- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
599-600

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

son af Perseus och själf fader till Amfitryon samt
farfader till Herakles.

Alkaios (grek. Alkaios, lat. Alcæus), en af det
gamla Greklands störste lyriske skalder, Sapfos
samtida och vän, lefde på ön Lesbos mot slutet
af 7:e årh. f. Kr. Tillhörande en gammal förnäm
släkt och framstående ledare af aristokratpartiet,
deltog A. lidelsefullt i sitt lands inre och
yttre strider. Krigare och partiman är ock
skalden: samtidens ’Sturm und drang’, de adliges
sammanslutning i politiska klubbar med oligarki
som resultat och hopens fylkande kring en ledare
med ty åtföljande tyranni eller envåldsmakt -
allt återspeglar sig klart i hans glödande och
underbart formfulländade, melodiska dikter, af hvilka
åtskilliga fragment bevarats. Men äfven det eoliska
kynnets böjelse för vinets och kärlekens fröjder
hade i A. en fullödig representant. Innehållets
rikedom afspeglar sig förträffligt i de metriska
formernas växlande mångfald. Mest bekant är
den efter A. uppkallade alkaiska strofen
(se d. o.). Det språk skalden använder är det
eoliska. Bland romerska skalder har särskildt
Horatius ofta efterbildat A. (se H. Andersson,
"Om Horatii oden", Ped. tidskr. 1897). Fragmenten ha
utgifvits af bl. a. O. Crusius i "Anthologia lyrica"
(1897). Se Schück, Världslitt:s hist. I: 97.
H. SGN.

Alkaisk l. Alcæisk strof, ett versslag, som fått
sitt namn efter den grekiske skalden Alkaios. Hvarje
strof består af fyra rader, och schemat är följande:

Horatius använde ofta denna form, och den har
efterbildats äfven i modern diktkonst.

Alkald. Se Alcalde.

Alkali (af arab. kaljun, aska), kem., betecknar de
lösliga metalloxiderna kali, natron, litium-,
cesium- och rubidiumoxid samt ammoniak. Ända till
midten af 1700-talet gjorde man ingen skillnad mellan
kali och natron, men då började man skilja mellan
vegetabiliskt alkali (kali) och mineraliskt alkali
(natron), hvilka bägge benämndes fixa alkalier, i
motsats till ammoniak, som kallades flyktigt
alkali.
P. T. C.

Alkali-albuminat. Se Albuminat.

Alkaliblått, en grupp af blåa tjärfärger af
tämligen växlande löslighet, renhet och nyans,
i torrt tillstånd kopparglänsande. Enligt
J. G. Gentele äro de värdefullaste sorterna
rent blåa, eventuellt med en dragning i
grönt. Sämre anses de, som stöta i violett. Olika
kvaliteter och sorter angifvas genom olika
bokstafsbeteckningar. Utom till färgning användes
alkaliblått till beredning af s. k. lackfärger.
K. S-N.

Alkali-metaller, kem., kallas de metaller, hvilkas
oxider benämnas alkalier: således kalium, natrium,
ammonium, cesium, rubidium, litium.
P. T. C.

Alkalimetri, metod att kvantitativt bestämma
myckenheten alkali (se d. o.) genom att mäta
volymen af en syra af känd halt, som åtgår till
neutralisation af alkalit. Jfr Indikator.
K. S-N.

Alkaliska jordarter, kem., oxiderna till
metallerna kalcium, strontium, barium och stundom äfven
magnesium, eller kalk, baryt, strontian och talkjord.
P. T. C.*

Alkalisk luft, kem., ett fordom brukligt namn på
ammoniakgas.

Alkalisk reaktion, kem., en egenskap, som tillkommer
alla kroppar, som i lösning afdissociera fria
hydroxylioner. Dessas koncentration bestämmer styrkan
hos den alkaliska reaktionen. Denna påvisas lättast
genom särskilda indikatorer; så t. ex. färgas lackmus
blå och fenolftalein rödt.
H. E.

Alkalisk smak, frätande smak.

Alkaliskt bad. Se Lutbad.

Alkaloider (af alkali och grek. eidos, likhet),
äfven kallade växtbaser, kem., farm., egendomliga,
ofta genom framstående fysiologiska verkningar
utmärkta växtämnen, hvilka bland sina elementära
beståndsdelar alltid innehålla kväfve (N)
jämte kol (C), väte (H) och syre (O), hvilket
sistnämnda dock undantagsvis saknas. Dessa ämnen
ur växtriket kunna, på samma sätt som ammoniak,
ingå saltartade föreningar med syror, i hvilka
föreningar alkaloiden är bas (däraf "namnet
växtbaser). Många sådana alkaloidsalter äro ytterst
viktiga läkemedel, t. ex. morfin-hydroklorid,
atropinsulfat, strykninnitrat och kininsulfat. -
En apotekare i Paris vid namn Derosne framställde
1803 ur opium två kristalliserbara ämnen, då för
tiden kallade "opiumsalter": narkotin och morfin,
och en annan fransman, Seguin, upptäckte äfvenledes
(1804) morfinet, men ingendera af dessa kemister
fann den "basiska" naturen hos dessa ämnen. Det
var en tysk apotekare, Serturner, som år 1817
först visade, att morfinet är en växtbas, och
därmed gaf uppslaget till en lång rad af glänsande
upptäckter inom växtkemien. Då alkaloiderna i de
flesta fall utöfva egendomliga verkningar på den
djuriska organismen och sålunda ofta utgöra den
verksamma beståndsdelen i en drog, så har, genom
deras framställning i rent tillstånd, läkekonsten
vunnit den fördelen, att kunna genom deras användning
gifva det verksamma i ett vegetabiliskt läkemedel i
en noggrant känd och lätt bestämd mängd, hvilket icke
kan vara händelsen, då den naturliga drogen användes,
eftersom dess halt af den verksamma beståndsdelen kan
växla betydligt. De allra flesta af dessa alkaloider
äro gifter, i den meningen, att redan en ringa mängd
af alkaloiden framkallar häftiga, ofta lifsfarliga
verkningar. Deras upptäckande i organismen efter
döden (i förgiftningsfall) är ofta förenadt med
stora svårigheter och, om längre tid förflutit efter
döden, icke sällan omöjligt till följd af alkaloidens
sönderdelning. Några alkaloider äro oljelika vätskor,
hvilka förflyktigas i fria luften, t. ex. nikotin,
koniin, spartein. Af dessa äro de två förstnämnda
bland de allra häftigaste gifterna. - De icke flyktiga
alkaloiderna, hvilkas antal redan är mycket stort och
ständigt ökas genom den nyare kemiens upptäckter,
äro vanligtvis färglösa (hvita), kristalliserbara,
lättlösta i alkohol, mera svårlösta i vatten samt
hafva bitter och ofta skarp smak. Några alkaloider
(såsom berberin) förekomma hos många växtarter
inom olika familjer; andra (de flesta) synas
däremot uteslutande tillhöra någon viss växtart.
O. T. S.*

Under senare tid har mycket arbete nedlagts på att
söka lära känna alkaloidernas kemiska konstitution,
eller det sätt, hvarpå atomerna i deras

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free