- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
495-496

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albinos ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

penningersättning förmåddes ändtligen A. och Tyska orden
att afstå från ön, och denna öfverlämnades 1408 åt
konung Erik af Pommern. A. dog 1412 och begrofs i
klostret Doberan i Mecklenburg. Han var 2 gånger
gift: först med Richardis, dotter till grefve Otto
af Schwerin, d. 1377 och begrafven i dominikanernas
klosterkyrka i Stockholm; sedan (från 1396) med
Agnes, dotter till hertig Magnus af Braunschweig.
(K. H. K.)

Albrekt, tyska konungar. 1. Albrekt I, Rudolf I:s
af Habsburg äldste son, f. omkr. 1250, d. 1308,
måste trots faderns försök att få honom vald till
efterträdare, till en början såsom tysk konung
erkänna den af kurfurstarna i stället valde Adolf
af Nassau. Då kurfurstarna sedermera reste sig mot
Adolfs själfrådighet, blef A. uppsatt som motkonung
och besegrade Adolf i slaget vid Göllheim (1298),
där den senare stupade. Därpå lät A. välja sig på
nytt och kröntes i Aachen 1298. Fast besluten att
återställa landsfreden och trygga sin son Rudolfs
tronföljd, förband han sig med Filip den sköne af
Frankrike. Kurfurstarna satte sig till motstånd mot
dessa försök att faktiskt göra riket ärftligt, men
A. krossade ett af de andlige kurfurstarna med påfven
Bonifacius VIII slutet förbund och försonade sig med
påfven, dock på det villkor, att han afstod från all
inblandning i Italiens förhållanden. A:s sista år voro
olyckliga. 1307 dog hans son Rudolf och hans försök
att utvidga sin husmakt genom Thüringens eröfring
misslyckades. 1 maj 1308 mördades A. af sin brorson
Johan, sedan kallad Parricida, som förgäfves anhållit
om sitt fädernearf i Schwaben. Sägnen att A:s tyranni
framkallat frihetskampen i Schweiz bestyrkes icke
af de verkliga förhållandena. - 2. Albrekt II, såsom
hertig af Österrike A. V, son till hertig Albrekt IV,
f. 1397, d. 1439, förlorade som barn sin fader och
öfvertog själf regeringen 1411. A. gifte sig 1422
med kejsar Sigismunds dotter Elisabet, hvarigenom
han efter Sigismund 1437 blef konung af Ungern och
Böhmen. 1438 valdes han af kurfurstarna till tysk
konung, men dog redan 1439, i begrepp att draga emot
turkarna. Först efter hans död föddes sonen Vladislav.
(L. M. B.)

Albrekt, brandenburgska furstar. - 1. Albrekt I
(Björnen), son af grefve Otto den rike, af huset
Anhalt (Askanien), f. 1106, d. 1170, fick 1134
af kejsar Lothar II markgrefskapet Nordmark och
innehade efter 1138 en kort tid äfven hertigdömet
Sachsen samt förvärfvade 1150 Brandenburg och
Havellandet, hvarefter han antog titeln markgrefve af
Brandenburg. A. inlade stor förtjänst om sina från
venderna vunna områdens kristnande och förtyskning.

2. Albrekt III, med tillnamnet Achilles, kurfurste
af Brandenburg, f. 1414, d. 1486, kom vid sin
faders, den förste hohenzollernske kurfursten,
Fredrik I:s, död 1440 i besittning af furstendömet
Ansbach och ärfde (1464) efter sin broder Johan
Baireuth samt fick genom frivillig afträdelse
af en annan broder, kurfurst Fredrik II (1470),
kurfurstendömet Brandenburg. Han förenade då i sin
hand huset Hohenzollerns besittningar, men skilde dem
för framtiden åt genom den s. k. dispositio Achilleia
(1473), enligt hvilken Brandenburg skulle ärfvas efter
förstfödslorätt, men Ansbach och Baireuth förlänas
åt yngre linjer. A. var berömd för sin skönhet och
skicklighet i ridderliga idrotter; han
efterlämnade trots sin praktlystnad och sina krig
betydande tillgångar.

3. Albrekt, kallad Alcibiades, markgrefve af
Brandenburg-Baireuth, en af sin tids djärfvaste och
råaste partigängare, f. 1522, d. 1557, höll under
schmalkaldiska kriget först med kejsaren, men slöt
sig 1552 till kurfurst Morits för att omedelbart
därefter åter öfvergå på kejsarens sida och kämpa
mot fransmännen. 1553 företog han ett röfvartåg in i
Franken, men besegrades af Morits vid Sievershausen
och flydde efter ett nytt nederlag till Frankrike. Han
återkom till Tyskland, men fick ej tillbaka sitt land.

Albrekt, hertigar af Mecklenburg. - 1. Albrekt II,
den svenske konung Albrekts fader, f. omkr. 1317,
d. 1379, son till Henrik II Lejonet, furste af
Mecklenburg. Efter Henriks död (1329) öfvergick
makten till en förmyndarestyrelse, från hvilken A.,
när han 1336 blef myndig, först med väpnad hand
kunde rycka till sig regeringen. Han kufvade
de adlige rebellerna och lät nedrifva deras
borgar. 1336 förmäldes han med den svenske hertig
Erik Magnussons dotter Eufemia (f. 1317) och trädde
genast i nära förbindelse med sin svåger, konung
Magnus Eriksson af Sverige och Norge. A. understödde
kraftigt kejsar Karl IV, som upphöjde Stargard till
rikslän (1347) och lämnade det till A. samt upphöjde
Mecklenburg till hertigdöme (1348). Stargard lämnade
A. 1352 till sin broder Johan, hvarigenom linjen
Mecklenburg-Stargard uppstod (1352-1471). Efter ett
kort krig kom A. mot en penningesumma i besittning
af grefskapet Schwerin. Lybeck hyllade honom som
skyddsherre, och såsom dansk vasall innehade han
Rostock. Af största betydelse för Sveriges historia
blef A:s nordiska politik. 1339 lämnade Magnus åt
A. i afbetalning på hemgiften kronans inkomster i
Skanör-Falsterbo. Valdemar af Danmark sökte återvinna
Skåne, hvarför A. trädde i förbindelse äfven med
honom. Än slöt han förbund med Valdemar mot Magnus,
såsom då han 1350 utfäste sig att skaffa Helsingborg
i danskarnas händer mot 10,000 mark silfver; än
ställde han sig väl med Magnus, såsom då han till
honom aflade vasalled 1354. Mot Magnus understödde
han den upproriske hertig Erik, och 1360 bragte
han bedrägligt Helsingborg i Valdemars händer. 1363
lyckades han få sin andre son, Albrekt, kallad till
Sveriges konung, hvarefter A. själf tidtals var den
egentlige styresmannen i Sverige. Han kom väl i krig
med Valdemar, men försonade sig slutligen med honom
och fick t. o. m. förhoppningar äfven på Danmarks
krona för sin släkt. Hans äldste son, Henrik,
var nämligen förmäld med Valdemars äldsta dotter,
Ingeborg, hvarför den sonlöse Valdemar lofvade deras
son, Albrekt, den danska kronan efter sin död. Men
efter Valdemars död (1375) valde danskarna Håkans
och Margaretas son, Olof, till konung, och trots
kejsarens bistånd lyckades A. ej häfda sonsonens
anspråk. A:s död (1379) var dock en stor lättnad för
Margaretas politik.
K. HD.*

2. Albrekt VII, son af hertig Magnus II, f. 1486,
d. 1547, regerade efter faderns död (1503), jämte
farbrodern Baltasar (d. 1507) samt bröderna Henrik V
(d. 1552) och Erik (d. 1508), i Mecklenburg samt,
sedan ett slags delning af området 1534 skett,
i Güstrow. Gift med en systerdotter till Kristian
II, Anna af Brandenburg, inblandade han sig 1534,
uppmuntrad af Lybeck, i grefvefejden i hopp om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free