- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
595-596

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

afsättning. Riksdagen lämnade emellertid utan afseende
de skildringar af ställningen, som tid efter annan
afgåfvos af utsedda besiktningsmän, och fortfor
alltjämt med sina understöd. 1746 - det sista år,
för hvilket fullständiga direktörsberättelser
föreligga - uppgick varornas tillverkningsvärde
till 150,000 dal. smt samt fabrikspersonalen till
134 manliga och 741 kvinnliga arbetare. Alingsås
härjades 1749 af en svår eldsvåda, som lade i
aska en stor del af den genom manufakturverket
till rask uppblomstring hunna staden samt
vidare det inbringande tobaksspinneriet och flera
väfverier. På 1750-talet upplefde manufakturverket en
ny blomstringstid under den duglige vice-direktören
Karl Nyrén (1755-61). Jonas Alströmer hade dött 1751,
och sonen Patrik öfvertog 1757 högsta ledningen af
verket, som utan att societeten formligen upplöstes
småningom öfvergick i den alströmerska familjens
ego. Vid riksdagen 1760-62 började bakslaget mot
de dittills rådande merkantilistiska grundsatserna,
och detta drabbade genast Alingsås manufakturverk,
som miste sina tillverkningspremier. Krisen kom
vid riksdagen 1765-66, då hattarnas välde och
handelsgrundsatser ohjälpligt föllo. Manufakturverkets
privilegier, som 1765 gått till ända, förnyades
ej mer. Tillverkningsvärdet, som 1765 varit
uppe i 250,000 dal. smt, hade 1768 sjunkit till
hälften och utgjorde 1778 endast 17,000 riksdaler
specie. En ny härjande eldsvåda 1779 fulländade
förödelsen. Efter denna tid fortgick tillverkningen
i rätt blygsam skala samt omfattade mest kläden,
filtar och golfmattor. Efter Patrik Alströmers död
(1804) drefs verket till 1818 för barnens räkning,
hvarefter det öfvergick till svågern major Nils
Silfwerschiöld, som innehade fabrikerna till 1833. De
öfvertogos då af L. G. Kling och drefvos för hans
räkning till 1847, då manufakturverkets fabriksdrift
upphörde. Se G. H. Stråle, "Alingsås manufakturverk"
(1884).
V. S-G.

Aliquid in omnibus, nihil in toto (lat.), ordspråk:
"litet i hvarje, intet i det hela".

Alisarin l. Alizarin (den i kemisk litteratur
vanligare formen; af turk. alizari, handelsnamn
på krapprot), kem., krapprotens röda färgämne. Det
framställdes första gången, 1826, af Robiquet
och Colin. Till sammansättningen är alisarin 1,2
dioxiantrakinon, C14H6O2(OH)2. Det är nästan
olösligt i kallt vatten och föga lösligt i hett,
men löses med mörkt violett färg i alkaliska
vätskor. Vid upphettning förflyktigas det och
sublimerar oförändradt i orangeröda nålar. Alisarinet
bildar med metalloxider olösliga färgade föreningar,
s. k. lacker, t. ex. aluminiumlack (rödt),
tennlack (rödt), kromlack (bordeaux), järnlack
(svartviolett). Färgningen af ull och bomull tillgår i
hufvudsak så, att väfnaden först betas med aluminium-
eller krom-acetat, hvarefter alisarinfärgämnet
utfälles som lack på de så behandlade fibrerna. Vissa
skarlakansröda färger erhåller man genom kombinerad
betning med lerjord och oljor, som innehålla fria
fetsyror; hufvudsakligen användes nu lerjord och
ammoniaksaltet af ricinoljesyra ("turkischrotöl")
till den komplicerade färgprocessen. Upphettas
alisarin med zinkpulver, bildas kolvätet antracen,
C14H10, som förekommer i stenkolstjära. Denna
iakttagelse föranledde Græbe och Liebermann att
försöka framställa alisarin ur stenkolstjärans
antracen, hvilket ock lyckades (1868). Till följd af
denna viktiga upptäckt började man
inom kort att fabriksmässigt tillverka alisarin
af antracen och att använda detta fabrikat
i färgningsindustrien. Redan 1872 kunde
alisarintillverkningen icke hålla jämna steg med
konsumtionen, oaktadt det konstgjorda alisarinet stod
i så högt pris, att det ej fick användning annat än i
tygtryckerierna. Genom förenkling af arbetsmetoderna
sänktes 1873 priset på det konstgjorda alisarinet,
som numera fullständigt undanträngt det naturliga
färgämnet. Den tekniska framställningsmetoden
består i smältning af antrakinonsulfonsyra med kali,
under tillsats af klorsyradt kali. Det alisarin,
som för närvarande tillverkas af stenkolstjärans
antracen, gifver färger, hvilka äro lika äkta
som de, hvilka fås af krapprotens alisarin,
men som öfverträffa de senare i liflighet och
skönhet. Till följd däraf måste odlingen af krapp,
som förr var en viktig kulturplanta, upphöra. Man
beräknar, att värdet af den i färgerierna före
1868 årligen förbrukade krappen uppgick till nära
40 mill. kr. Nu öfverstiger årsproduktionen
30,000 ton vattenhaltig pasta, hvaraf största
delen produceras i Tyskland. Alisarinfärgämnena
utmärka sig genom en hög grad af resistens mot
ljusets, klorkalkens och tvålens verkningar.
P. T. C. (H. E.)

Alisarin-bläck. Se Bläck.

Aliscamps l. Aliscans [aliskã’], detsamma som
Alyscamps. Se Arles.

Alise [alis]. Se Alesia.

Alishan, Leon, armenisk skald och skriftställare,
f. 1820 i Konstantinopel, har verkat såsom
gymnasie- och seminarieföreståndare i Venezia samt blef
1876 generalvikarie för mechitaristerna. Han gäller
bland sina landsmän för en nationalskald. Bland hans
arbeten må nämnas samlade dikter (5 bd, 1857-67),
Tableau succinct de l’histoire et de la littérature
de l’Arménie
(2 bd, 1860; på franska), en samling
på engelska öfversatta armeniska folkvisor (1867),
två band historiska monografier (1870), L’Arménie
pittoresque
(på franska, engelska och armeniska, 3
bd, 1872) samt en edition af den återfunna lagboken
för furstendömet Antiokia under korstågstidehvarfvet
("Les assises d’Antioche", 1876). A. har länge varit
utgifvare af den armeniska tidskriften "Polyhistor".

Alisma L., bot., växtsläkte af
nat. fam. Alismataceæ. Sveriges flora eger en
dithörande art, A. plantago L., svalting, med
äggrunda, rutnerviga, spetsiga blad i rosett
och rödlätta eller hvita blommor i spirlikt
kvastknippe. Den är allmän i diken. Jfr Alismataceæ.
Se fig. sp. 597.
A-N.*

Alismataceæ, Alismacéer, bot., en liten
naturlig familj, tillhörande Liliifloræ bland
monokotyledonerna och afvikande från närstående
familjer genom kalkbladens anordning i tvenne
trebladiga kransar - af hvilka den yttre är grön och
den inre färgad -, genom talrika, i krans eller spiral
ställda, en- (sällan fler-) fröiga småfrukter, frön
utan hvita och krökt grodd. Omkr. 50 arter, fördelade
på 10 släkten, äro hittills anträffade, förnämligast
i norra hemisfärens tempererade zoner. Af dessa
arter förekomma i Sverige endast trenne, tillhörande
släktena Alisma, Echinodorus och Sagittaria. Samtliga
dithörande arter äro glatta vatten- eller sumpväxter,
örtartade, med kort, vanligen underjordisk stam,
skaftade, äggrunda, hjärt- eller pillika blad (såvida
ej genom bladskifvornas felslående endast smala,
jämbreda fyllodier utvecklats), regelbundna,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0332.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free