- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
601-602

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alkaloider, kem., farm., växtbaser - Alkaluretika, läkemedel - Alkamenes, grekisk bildhuggare i Aten - Alkan, Charles Valentin Morhange, fransk musiker - Alkanna, farm., ört - Alkannarot, farm. Se Alkanna - Alkanna-rödt, farm. Se Alkanna - Alkannin, detsamma som alkanna-rödt - Alkarraza. Se Alcarraza - Alkavare, fjälltopp på Kölen - Alkazar. Se Alcazar - Alkeknott. Se Alkekungsläktet - Alkekungsläktet, Mergulus, zool. - Alkemi, konsten att sammansätta de vises sten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

molekyler äro grupperade, för att med stöd däraf kunna
med konst framställa dessa märkliga ämnen, som
vi annars kunna erhålla endast genom växtcellers
bemedling. Detta har visserligen hittills lyckats
endast i helt få fall, bland hvilka särskildt
må nämnas odörtens giftiga bas, koniin, den
första naturliga alkaloid, hvars syntes kunnat
fullständigt genomföras, men det torde väl vara
endast en tidsfråga när detsamma skall lyckas äfven
med de öfriga. Ur många naturliga alkaloider hafva
med konst framställts andra, närbesläktade baser,
hvilka stundom fått betydelse som läkemedel,
t. ex. homatropin ur hyoscyamin. Äfven många
fullständigt artificiella baser kunna såväl med
hänsyn till sammansättning som verkan jämföras med
växt-alkaloiderna; så t. ex. de såsom läkemedel
använda thallin, orexin, antipyrin och flere andra.
S. J-N.

Alkaluretika (jfr Alkali och Uretika),
läkemedel, som göra urinen starkt alkalisk. Dit höra
flere mineralvatten (vichy-vatten, bilin-vatten och
andra) samt vissa grönsaker. De alkaluretiska medlen
hindra aflagring af urinsyrade salter i urinblåsan.

Alkamenes (grek. Alkamenes, lat. Alcamenes),
grekisk bildhuggare i Aten, Feidias’ mest framstående
lärjunge, hade sin blomstringstid under senare hälften
af 400-talet f. Kr. Han utförde företrädesvis
gudabilder. Sannolikt deltog han i arbetena
på Parthenon. Intet af hans egna verk finnes i
behåll, men hans berömda Afrodite-staty tror sig
den nyare forskningen igenkänna i en efterbildning
(i Louvre), i hvars originalbild konstnären för
första gången vågat framställa gudinnan visserligen
icke oklädd, men höljd i ett tunt draperi, som
låter kroppens skönhet göra sig gällande. En annan
efterbildning efter ett af mästarens verk anser
man sig ha upptäckt i en Stående diskuskastare
(i Vatikanen), i olikhet med Myrons bekanta bild
ej framställd under själfva slungandet, utan ännu
lugnt stående, beräknande sitt kast. A., en af den
grekiska plastikens ryktbaraste konstnärer, skapade
äfven nya Hekate-, Asklepios- och Hefaistostyper.
O. G-G.

Alkan [-kã’], Charles Valentin Morhange, fransk
musiker, f. 1813 i Paris, d. därst. 1888, var en
mycket framstående pianist och ansedd pianolärare
samt skref en mängd haltfulla tonstycken för sitt
instrument: 25 preludier, 12 stora etyder, en konsert,
sonater, karaktärsstycken, marscher m. m.

Alkanna (Alcanna spuria, sp. alcana, arab. al
henna
), Alcanna tinctoria Tausch (Anchusa
tinctoria
L.), farm., af nat. fam. Boragineæ
Juss., Pentandria L., en i Ungern och synnerligen
i de östra Medelhafsländerna växande ört, mycket
lik den i Sverige allmänna tungörten, Anchusa
officinalis
L. Den luckra, mörkt violettröda barken
på alkannaroten innehåller ett eget färgämne,
alkanna-rödt (anchusin), som förr användes
till färgning af vissa läkemedel. Denna rot,
som numera är utesluten ur svenska farmakopén,
kallas i droghandeln "falsk alkanna" till skillnad
från den alkanna, rättare al henna (eller endast
henna), som fås af en lågväxt buske, Lawsonia alba
Lam. (nat. fam. Lythrarieæ Juss.), hvars blad
och rot innehålla ett liknande rödt färgämne och
pulveriserade begagnas af de muhammedanska kvinnorna
i orienten till färgning af naglarna, händernas
insida m. m., hvilket anses föröka deras behag.
O. T. S.*

Alkannarot, farm. Se Alkanna.

Alkanna-rödt, farm. Se Alkanna.

Alkannin, detsamma som alkanna-rödt (se Alkanna).

Alkarraza. Se Alcarraza.

Alkavare, fjälltopp på Kölen, ö. om sjön
Virijaur, i västra delen af Lule lappmark. 1,410
m. högt. Silfvermalmsanledningar därstädes hafva
bearbetats, men med ringa framgång.

Alkazar. Se Alcazar.

Alkeknott. Se Alkekungsläktet.

Alkekungsläktet, Mergulus, zool., hör till familjen
alkor (Alcidæ) och ordningen Charadriiformes inom
fåglarnas klass. Näbben är mycket kort, tjock och
kullrig samt utan sidofåror; näsborrarna täckas
till hälften af en hud samt äro runda och belägna
vid näbbkantens rot. Vingarna äro medelmåttiga och
spetsiga, stjärten kort. Dithörande fåglar äro
lifliga och orädda, flyga snabbt och uthålligt,
häcka i stenören och lägga blott ett enda ägg. Till
detta släkte hör blott en art, alkekungen
(äfven kallad sjökung och grönlandsdufva, i
Bohus län alkeknott), M. alle, ofvan till största
delen svart, under hvit. Han är den minsta af de
fåglar, som under sommartiden samlas vid Spetsbergen
och Grönland för att häcka på de s. k. fågelbergen,
där han förekommer i ofantligt stora skaror. Parry
beräknar, att tre skyttar på 5-6 timmar fällde
1,263 alkekungar. Om vintern träffas dessa fåglar
i Skandinavien ända ned till Skåne, oftast enstaka,
men stundom äfven här i stora massor. Såsom häckande
har fågeln ej anträffats vid någon skandinavisk kust.
L-E.

Alkemi (arab. al-kimia, härledt från Egyptens gamla
namn, Kemi, eller af arab. chema, dölja), kallas den
föregifna konsten att af de fyra s. k. elementen:
eld, vatten, luft och jord, återställda till
sin ursprungliga renhet, sammansätta ett med
underbara egenskaper utrustadt ämne, som konstens
idkare benämnde de vises sten eller metallernas
kvintessens
. Detta ämne troddes innehålla
lifsprincipen för alla varelser och ting i den
skapade världen och för den skull mäktigt såväl
att förvandla alla "omogna" eller "sjuka" metaller,
d. v. s. silfret och de oädla metallerna, till "frisk"
metall, eller guld, som ock att, när det nyttjades i
förtunnad form som drickbart guld, eller lifselixir,
återställa sjuka och ålderstigna människor till hälsa
och ungdom. Den hemlighetsfulla konstens innehafvare
kallades adepter. Sitt förfaringssätt framställde
adepterna i en gåtfull, i olika alkemistiska skrifter
mycket skiftande terminologi.

Alkemien är urgammal såväl i Kina som i västerlandet,
där sägnen förlade konstens vagga till Egypten och
nämnde Hennes Trismegistus som dess fader, hvadan
alkemien också kallas den "hermetiska" konsten. På
kejsar Diocletianus’ tid hade hågen för alkemien
så spridt sig inom det romerska riket, att kejsaren
(296 e. Kr.) fann sig föranlåten befalla, att alla
egyptiska verk rörande konsten att göra guld skulle
uppbrännas. I 4:e årh. idkades alkemien ifrigt vid den
lärda skolan i Alexandria. Flere alkemistiska verk
utgingo därifrån. Författarna begagnade vanligtvis
någon stor filosofs namn (Demokritos, Pythagoras
o. s. v.) för att skaffa större anseende åt den sak de
förfäktade. Från grekerna kom alkemien till araberna,
hos hvilka den vann stor utbredning och äfven fick
sitt namn. En bekant

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 16:51:51 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfba/0335.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free