- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
525-526

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alessio ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

härstyrkan: han upptog 30,000 på macedoniskt sätt
väpnade och inöfvade asiater i sin krigshär. Äfven i
de grekiska staternas autonomi ingrep A., icke alltid
utan motstånd. I Babylon, som han ämnade göra till
sitt rikes medelpunkt och hufvudstad, förberedde
A. nya eröfringar och planlade flera förbättringar
i den inre förvaltningen. Just som en expedition
var färdig att afgå till Persiska hafvet, insjuknade
konungen, hvars motståndskraft genom öfveransträngning
och oregelbundet lefnadssätt brutits, i en svår
klimatfeber, för hvilken han snart dukade under, vid
ännu ej fyllda 33 års ålder, sommaren 323 f. Kr. Några
veckor förut hade sändebud anländt ifrån Grekland
för att egna honom gudomlig dyrkan.

Det lilla, som är bekant af A:s planer, visar, att
han skulle hafva utfört ännu större verk, om den
största af alla krafter, tiden, hade förlänats den,
som tycktes ega nästan alla andra. A. var en fältherre
af allra första rang, men ock en insiktsfull statsman,
besjälad af det lifligaste intresse för sitt rikes
välfärd. Genom honom öppnades ofantliga vägar för
handeln och industrien; den grekiska bildningen
hade genom de talrika nybyggena blifvit förd till
tusen punkter af det stora riket, och omvändt hade
grekernas andliga synkrets betydligt vidgats; de
empiriska vetenskaperna väcktes till nytt lif;
klyftan mellan folken började utjämnas. Se där
hvad A., mer eller mindre medvetet, hade utfört,
och hvarför världen ännu två tusen år därefter
vördnadsfull stannar inför den unge segraren, under
det den glömmer hvad historien, af öfverseende för
ungdom och snille, nöjer sig med att kalla hans fel.
A. B-R. (H. SGN.)

Litt.: Hufvudkällor till A:s historia äro arbeten
af Plutarchos och, än mer, af Arrianos, hvilka
bägge stödde sig på trovärdiga berättelser af A:s
följeslagare Ptolemaios (Soter), Aristobulos och
Nearchos. För en mera retorisk och otillförlitlig
historieskrifning, som var grundad på utsagor från
andra af A:s ledsagare (Kallisthenes, Kleitarchos
m. fl.), är Curtius i sin skildring af A. den
förnämligaste representanten. Se vidare Fränkel, "Die
quellen der A.-historiker" (1883), J. G. Droysen,
"Geschichte A:s des grossen" (5:e uppl. 1898),
Hertzberg, "Die asiatischen feldzüge A:s des
grossen" (2 bd, 1863-64), Jurien de la Gravière,
"Les campagnes d’Alexandre" (5 bd, 1883-84), B. Niese,
"Gesch. der griech. u. maked. staaten" (I, 1893),
Lauth, "A. in Ægypten" (1896), York von Wartenburg,
"Kurze übersicht der feldzüge A:s des grossen"
(1897), Koepp, "A. der grosse" (1899), och amerikanen
Wheeler, "Life of A. the great" (1900).

Redan i lifstiden förhärligades A. flitigt i bildande
konst, och man synes icke ha åtlydt hans påbud,
att endast Apelles finge måla honom, endast Lysippos
modellera honom och endast Pyrgoteles afbilda honom
på skurna stenar. Icke många bilder af honom ha
likväl bevarats till eftervärlden. Trognast anses
hans drag vara återgifna i en i Louvre förvarad
marmorbyst (med inskrift); idealiserade äro bland
andra en byst i kapitolinska museet och en i
Herculanum funnen ryttarstatyett i brons. Berömd
är mosaikbilden "Alexander-slaget" (se d. o.). Från
nyare konstperioder märkas främst Soddomas fresker
"Alexanders bröllop med Roxane" och "Dareios’ familj
inför A." samt Thorvaldsens "Alexandertåg". Jfr
Müller, "Numismatique d’Alexandre le
grand" (Köpenhamn, 1855), Koepp, "Über das bildnis
A:s des grossen" (1892), och Ujfalvy, "Le type
physique d’Alexandre le grand" (1902).

Alexander, namn på åtta påfvar.

1. Alexander I, påfve i början af 2:a
årh. (109?-118?), räknas såsom den 6:e bland påfvarna
och efterträdde Evaristus. Häfdatecknaren Platina
säger, att han var "till åren en yngling, men till
sina dygder en gubbe". Han anses, ehuru inga bevis
finnas därför, hafva infört bruket af vigvatten
m. m. Se Langen, "Gesch. der röm. kirche bis Leo I"
(1881).

2. Alexander II, påfve 1061-73, hette
egentl. Anselmo di Badagio och tillhörde en
ansedd milanesisk släkt. Han var förut biskop
i Lucca och var Gregorius VII:s (Hildebrands)
närmaste företrädare i den påfliga värdigheten.
A. var den förste påfve, som valdes uteslutande af
kardinalkollegiet, utan andras inblandning. Han
verkade under sin regering med mycken framgång för
genomförandet af hildebrandismens grundsatser. 45
bref af hans hand äro ännu i behåll. Han dog
1073 och ligger begrafven i Laterankyrkan.
Se Fetzer, "Voruntersuchungen zu einer
geschichte Alex. II." (1887), och Hauck,
"Kirchengesch. Deutschlands", bd III (1896).

3. Alexander III, påfve 1159-81, bördig
från Siena, var förut kardinal och hade då namnet
Orlando. Han var en mycket framstående påfve
och regerade i Gregorius VII:s anda. På hans tid
började den hohenstaufiska striden, under hvilken han
med kraft, ehuru i början utan framgång, motsatte sig
Fredrik I Barbarossas djärfva anspråk. Efter slaget
vid Legnano, 1176, måste den stolte kejsaren bekväma
sig att ödmjukt kyssa påfvens fot. En ännu djupare
förödmjukelse drabbade konung Henrik II af England.
Med anledning af mordet på hildebrandismens ifrige
försvarare i England,ärkebiskop Thomas à Becket,
måste Henrik underkasta sig en skymflig botgöring på
denne sin dödsfiendes graf. A. höll 1179 det 3:e
lateranska mötet, hvars viktigaste beslut var den
bestämmelsen att ingen kunde förklaras för rättmätig
påfve, om hvilken icke två tredjedelar af de väljande
hade förenat sig. Det var under denne påfve, som
Sverige erhöll egen ärkebiskop med säte i Uppsala
(1164). Se Reuter, "Gesch. Alex. III und der
kirche seiner zeit" (1860).

4. Alexander IV, påfve 1254-61, hette
förut Rainaldo och var biskop af Ostia,
när han 1254 utsågs till påfve. Han tillhörde
samma släkt (grefvarna af Segni) som Roms mäktigaste
påfve, Innocentius III. A. var en ädelsinnad man,
ehuru med stora hierarkiska anspråk och icke fullt
vuxen sin höga ställning. Olycklig i sin strid med
Manfred af Sicilien, måste han fly från Rom och dog
i Viterbo 1261. Med mycken ifver arbetade han för
åvägabringandet af en förening mellan den grekiska
och den romerska kyrkan och gjorde sig äfven känd
som en varm gynnare af tiggarordnarna, bland hvilkas
antal han 1256 upptog augustin-orden. Se Langen,
"Gesch. der röm. kirche" (1885).

5. Alexander V. Dennes påfliga regering räckte
endast 10 månader och 8 dagar, från 26 juni 1409 till
3 maj 1410. Han var född grek (hans egentliga
namn var Pietro Filargi), upptogs till en början i
ett franciskan-kloster, studerade i Oxford och Paris,
blef 1402 ärkebiskop i Milano och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0295.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free