- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
563-564

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alfonsia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

A. den store var enligt alla engelska häfdatecknares
överensstämmande omdömen den visaste, bäste och
störste konung, som någonsin herskat i England. Han
var stor icke blott i det offentliga lifvet, såsom
krigare, statsman och lagstiftare, utan äfven i
sitt enskilda lif, såsom kristen och människa. Hans
skrifter utgåfvos i 2 bd 1858 under titeln The whole
works of king A.
Den viktigaste källan till hans
historia äro de af hans vän Asser skrifna "Annales
rerum gestarum Aelfredi" (utg. af Wise 1722 och i
Monum. hist. brit. 1848, bd I). Se
Bowker, "A. the great" (1899),
Conybeare, "A. in the chronicles" (1900), och
Plummer, "Life and times of A. the great" (1902).

(H. A–N.)

Alfred Ernst Albert, hertig af Sachsen-Koburg och
Gotha, prins af Storbritannien, drottning Viktorias
andre son, f. 1844, d. 1900, erhöll 1866 titlarna
hertig af Edinburgh samt grefve af Ulster och
Kent, utbildades till sjöman, företog vidsträckta
sjöexpeditioner och utnämndes 1887 till amiral i
brittiska flottan. Efter sin farbroder Ernst II:s död,
1893, uppsteg han på Sachsen-Koburg och Gothas tron. I
sitt äktenskap (sedan 1874) med storfurstinnan Maria
(f. 1853), kejsar Alexander II:s dotter, hade han
sonen Alfred (f. 1874) samt fyra döttrar.

Al fresco (it.). Se Freskomåleri.

Álfr úr Króki [ålvr], "Alf från Kroken", en norsk
riddare, som åren 1301–02, 1303–04 och 1305 var
konung Håkon Magnussons sändebud på Island samt 1305
fick östlandet och nordlandet i förläning. Han kräfde
oblyga skatter af folket och retade genom sitt dryga
och hänsynslösa uppträdande nordlänningarna till
väpnadt motstånd. Han blef visserligen räddad genom
en höfdings mellankomst, men sjuknade kort därpå och
dog 1305.

R. N–G.

Alfshög, socken i Hallands län, Faurås härad. 1,502
har. 648 inv. (1902). Annex till Ljungby, Göteborgs stift,
Falkenbergs kontrakt.

Alfsol, en i forntiden för sin fägring mycket
prisad jylländsk konungadotter. Sagan förtäljer,
att konung Sigurd Ring på sin ålderdom intogs af
hennes skönhet och ville hafva henne till maka, men
att hennes bröder vägrade sitt samtycke, hvarför
Sigurd tågade emot dem med en här. Misströstande
om segern, gåfvo de A. gift, på det att hon icke
lefvande skulle falla i Sigurds hand. Efter stridens
slut tog Sigurd hennes lik, förde det ombord på
sitt skepp samt antände detta och styrde till hafs,
hvarefter han själf genomborrade sig med sitt svärd.

(B–E.)

Alfta, socken i Gäfleborgs län, Södra Hälsinglands
västra tingslag. Med inräkning af Svabensverks kapell
1,010,23 kvkm. 5,810 inv. (1902). A. bildar med
kapellförsamlingen ett regalt pastorat, Upsala stift,
Hälsinglands västra nedre kontrakt.

Alfthan, Georg von, finsk statsman, föddes 1828 i
Viborg, genomgick finska kadettkåren och inträdde i
rysk militärtjänst. Under kriget 1854–55 och senare
var han anställd vid staben i Finland, och 1856–58
ledde han arbetena rörande militära rekognosceringar
i landet samt utarbetade som resultat däraf en
afhandling på ryska, Materialier till Finlands
statistik
(utg. 1859 af ryska generalstaben) och en
väggkarta öfver Finland (1862). Hans stora kännedom
om landet kom honom väl till pass under hans följande
civila ämbetsmannabana. Han blef
guvernör i Uleåborgs län 1863 och i Nylands län 1873
samt chef för senatens jordbruksexpedition 1888 och
för dess kommunikationsexpedition 1892. Han adlades
1866 (von A.) och blef friherre 1886 samt afled i
Helsingfors 1896.

A. var en af de mest framstående länshöfdingar Finland
egde i 19:e årh., utrustad som han var med en sällsynt
administrativ förmåga, liflig intelligens och ett
omfattande intresse för allmänna frågor. För att
lindra följderna af den stora missväxten 1867 vidtog
han lämpliga och kraftiga åtgärder, och Uleåborgs
län repade sig hastigt under hans ledning. Särskildt
öfvade A. inflytande på kommunikationsväsendets
förbättrande, både såsom guvernör, regeringsmedlem
och landtdagsman; likaså arbetade han med ifver för
utvecklingen af den kommunala själfstyrelsen och
för folkbildningen. Vid landtdagarna utmärkte han
sig för sin insiktsfulla och alltid själfständiga
hållning. Inom regeringen intog han från början en
framskjuten ställning, och han var medlem af flere af
de rysk-finska konferenser, som från år 1890 blefvo
en allt vanligare företeelse.

T. C.

Alfurer, Alforer l. Haraforer, holländarnas benämning
på ur-invånarna i mellersta, norra och östra Celebes
och på Molukkerna. Alfurerna äro till härkomsten en
blandning af malajiska stammar och papúa-stammar. I
kulturellt hänseende stå de mycket lågt; de äro
t. o. m. kannibaler. De idka dock åkerbruk. Se
Kükenthal, "Forschungsreise in die Molukken" (1896).

Alfva, socken i Gottlands län, Södra häradet. 2,338
har. 474 inv. (1902). A. bildar med Hemse ett
konsistoriellt pastorat, Visby stift, Södra
kontraktet. – Den af sandsten uppförda kyrkan säges
vara vigd 1221, men detta årtal torde gälla någon
ändring af kyrkan eller någon extra vigning, ty det
synes vara något för sent för de ursprungliga delarna
af långhus, kor och apsis. Tornet är något yngre än
kyrkans öfriga del.

HS HD.

Alfvar, geol., benämning på det i nordsydlig riktning
utsträckta midtlandet på Öland. Det utgöres af en
jämn, ofruktbar slätt eller stäpp, inom hvilken den af
silurisk kalksten bestående berggrunden ofta ligger
alldeles blottad i dagen och endast delvis är täckt
af ett skarpkantigt vittringsgrus.

E. E.

Landtbr. Det egentliga alfvaret (i skrifspråket
vanl. alfvaren, i allmogemålet alvert eller
alvre) upptager midtlandet af södra Öland från
Torslunda och Gårdby socknar till Ås kyrka. I följd
af sin ringa jordbetäckning är det fullkomligt
otjänligt för odling af sädesslag och andra ädlare
kulturväxter; det lämnar endast ett knappt bete för
kreatur. (De bekanta små ölandshästar, "alfvardampar",
som fordom voro allmänna på ön, hämtade både sommar
och vinter sin föda på alfvaret.) Här och där finnas
dock ställen med någon mylla. Dessa äro vanligen
inhägnade och odlade, s. k. "alfvarhorfvor". Där
större odlingsbara trakter förekomma, äro gårdar och
byar (alfvargårdar, alfvarbyar) anlagda. Se uppsats
i Tur.-fören:s årsskr. 1900.

(H. J. DFT.)

Alfvarmo, geol., en starkt kalkhaltig, fin
vittringsjord, som förekommer nedsvämmad i fördjupningar
eller sänken inom Ölands alfvar-område.

E. E.

Alfvén, Hugo, tonsättare, f. 1 maj 1872 i Stockholm,
elev i violinspel af L. Zetterqvist och Cés. Thomson,
i komposition af J. Lindegren, i målning (åt hvilken
konst han en tid ämnade egna sig) af O.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free