Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albertus (Albert), grefve af Bollstädt - Albertus-thaler 1. Albertiner, ett större silfvermynt - Alberus, Erasmus, tysk poet och teolog - Albi, hufvudstad i franska depart. Tarn - Albien l. Albien-etagen, geol. Se Kritsystemet - Albigenser, åtskilliga antikyrkliga sekter - Albin, miner. Se Apofyllit - Albinæus. Se d’Aubigné, Th. A. - Albinagium. Se Albanagium - Albinatus. Se Albanagium - Albiner. Se Albinism - Albinsm, hvitsjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock denna befattning samt ingick i dominikanklostret
i Köln och dog där 1280. Hans arbeten, som utgåfvos
1651 och fylla 21 folioband (ny uppl. i 38 bd,
1890-98, i Paris), äro till större delen af dogmatiskt
och teologiskt innehåll. Bl. a. skref han kommentarer
till Aristoteles, hvars härskande ställning inom
den skolastiska filosofien A. afgjorde. Han var
lärare för Tomas från Aquino. På naturvetenskapernas
område efterlämnade han skrifter i botanik, zoologi,
mineralogi och kemi. Han var till och med den förste
mera betydande kemist, som Tyskland frambragt,
ehuru han hämtade sin kemiska lärdom hufvudsakligen
ur den arabiske kemisten Gebers arbeten. A. var
öfvertygad om metallernas förvandlingar, kände
konsten att med salpetersyra skilja guld från silfver
och upptäckte arsenikmetallen. Han egnade ifriga
studier åt metallernas föreningar med svafvel och
lärde att af svafvel och kvicksilfver sammansätta
cinnober. Han var ock den förste, som nyttjade ordet
affinitas (frändskap) för att beteckna orsaken till
svaflets föreningar med metaller. Biogr. af Sighart
(1857), d’Assailly (1870) och van Weddingen (1881).
P. T. C.*
Albertus-thaler 1. Albertiner (äfven Kreuz-thaler,
Brabant-thaler, Burgund-thaler), ett större
silfvermynt (jfr Thaler), som första gången präglades
1598 af ärkehertig Albrekt (VII), ståthållare i
Nederländerna, och sedermera blef mycket gångbart i
östra Europa samt präglades i flere andra länder.
Alberus, Erasmus, tysk poet och teolog, född
omkr. 1500, ifrade mycket för reformationens
utbredning och var predikant på många orter. Död såsom
general-superintendent i Neu-Brandenburg 1553. Af
hans många skrifter äro en del skarpt polemiska mot
katolicismen. Mest berömd är Der barfüsser mönche
Eulenspiegel und Alcoran (1542), till hvilken Luther
skref företal. A. diktade äfven andliga sånger samt
49 rimmade fabler, utgörande hans Buch von der tugend
und weisheit (1550). Biogr. af Schnorr v. Carolsfeld
(1893).
Albi, hufvudstad i franska depart. Tarn i Languedoc,
vid floden Tarn. 22,571 inv. (1901). Säte för en
ärkebiskop. Har en berömd gotisk domkyrka, byggd
1282-1512, med ett högt torn och en praktfull,
pittoresk utsmyckning af det inre. Fabriker för linne-
och bomullstyg, pastellfärger, likörer m. m. Liflig
handel med säd, vin och medicinalväxter (saffran). -
Staden hette fordom Albiga och var under medeltiden
grefskapet Albigeois’ och albigensernas hufvudstad.
Albien [-biä’] 1. Albien-etagen, geol. Se
Kritsystemet.
Albigenser kallades efter staden Albi, i grefskapet
Albigeois i södra Frankrike, åtskilliga antikyrkliga
sekter i slutet af 12:e och början af 13:e
årh. Deras läror, af gnostisk-manikeiskt ursprung,
stodo i närmaste samband med katarernas riktning.
Enär det albigensiska kätteriet omhuldades af ortens
länsinnehafvare, grefvarna Raymond af Toulouse,
och vann en allt vidsträcktare spridning, såg sig
den romerska kyrkan nödsakad att gripa in, och den
kraftfulle påfven Innocentius III uppbjöd alla medel
till dess fullständiga undertryckande. Med anledning
af mordet på den till albigenserna utskickade påflige
legaten Peter af Castelnau lät slutligen Innocentius
predika ett korståg emot dem, och 1209 utbröt det
tjugoåriga albigenskriget, som fördes med den mest
fanatiska grymhet, och hvarunder strömmar af blod
utgötos, utan att man ändå lyckades utrota detta
sektväsende. På ett möte i Toulouse 1229 beslöts
därför införandet af den s. k. inkvisitionen, i och
för uppspårande och utrotande af kättare. Med bål och
bila rasade denna mot albigenserna ända till början
af 1300-talet, då denna sekt i det närmaste tyckes
hafva försvunnit. Se vidare Döllinger, "Beiträge
zur sektengeschichte des mittelalters", I (1890).
J. H. B.*
Albin, miner. Se Apofyllit.
Albinæus. Se d’Aubigné, Th. A.
Albinagium. Se Albanagium.
Albinatus. Se Albanagium.
Albiner. Se Albinism.
Albinsm (af lat. albus, hvit), motsvarande
grek. leukopathia, hvitsjuka, eller leukoderma,
hvithud, kallar man det tillstånd hos människor och
djur, då det färgämne, som i regeln borde finnas i
hud, hår (fjädrar) och ögon, saknas eller blott i
ringa grad finnes. Denna färgbrist gifver åt däraf
lidande människor, hvilka man kallar albiner
(albinos), ett ganska egendomligt utseende:
håret är hvitt, gul-blekt, huden gulhvit, ögonen
röda. Kroppen ser ut, som vore den af blekt mjölkglas
med inblandning af svag röd färg. Detta beror därpå,
att kroppens väfnader i allmänhet äro genomskinliga,
icke genomsiktiga (däraf den grumliga bottenfärgen),
och att blodets färg i hudkärlen skimrar igenom (däraf
den svaga rodnaden). Synnerligen eget blir intrycket,
då albinismen iakttages hos någon person tillhörande
en mörkt färgad människoras, t. ex. hos negern. Det
var inom denna ras man först anmärkte förhållandet,
och man ansåg sådana neger-albinos bilda en egen
folkstam, hvilken man kallade leukæthiopes
(hvita negrer), blafards, bedas, don-dos, pintos
o. s. v. I denna obefogade föreställning styrktes
man äfven däraf, att albinismen, som i sin fullt
utpräglade form af total albinism är medfödd, ofta
äfven visade sig ärftlig eller återkommande i vissa
släkter. Bristen på färgämne i ögats regnbågs- och
ådernätshinnor, hvilken vållar, att pupillen hos
dem synes mörkt och iris ljusare röd, medgifver
ljusstrålarna att i större mängd än normalt intränga
i ögat och reta näthinnans ljuskänsliga delar. Till
följd däraf lida albinos af starkt ljus, framför allt
af solljus, och man har därför kallat dem heliofober
(solskygga). Albinos uppgifvas i allmänhet vara späda,
klena, muskelsvaga, tröga och dåsiga. - Albinism i
huden kan stundom visa sig partiell, då hud och hår
på större eller mindre fläckar sakna eller förlora
färg. Negrer blifva under sådana omständigheter
hvitfläckiga och kallas då "skat-negrer". Albinism
är i stor utbredning iakttagen hos djur, såväl i det
vilda som i det tama tillståndet, och äfven hos dem
befunnen ärftlig: så hos hästar, renar, kaniner, möss
(de hvita mössen äro albiner), hos flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
