- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
533-534

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alexander ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppseendeväckande opposition mot sin faders tyskvänliga
politik. I Anitjkovpalatset, där tronföljareparet
residerade, var det t. o. m. en tid vid 10 rubels
plikt förbjudet att tala tyska språket. Ett stort
inflytande på A:s karaktärsutveckling utöfvade
hans deltagande i det rysk-turkiska kriget 1877,
då han förde befälet öfver Donau-arméns vänstra
flygel. Han fick där med egna ögon skåda krigets
fasor, och från denna tid förblef han under alla
ödets växlingar en uppriktig fredsvän. De ständiga
nihilistsammansvärjningarna, som fördystrade
de sista åren af Alexander II:s regering, gjorde
äfven ett outplånligt intryck på A. Han slöt sig
till sådana panslavistiska fanatiker som Katkov och
Pobjedonostsev, hvilka i pressen och från predikstolen
förkunnade, att gammalrysk, patriarkalisk despotism
och intolerant ortodoxi vore de bästa hjälpmedlen
mot nihilismen.

Då A. efter sin faders mord 13 mars 1881 besteg
kejsartronen, gjorde han nihilismens utrotande till
hufvudmålet för sin inrikespolitik. 11 maj 1881
offentliggjordes ett kejserligt manifest, hvari
A. förklarade sig lita på sin själfhärskaremakt
allena och vara fast besluten att kraftigt
åtdraga maktens tyglar. Detta manifest betecknade
Pobjedonostsevs och Katkovs seger öfver den
upplyste och frisinnade inrikesministern general
Loris Melikov, som också afskedades 16 maj 1881 och
fick till efterträdare den intrigante panslavisten
general Ignatiev.

De reaktionära tendenser, som ända från början
utmärkt A:s regering, framträdde ännu skarpare,
sedan Ignatiev afgått 1882 och i hans ställe den
fanatiske grefve Dimitrij Tolstoi blifvit utnämnd
till inrikesminister. Tolstoi, som fick behålla
inrikesministerportföljen ända till sin död,
1889, införde det mest tryckande polistvång på
nästan alla lifvets områden. Icke blott tusentals
nihilister, utan äfven många oskyldigt misstänkta
inspärrades i fängelser eller deporterades till
Sibirien. Nihilisterna å sin sida utfärdade den ena
våldsamma proklamationen efter den andra och uppgjorde
ständigt nya mordplaner. Af fruktan för nihilisterna
tillbragte A. en stor del af sin regeringstid
på det svårtillgängliga, af träsk omgifna slottet
Gatsjina. Det är omtvistadt, huruvida ett nihilistiskt
attentat eller järnvägspersonalens försumlighet var
orsaken till järnvägsolyckan vid Borki 29 okt. 1888,
då det kejserliga tåget, på väg mellan Asov och
Charkov, urspårade, hvarvid 21 personer dödades och
37 sårades, men A. själf förblef oskadad.

Hvad förhållandet till utländska makter angår,
iakttog A., understödd af Giers, som 1882 utnämndes
till utrikesminister, en fredsvänlig politik, trots
alla påtryckningar från det panslavistiska partiet.

I sept. 1884 hade A. en vänlig sammankomst med
kejsarna Vilhelm I och Frans Josef i Skierniewice.
Men 1885 väckte Österrikes och Tysklands hållning
i den bulgariska frågan hans förbittring, och med
anledning däraf började han koncentrera stora
truppmassor i Polen. Dessa truppsammandragningar vid
Tysklands och Österrike-Ungerns gränser fortsattes
under de följande åren och uppfattades i Europa
såsom ett bevis på att Ryssland rustade sig till ett
krig mot trippelalliansens makter. Ännu större blef
spänningen mellan Ryssland och Tyskland efter kejsarna
Vilhelm I:s och Fredriks död. Visserligen skyndade
sig kejsar Vilhelm II strax efter sin tronbestigning
att göra ett besök vid ryska hofvet (juli 1888),
men A. besvarade detta besök först i okt. 1889,
och detta långa dröjsmål karakteriserade den kyla,
som då rådde mellan de båda hofven. Ännu mer ökades
spänningen genom det tullkrig, som 1887 började mellan
Tyskland och Ryssland.

Det var under sådana förhållanden som A. började
närma sig till franska republiken. Den rysk-franska
vänskapen, långsamt, men säkert förberedd under åren
1888-90, framträdde öppet vid amiral Gervais’ och den
franska eskaderns besök i Kronstadt i senare hälften
af juli 1891, då de franske sjömännen mottogos
såsom bröder af det ryska folket, och den eljest
så konservative tsaren med blottadt hufvud åhörde
marseljäsen. Under de sista åren af A:s regering
hemsöktes Ryssland af fruktansvärda olyckor. Flere
års missväxt i åtskilliga guvernement framkallade
den fasansfulla hungersnöden 1891 och 1892. Koleran,
influensan och andra smittsamma farsoter skördade
hundratusentals människolif. Själf angreps A. i
jan. 1894 af influensan, som hade till följd en svår
njursjukdom, hvaraf han efter långvariga lidanden
afled på slottet Livadia, på Krim, 1 nov. 1894. Han
efterträddes af sin äldste son, kejsar Nikolaus
II. Se vidare Ryssland. Litt.: Samson-Himmelstjerna,
"Russland unter A. III" (1891), Notovitj, "A. III und
seine umgebung" (1894), C. Low, "A. III of Russia"
(s. å.), och Neubürger, "Russland unter kaiser
A. III" (1895).
E. W.

Alexander I, konung af Serbien, son af konung Milan
och drottning Natalia, f. 14 aug. 1876 i Belgrad,
medtogs 1886 af sin moder vid hennes skilsmässa
från Milan, men återfordrades 1888 på rättslig väg
af den sistnämnde, som därefter ledde gossens under
slitningarna mellan föräldrarna i hög grad försummade
uppfostran. Efter faderns afsägelse af kronan (6
mars 1889) besteg A. Serbiens tron, men styrelsen
utöfvades af ett regentskap till 13 apr. 1893, då
A. genom en statskupp förklarade sig myndig före
den lagbestämda tiden, afsatte regenterna och själf
öfvertog styrelsen. En afgörande vändpunkt i A:s
lif blef det giftermål han efter flera misslyckade
frierier vid furstehof i aug. 1900 ingick med Draga,
f. 24 sept. 1866 (äfven årtalen 1863 och 1867 pläga
uppgifvas), dotter af regeringspresidenten Panta
Lunjevitj och sedan flera år tillbaka änka efter
en ingenjör Maschin. Den begåfvade, men ränkfulla
kvinnan, som varit hofdam hos drottning Natalia,
behärskade fullständigt den svage och lättledde
A., hos hvilken släktens degeneration med åren
allt tydligare visade sin förödande inverkan. Efter
giftermålet med Draga inträdde fullständig brytning
mellan A. och ex-konung Milan, som förut stödt hans
tron, och då A. i apr. 1903 företog en statskupp, som
synnerligen godtyckligt omhvälfde författningen, samt
därtill drottningens planer att, enär konungaparets
äktenskap förblef barnlöst, tillförsäkra tronföljden
åt en af sina bröder, löjtnant Lunjevitj, allt
tydligare framträdde, bereddes marken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free