Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alin, Oskar Josef, historieskrifvare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medeltiden (gradualafh., belönt med geijerska
priset, 1872), Om svenska rådets sammansättning
under medeltiden (bland festskrifter i
Upsala universitets årsskrift, 1877), Sveriges
nydaningstid från år 1521 till år 1611 (1878; 3:e
delen af "Sveriges historia från äldsta tid till
våra dagar"), Skildring af trettioåriga kriget
(1878; i den af E. Wallis utgifna "Illustrerad
världshistoria"), 12:e delen af B. v. Schinkels
"Minnen ur Sveriges nyare historia" (1881, 1893),
Strödda bidrag till svenska statsskickets historia
(i "Hist. tidskr.", 1884-87), Svenske konungens rätt
i fråga om nedsättning af tullbevillningsafgifter
enligt 1809 års regeringsform (bland "Smaaskrifter
tilegn. A. F. Krieger", 1887; äfven utg. separat,
1890), K. M:s rätt öfver besparingarna (inträdestal i
Vitt. hist. o. ant. akad. 1890) och Den svensk-norska
unionen (2 dlr, 1889-91). Detta arbete utgör
otvifvelaktigt en af A:s betydelsefullaste
vetenskapliga insatser. Det representerar en bestämd
vändning i den unionshistoriska forskningen, som icke
blifvit utan sin återverkan på de unionspolitiska
förhållandena. Det har därjämte gifvit uppslag till
flera arbeten, hvilkas författare byggt vidare på den
genom detsamma lagda grunden, och äfven framkallat en
liflig vetenskaplig och politisk polemik. Arbetets
hufvudtankar äro följande. Genom freden i Kiel
1814 afträddes de norska stiften till Sveriges
rike. De åtgärder för Norges besittningstagande,
som sedermera vidtogos, buro prägeln af svenska
regeringshandlingar, de underhandlingar, som
efter konventionen i Moss (aug. 1814) höllos om
de förändringar, som Eidsvoldskonstitutionen på
grund af föreningen skulle undergå, fördes mellan
svenska regeringens kommissarier och norska folkets
ombud, deras resultat, grundlagen af 4 nov. 1814,
är en öfverenskommelse mellan Sveriges statsmakt
och Norges folk, för hvilkens ändring kräfves båda
parternas samtycke. De statsrättsliga konsekvenser,
som från denna historiska utgångspunkt dragits,
kunna sammanfattas sålunda. Föreningen grundar sig,
rättsligen sedt, på freden i Kiel. Unionen däremot är
en sedermera af Sverige under den frivilligt antagna
formen af norsk medverkan företagen organisationsakt
inom området för dess folkrättsligt erkända
suveränitet. Unionskontraktet (sammanfattadt i Norges
grundlov och riksakten) bär därför prägeln af en från
Sveriges sida gifven garanti för Norges statsrättsliga
ställning, och Norges rätt inom unionen sträcker sig
lika långt som denna garanti. Absolut likställighet
rikena emellan har i öfverensstämmelse härmed icke
antagits såsom allmän princip för unionen, utan
erkänts endast för vissa bestämdt angifna fall, såsom
konunga-, förmyndareval o. d. Af detta arbetes 2:a
del utkom 1901 en af A. själf förberedd, af S. Clason
slutredigerad ny upplaga, innehållande bl. a. norska
grundlagens båda normalexemplar i fotolitografisk
reproducering. Den 1894 under signaturen "I"
publicerade uppseendeväckande broschyren I
utrikesministersfrågan (Sv. nationalför. skrifter
n:r 5) är af A:s hand. 1899 utkom del I af Carl
Johan och hans yttre politik 1810-15, hvilket
arbete blef ofulländadt. Det sista af A:s större
arbeten var en undersökning af Fjerde artikeln af
fredstraktaten i Kiel den 14 jan. 1814 (1899). A:s
författareskap präglas af klarhet och precision i
framställningssättet samt af en synnerlig noggrannhet
och omsorg vid själfva materialets behandling. Vidare
har A., i förening med E. Hildebrand, ombesörjt
utgifvandet af 1:a delen af "Svenska riksdagsakter
1521-1544" (1887) samt utgifvit "Regeringsformen
af d. 6 Juni 1809 med motiver" (1889), "Sveriges
grundlagar" (5:e-8:e uppl., 1891, 1894, 1897 och 1900)
samt "Hans Järtas och G. F. Wirséns brefväxling
år 1814" (1897), hvarjämte han ledde utgifvandet
af 3:e delen af "Sveriges och Norges traktater"
(1900). Slutligen har han rörande tronföljarevalet
1810 publicerat "protokoll och handlingar", utfyllande
del 17 af "Historiska handlingar".
A. var 1884-1900 ledamot af Upsala läns
landsting samt fungerade
1890-93, 1895-98 som dess vice ordf., 1894,1899 och
1900 som dess ordf. Genom landstingets val insattes
han 1888 i riksdagens första kammare, hvilken han
tillhörde t. o. m. 1899 års riksdag. Där slöt han
sig genast till tullskyddsvännerna, och som bevis
på det förtroende, som från kammarens sida snart
nog kom honom till del, kan anföras, att han,
efter att 1889 hafva fungerat såsom suppleant i
konstitutionsutskottet, 1890 insattes som ordinarie
ledamot af samma utskott, hvilket han under hela sin
återstående riksdagstid tillhörde, och att han från
1894 var medlem af förstakammarprotektionisternas
tiomannaråd samt i mars 1895 valdes till en
af kammarens sex ledamöter i det af konungen då
äskade hemliga utskottet. I frågan om fixeringen af
riksdagsmännens antal ställde sig A. principiellt på
en annan ståndpunkt än den, som slutligen vann seger,
i det att han förordade en förminskning i de stora
städernas representationsrätt genom tillämpandet
af en rörlig kvotsiffra med en skala stigande efter
städernas folkmängd. Mest bemärkt såsom politiker blef
A. emellertid genom sin hållning i unionsfrågan. Hans
egenskap af framstående unionsvetenskaplig fackman
utgjorde naturligtvis en ytterligare anledning
till att hans krafter på motsvarande politiska
gebit af hans meningsfränder togos i anspråk. Ur
hans penna flöt t. ex. det märkliga betänkande,
som konstitutionsutskottet 1891 afgaf öfver det af
k. m:t då framlagda unionsförslaget, och hvilket,
om än ej formligen af riksdagen antaget, dock
kan sägas hafva tjänat såsom ledtråd särskildt
för första kammarens unionspolitiska uppträdande
under de följande åren. Likaså var det han, som
skref den allmänna motiveringen i det "yttrande och
förslag", som afgafs af den svenska minoriteten i
den 1895 tillsatta unionskommittén. A:s ståndpunkt
i unionsfrågan kan i korthet uttryckas sålunda:
unionen är ett viktigt medel för beredandet af
fosterlandets välfärd och bör därför främjas
och upprätthållas på ett sätt, som med Sveriges
lifsintressen är förenligt, och så länge detta är
möjligt. Det var A., som 1893 i första kammarens stora
unionsdebatt uttalade kammarmajoritetens lösen "inga
partiella eftergifter, men väl en allmän revision af
föreningsstadgandena". Mot den boströmska regeringen
trädde han flera gånger i stark opposition, såsom
vid debatten om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
