- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
497-498

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Albinos ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Danmarks och Sveriges kronor. Men han blef slagen vid
Öxnebjerg (1535) och nödgades efter ett års försvar af
Köpenhamn kapitulera (1536) samt afsäga sig anspråken
på Danmarks tron. Han bjöd sedermera Nils Dacke 1542
förbund för att blifva Sveriges konung, försökte
efter Dackes fall genom några förrymda svenskar 1545
väcka nytt uppror i Småland och gjorde sedermera min
af att med väpnad styrka gå öfver till Sverige.

Albrekt, prinsar af Preussen. – 1. A. Fredrik
Henrik
, fjärde sonen af konung Fredrik Vilhelm III,
f. 1809, d. 1872, förde 1866 i preussisk-österrikiska
kriget en kavallerikår och i 1870–71 års krig en
kavalleridivision, med hvilken han bl. a. deltog
i operationerna mot franska Loire-armén. Efter
krigets slut blef A. generalöfverste. Han var
1830–49 förmäld med prinsessan Marianne af Nederländerna
(d. 1883) och ingick efter skilsmässa från henne,
1853, morganatiskt äktenskap med Rosalie von Rauch
(dotter af general v. Rauch, d. 1879), som upphöjdes
till grefvinna von Hohenau.

2. A. Fredrik Vilhelm Nikolaus, den föregåendes ende
son, f. 1837, förde i kriget 1866 en kavalleribrigad
och hade under kriget 1870–71 flera viktiga befäl,
hvarvid han bl. a. med en rörlig kolonn deltog i
slagen vid Gravelotte och Sedan. 1875 utnämndes han
till general af kavalleriet. Efter hertig Vilhelms
af Braunschweig död valdes A. 21 okt. 1885 af
Braunschweigs landtdag till hertigdömets regent och
öfvertog 2 nov. s. å. regeringen. 1888 utnämndes han
till generalfältmarskalk och generalinspektör öfver
1:a arméinspektionen samt, efter Moltkes död, 1891,
till president i landtförsvarskommissionen. Sedan
1873 är han förmäld med Maria (f. 1854), dotter
af hertig Ernst af Sachsen-Altenburg, och har i
äktenskapet 3 söner.

Albrekt, ärkehertigar af Österrike. – 1. Albrekt
VII, ståthållare öfver Nederländerna, son af kejsar
Maximilian II, f. 1559, d. 1621, uppfostrades hos
Filip II af Spanien, egnade sig åt det andliga
ståndet och blef kardinal (1577) samt ärkebiskop
af Toledo (1584). Åren 1594–96 var han vicekonung
af Portugal och blef 1596 ståthållare öfver spanska
Nederländerna. Han utträdde då ur det andliga ståndet
och förmäldes 1599 med Filip II:s dotter Isabella,
åt hvilken lämnades Nederländerna i brudgåfva,
med villkor att de skulle återfalla till Spanien,
om äktenskapet blefve barnlöst. Med de från Spanien
affallna nordliga provinserna under Morits af Oranien
fortsatte A. kriget till 1609, då ett 12-årigt
stillestånd ingicks.

2. Albrekt Fredrik Rudolf, son af den som fältherre
ryktbare ärkehertig Karl, f. 1817, d. 1895, blef 1845
kommenderande general i ärkehertigdömet Österrike,
men nödgades under marsoroligheterna i Wien
1848 nedlägga sitt befäl, hvarefter han i Italien
under Radetzky mycket utmärkte sig, synnerligen
i slagen vid Mortara och Novara 1849. 1851–60 var
han ståthållare och befälhafvare öfver trupperna
i Ungern och blef 1863 fältmarskalk. 1866 anförde
A. den österrikiska hären i Italien och vann segern
vid Custozza samt inlade som generalinspektör
(sedan 1866) stora förtjänster om den österrikiska
härens reorganisation. A. gjorde sig känd äfven som
militärisk skriftställare.

Albrekt, ärkebiskop af Magdeburg, ärkebiskop och
kurfurste af Mainz samt kardinal, f. 1490, d. 1545,
son af kurfursten Johan Cicero af Brandenburg. Af
påfven Leo X arrenderade han rättigheten att
sälja aflat inom sina stift, och det var hans
kommissarie, dominikanmunken Tezel, som gaf
anledning till Luthers 95 teser mot aflaten. Han
uppträdde likväl flera gånger som medlare mellan
katoliker och protestanter. A. var den förste
bland Tysklands furstar, som öppnade sitt land för
den 1540 stiftade jesuitorden. Hans undersåtar
fingo dock fri religionsöfning, mot det att de
åtogo sig att betala hans skulder. Se J. May,
"Der kurfürst, kardinal und erzbischof Albrecht
II von Mainz u. Magdeburg" (I 1865, II 1875).

(J. HDR.)

Albrekt, Tyska ordens siste högmästare, Preussens
förste hertig, f. 1490, d. 1568, son af markgrefve
Fredrik af Ansbach (af huset Hohenzollern),
uppfostrades för det andliga ståndet och valdes 1511
af Tyska orden till högmästare. Då han vägrade aflägga
länsed till ordenslandets suverän, konungen af Polen,
kom det 1519 till krig, som gick olyckligt för A. Af
Osiander 1522 vunnen för reformationen, förvandlade
han, på Luthers råd, ordensstaten till ett världsligt
hertigdöme, hvartill Polen med bibehållande af sin
länshöghet 1525 lämnade bifall, och införde lutherska
läran. 1527 gifte sig A. med danske konungen Fredrik
I:s dotter Dorotea (d. 1547), och i förening med
Gustaf Vasa bistod han sedan sin svåger Kristian
III i grefvefejden. A:s regering var allt annat än
lugn. Han var i ständig penningeförlägenhet, tog
många utlänningar i sin tjänst och stod på Osianders
(se d. o.) sida i dennes teologiska fejd. Allt
detta retade undersåtarna mot honom. En polsk
undersökningskommission fällde 1566 sitt utslag mot
honom. A. stiftade 1544 Königsbergs universitet. Han
efterträddes af sin son i 2:a giftet (med Anna Maria
af Braunschweig, d. 1568), Albrekt Fredrik, död
sinnessvag och barnlös 1618.

J. TH. W.

Albrekt, biskop af Riga. Se Albert.

Albrekt I, hertig af Braunschweig, för sin kroppslängd
kallad "den store", f. 1236, d. 1279, son af den
förste hertigen af Braunschweig-Lüneburg, Otto
Barnet, öfvertog vid dennes död, 1252, regeringen och
stred s. å. för Ottokar af Böhmen mot ungrarna. Bland
hans många fejder mot vasaller och grannfurstar
märkes hans deltagande i Erik Glippings och dennes
moders, Margareta Spränghästs, strid mot hertig
Erik af Sönderjylland. 1262 kom A. till Danmark
och förde ett år som riksföreståndare ett strängt
regemente. 1263 återvände han till Tyskland, föll
s. å. i fångenskap hos ett par småfurstar och lyckades
först 1265 mot dryg lösepenning blifva fri. 1269
delade han sina arfländer med brodern Johan, behöll
själf Braunschweig samt gaf brodern Lüneburg och
Hannover, hvarigenom dessa länder för beständigt
skildes.

Albrekt III, den djärfve, hertig af Sachsen, f. 1443,
d. 1500, var yngre son af kurfursten Fredrik
den saktmodige. Som tolfårig gosse var han jämte
sin äldre broder, Ernst, föremål för det af Kunz
v. Kaufungen utförda "Sachsiska prinsrofvet". Efter
faderns död (1464) regerade de båda bröderna till
en början gemensamt; men sedan de efter sin farbror
fått äfven de thüringska arfländerna, delade de sig
emellan sina besittningar (1485), hvarvid A. tog
Meissen-delen. Sålunda uppstodo de ernestinska och
albertinska linjerna. – A:s lif utmärktes för öfrigt
af hans trohet mot habsburgska huset. Han förde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free