärde
armé, Maasarmén, under kronprins Alberts befäl och
med uppgift att operera mot Mac Mahon. Mot slutet af
augusti utförde A., i förening med tredje armén under
kronprinsen af Preussen, den berömda flankrörelse, som
verksamt bidrog till kapitulationen vid Sedan. Under
belägringen af Paris innehade kronprins A. med
sin fjärde armé nord- och nordöstfronterna. Efter
fredsslutet utnämndes han af kejsar Vilhelm till
generalfältmarskalk. A. blef konung vid sin faders
död, 29 okt. 1873 (om hans regering se Sachsen).
I ett barnlöst äktenskap var A. sedan 1853
förenad med prinsessan Carola af Vasa. Konungaparet
besökte Sverige 1888.

Albert [albär], egentl. Alexandre Martin, fransk
politiker, f. 1815, d. 1895, till yrket mekanisk
arbetare, omfattade ifrigt demokratiska och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>