- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
547-548

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alexander-slaget ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ja t. o. m. grekisk litteratur och historia synas
hafva ingått. Formen för undervisningen var icke
kateketisk, utan läraren föredrog liksom i de
grekiska filosof-skolorna. Undervisningen gafs
hemma hos lärarna, som aflönades genom frivilliga
gåfvor. Klemens af Alexandria (d. efter 211) och
Origenes (d. 254) voro de ryktbaraste lärarna
i denna läroanstalt, den första tillstymmelsen
till en teologisk fakultet eller kanske rättare
till en kristen högskola. Under de häftiga
dogmatiska striderna i 5:e årh., för hvilka
denna stad var en af de viktigaste härdarna,
förföll skolan småningom och gick slutligen under.
J. H-E.*

Alexandrinska museet. Se Museum.

Alexandrinska skolan, ett uttryck, som betecknar
dels endast den alexandrinska kateket-skolan (se
d. o.), dels i allmänhet hela den s. k. alexandrinska
bildningen
(se d. o.).

Alexandrinska tidsåldern betecknar dels den period,
under hvilken den alexandrinska bildningen
(se d. o.) härskade (omkr. 300 f. Kr.-640 e. Kr.),
dels den period inom grekiska litteraturens historia,
som började med den grekiska själfständighetens
undergång, omkr. år 300 f. Kr., och fortfor till
ungefär kejsar Augustus’ tidehvarf. Perioden har
sitt namn efter den egyptiska staden Alexandria, som
vid denna tid var medelpunkten för alla sträfvanden
på den högre kulturens område. Se äfven Grekiska
litteraturen
.

Alexandrinsk konst (äfven kallad Hellenistisk
konst
), den nya blomstring af grekisk bildande
konst, som under ptolemaiernas välde uppstod
i Alexandria i Egypten samt därifrån spred sig
förnämligast till Syrien, Mindre Asien och södra
Italien. I arkitekturen kännetecknas denna konst
af regelmässiga stadsanläggningar med monumentala
offentliga byggnader och rik utsmyckning äfven af
privatbostäderna. Under orientalisk påverkan blef
det i Alexandria bruk att bygga med tegel och bekläda
väggarna med brokiga marmorplattor, metallornament
eller mosaik, och till de stora ytornas lifvande
anbragtes en skenarkitektur med pilastrar och bågar
samt däremellan en lekande, fantastisk dekoration af
girlander och stiliserade blomsterrankor m. m. Som
dekorationsmaterial användes stundom äfven guld,
elfenben, ädla stenar och kristall. Detta dyrbara
material vann insteg äfven i bildhuggarkonsten, som
dessutom frambragte ypperliga verk såväl i mer ideal
riktning, såsom Nilflod-statyn, nu i Vatikanen, med
tydlig sammansmältning af väster- och österländska
element, samt kolossalbilderna på Rhodos, som ock i
realistisk riktning, t. ex. åtskilliga porträttbilder
af ptolemaierna, vidare Alexander-sarkofagen (se
d. o.), den döende gallern, borghesiske fäktaren
(se Agasias), Laokoon-gruppen (se Agesandros),
farnesiska tjuren (se Farnesiska konstverk) och
gigantstrid-reliefen från Zeusaltaret i Pergamon. Det
starkt lidelsefulla och effektsökande i dessa
verk liksom ock byggnadskonstens riktning på det
storvulna, prunkande och dekorativa har föranledt
den träffande jämförelsen mellan alexandrinska
konsten och barocktidehvarfvets konst. I sammanhang
med hemlifvets växande betydelse vände bildkonsten
sig dock äfven med förkärlek till det genreartade,
återgaf små scener ur folkets lif och afspeglade
jämväl det nyväckta intresset för den fria naturens
skönhet, stadsbons något känslosamma längtan
till skog och äng och herdeidyller. Därom vittna
bevarade reliefer i drifven brons, med rik landskaplig
bakgrund, likaså skedets målerier och mosaiker. Från
en senare tid, något århundrade e. Kr., härröra de i
Fajum funna mumieporträtten, som mestadels äro målade
med vaxfärger enkaustiskt eller med temperafärger
på sykomor- eller lindträ och fästa vid mumiernas
hufvudände. - Ytterst litet af alexandrinsk målarkonst
har kommit till eftervärlden. Likaledes äro skedets
praktbyggnader i Alexandria och Antiokia försvunna,
liksom Neros gyllne hus i Rom; men genom utgräfningar
i Pergamon och Priene har man vunnit god föreställning
om epokens stadsplaner, och dess arkitektur såväl
som dess inre väggmåleri afspeglas ganska genuint
i Pompejis vackra privathus. Jfr Schreiber, "Die
wiener brunnenreliefs aus palazzo Grimani" (1888),
"Die hellenistischen reliefbilder" (stort praktverk,
1889-94) och "Alexandrinische toreutik" (1894),
Julius Lange, "Den antikke malerkunsts levninger" (i
"Tidskr. f. filol.", ny række, VI), och V. Rydberg,
"Porträttfynden i Faijûm" (i Nord. tidskr., 1891).

Alexandrister kallades under renässanstidehvarfvet
de aristoteliske filosofer i Italien, hvilka i en
åt naturalism lutande tolkning af Aristoteles’
åsikter anslöto sig till kommentatorn
Alexander från Afrodisias, i motsats till
de mera panteistiske averroisterna. Deras
förnämste representant var Pietro Pomponazzi.
S-E.

Alexandrit, miner., en varietet af krysoberyll.

Alexandropol (fordom Gumri l. Gamri), stad
och gränsfästning i ryska guvern. Erivan
(Transkaukasien), vid floden Arpatsji. 32,000
inv. (1899).

Alexandrovsk. 1. Stad i ryska guvern.
Jekaterinoslav, vid Dnjepr. 28,434 inv. (1897). -
2. (Alexandrovski Post) Rysk koloni på
Sibiriens östra kust, belägen midt emot ön Sachalin
och anlagd 1855. God hamn och liflig handel på
Nord-Amerika. I närheten militärstationen Kastries. -
3. (Jekaterinahamn) Rysk hamnstad vid Kolahalföns
kust. Isfri hela året.

Alexej (Aleksej). 1. A. Michailovitj, rysk tsar,
f. 1629, efterträdde 14 juli 1645 sin fader, tsar
Mikael Feodorovitj, och dog 29 jan, (g. st.) 1676. I
sitt första äktenskap, med Maria Miloslavskaja,
hade han sönerna Feodor (III) och Ivan (V) och
dottern Sofia, i sitt senare, med Natalia Narisjkin,
sonen Peter (den store). Om A:s regering se Ryssland
(historia).

2. A. Petrovitj, den föregåendes sonson, äldste
sonen af Peter den store och Eudoxia Lopuchin,
f. 1690, råkade under inflytande af det gammalryska
partiet, som motarbetade Peters reformer, och kom i
spändt förhållande till sin fader. Då därtill kom,
att A:s själs- och kroppskrafter voro förslappade
af utsväfningar, befallde Peter honom att antingen
byta om tänkesätt eller afstå från tronföljden och
ingå i kloster. A. valde det senare. Men 1717 flydde
A. till Wien och därifrån till Neapel. Genom goda
löften lockades han tillbaka af Peter, just då Karl
XII var beredd att gifva honom en fristad i Sverige,
men då han återkom, fängslades han, uteslöts från
tronföljden, anklagades för högförräderi och dömdes
till döden. A. benådades visserligen, men dog i
fängelset 26 juni 1718, sannolikt till följd af
kroppslig misshandling. Hans son med Charlotta af
Braunschweig, Peter (II), blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0308.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free