- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
555-556

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alexisbad ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gemensamt universalspråk, hvilket småningom skulle göra
de särskilda nu lefvande språken onödiga. Men
betydelserna af ett universalalfabet äro helt
andra: först en teoretisk, för den vetenskapliga
jämförelsen af de ljud, som finnas i hvart språk och
hvilka i många fall snarare döljas än uttryckas
genom den häfdvunna skriftliga beteckningen;
för det andra en praktisk, som består däri, att
för resande och missionärer underlättas och för
vetenskapen tillgodogöres på bättre sätt än eljest
uppteckningen af ljuden i de många språk, som talas
på en stor del af jordens outforskade trakter. För
dessa försök att åstadkomma ett universalalfabet har
ensamt det latinska alfabetet visat sig tjänligt att
användas som grundval och utgångspunkt. Se vidare
Fonetiska bokstäfver, Landsmålsalfabet,
Missionsalfabet och Skrift.
H. A.

Alfabetiska sånger kallas de sånger, i hvilka
strofernas begynnelsebokstäfver följa hvarandra i
alfabetisk ordning. Såvidt kändt, finnas sådana sånger
endast i de semitiska språken. I Gamla testamentets
hebreiska skrifter förekomma flere, t. ex. Ps. 9,
10, 25, Ordspr. 31: 10-31 och Klagov. kap. 1-4. Jfr
Akrostikon.

Alfalfa. Se Lucern.

Alf Alreksson, nord. sag., sveakonung af
ynglingaätten, samkonung med sin broder Yngve, som
han mördade af svartsjuka och af hvars hand han äfven
själf på samma gång fick banesår.
(B-E.)

Al-Farabi. Se Farabi.

Alfaro (af grek. alfa, A, och ro, R), signatur för
Anna Roos.

Alfa-separator. Se Separator.

Alfeios (lat. Alpheus), den största floden på Peloponnesos,
heter nu Alfeios endast i sitt öfre lopp, till
mynningen af Rufia, som faller in på flodens högra
sida, och därefter Rufia. I en stor bukt flyter den
genom Arkadien och Elis, först åt n. v., sedan åt
v. - Enligt myten var Alfeios son af Okeanos och
Tethys. Han förföljde Arethusa, som flyktade undan
till ön Ortygia vid Syrakusai och förvandlades till
en källa, hvarefter han själf blef förvandlad till
en flod, som fortsatte sitt lopp genom hafvet och
upphann Arethusa.

Alfenid (efter uppfinnaren, Helphen), ett slags
galvaniskt försilfradt nysilfver. Se Nysilfver.

Alfer (isl. álfr, plur. álfar), naturväsenden
i den fornnordiska gudaläran. Alferna framställas
såsom milda, alstrande och uppehållande krafter. I
motsats mot jättarna voro de goda naturmakter
och förbundna med asarna såsom dessas vänner och
medarbetare. Asar och alfer sammanställas ofta i
eddasångerna. Alfernas värld hette Alfhem och
gafs af gudarna i tidens begynnelse såsom tandgåfva
åt Frej, fruktbarhetens gud. Man skiljer mellan
ljusalfer och svartalfer. Svartalferna
omtalas blott en gång i Snorres Edda och sägas vara
svartare än beck och bo nere i jorden. Ljusalferna
däremot skildras såsom fagrare än solen. Högst
få särskilda alfer nämnas. Alferna hade ett eget
språk. Man offrade till dem lika väl som till
asarna (álfablót). Tron på alfer har intill våra
dagar fortlefvat i sånger och sagor om älfvorna.
(B-E.)

Alf Erlingsson af Thornberg ("de monte spinæ"),
en norsk storman och sjökrigare i 13:e årh., nära
befryndad med konungahuset samt en af
rikets mest inflytelserike män på den tiden. Hans
fädernegård, Thornberg (nu Tanberg), är ännu
en stor egendom i Ringerike. Han hade därjämte
Borgesyssel i förläning och kallade sig, sedan
han blifvit upphöjd till jarl, "comes de Sarpsborg"
(Sarpsborg låg i Borgesyssel). Genom en förväxling
af namnen Tönsberg och Thornberg har han i senare
tid blifvit kallad "jarl af Tönsberg", hvilket dock
saknar allt historiskt berättigande, ehuru han utan
tvifvel haft egendomar i grannskapet af denna stad,
hvarest sägnen länge förband minnet af "gref Alf"
med gården Herre-Skjelbred i Höijord. I de danska
kämpavisorna omtalas han vanligen som "Mindre herr
Alf". Alf Erlingssons verksamhet såsom sjökrigare
inföll förnämligast under den 1284 mellan Norge och
de vendiska städerna utbrutna fejden, hvarunder han
tillfogade tyska handeln betydlig skada och därjämte
plundrade på de danska kusterna. 1286-87 for han
som sändebud till England och Frankrike, men blef
kort efter sin hemkomst förklarad fredlös, emedan
han anfallit den i hertig Håkons län liggande staden
Oslo, hvilken därvid åtminstone till en del gick upp i
lågor, samt dräpt den därvarande befallningsmannen,
baronen Halkel Krökedans. Alf måste då fly till
Sverige, men började på egen hand uppträda som kapare,
när krig åter utbröt med Danmark. Han blef emellertid
vid Helsingborg 1290 tagen till fånga af danskarna
samt aflifvad.
Y. N.

Alfhem (fno. Alfheimr), alfernas boning. Se Alfer.

Alfhemmen (fno. Alfheimar) kallades i forna tider
kustlandet emellan Glommen (fordom Raumelfr) och Göta
älf. Detta område, som motsvarar Smaalenenes amt och
Bohus län, delades, sannolikt i början af 12:e årh.,
i landskapen Borgarsysla, Ránrikisysla och Elfsysla,
hvarefter A. upphör att brukas som landskapsnamn.
O. A. Ö.

Alfhild, hervararsagans namn på Ivar Vidfamnes
dotter Öd.

Alfieri. 1. Vittorio A., grefve, italiensk dramaturg,
f. 17 jan. 1749 i Asti, fick i sin ungdom en
bristfällig bildning. Efter äfventyrliga resor -
hvarunder han 1770 besökte Sverige - framkom han 1775
med sitt förstlingsdrama, Cleopatra. I Florens, där
han studerade italienska språket i dess renhet, blef
han 1777 eldigt och djupt förälskad i grefvinnan af
Albany, pretendenten Karl Edvard Stuarts gemål. Hon
eggade honom till oaflåtlig bildningssträfvan,
och efter hennes makes död lefde de tillsammans i
den innerligaste kärlek, dels i Elsass och Paris,
dels, efter franska revolutionen, i Florens, hvarest
A. dog 8 okt. 1803. Hans grafmonument, af Canova,
är uppställdt i kyrkan Santa Croce, hans staty (af
Boni) restes 1862 i Asti. - A. stod vida mer under
inflytande af politisk än af poetisk inspiration. Ett
oblidkeligt hat mot all despotism var hans lifs
patos. Uppbragt öfver sina landsmäns slafsinne och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:53 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free