- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
649-650

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allmänningsbönder ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med sina familjer och alltid med följe af småfolk
samt väpnade huskarlar och trälar. Samtliga
godar voro vid äfventyr af straff skyldiga att
inställa sig. Likaledes skulle alla de bönder,
som innehade en viss förmögenhet, rida till
tings eller erlägga en viss afgift (þingfararkaup,
tingsfärdslösen). Ofta aflopp alltinget långt ifrån
fredligt, i synnerhet under fristatens första tider,
innan det unga samhället hunnit vinna tillräcklig
stadga. På alltinget utkämpades stundom blodiga
strider, där hundratals kämpar stodo på hvardera
partens sida. Framemot midten af 1000-talet blefvo
förhållandena dock fredligare; man infann sig
t. o. m. obeväpnad på alltinget. Denna lugna period
räckte ungefär halftannat sekel. Sedan började
Sturlunga-, Haukadals- och Reykjaholts-ätternas
förbittrade fejd om makten, och vapnen började
åter spela en stor roll på alltinget, hvars lagliga
myndighet därigenom betydligt minskades. Då Island
sedermera kom under norskt välde, infördes snart nya
bestämmelser rörande alltinget. "Járnsíða", den af
konung Magnus Håkansson år 1271 alltinget påtrugade
nya lagboken, stadgade, att myndigheterna skulle
utse 140 män från de olika tingslagen samt de båda
biskoparna 12 präster till alltingsmän; vidare skulle
i alltinget deltaga de båda lagmännen (som trädt
i lagsagomannens ställe) och konungens ämbetsmän,
de s. k. sysslomännen eller deras ombud. "Jónsbók",
som 1281 aflöste Járnsíða, reducerade tingslagens
representanter till 84, och längre fram minskades
detta antal ytterligare flera gånger. 36 af dessa
alltingsmän, 3 från hvart tingslag, skulle af
lagmännen och sysslomännen utses till medlemmar af
lagrättan, som nu hade blifvit landets högsta domstol,
hvilket den fortfor att vara ända till år 1593,
då genom en k. förordning en öfverrätt instiftades,
bestående af länsmannen och de 24 "förnämste och bäste
männen på landet". I lagrättan hade de båda lagmännen
säte och stämma, och deras vilja gjorde sig mest
gällande. Öfverrätten, som sammanträdde på alltinget,
undergick på 1700-talet åtskilliga förändringar,
men bestod dock ända till år 1800, då alltinget
upphäfdes. Vid sidan af öfverrätten kvarlefde
lagrättan fortfarande, ehuru den mist sin dömande
myndighet. Lagstiftningen handhades af konungen och
alltinget gemensamt. Konungen lät förelägga tinget
lagförslag, som af lagmännen och lagrättan antogos,
och äfven alltinget kunde väcka förslag till nya
lagar, som genom lagmännens och konungens ombudsmans
samtycke fingo gällande kraft. Dessa alltingsbeslut
hade formen af domstolsutslag och kallades
alþingisdómar l. alþingissamþykktir. Denna alltingets
själfständiga lagstiftningsrätt, som tidigare ofta
nyttjats, sjönk på 1700-talet i glömska, dels på grund
af den dåsighet och afmattning, som kännetecknade det
politiska lifvet på Island på denna tid, dels på grund
af att de högre ämbetsmännens på egen hand vidtagna
åtgärder gjorde den öfverflödig. Formellt upphäfd blef
den aldrig. Alla lagar, som skulle gälla för Island,
måste kungöras på alltinget.

De förändringar i alltingets myndighet, som infördes
mellan slutet af 1200-talet och slutet af 1600-talet,
voro jämförelsevis föga betydande, men sedan började
det 1662 införda enväldet göra sig kännbart. I början
af 1700-talet reformerades rättegångsordningen,
delvis efter norskt mönster.

Redan mot slutet af 1500-talet hade man börjat föra
ett slags protokoll öfver alltingsförhandlingarna:
genom ett reskript af 1593 tillsattes en
lagtingsskrifvare, som skulle uppteckna "domar
och sentenser" som beslutits på alltinget; dessa
protokoll, alltingsböcker l. lagtingsböcker, hvilkas
äldsta årgångar visserligen äro förlorade, ge oss
många värdefulla upplysningar om alltingets historia;
de äldsta bevarade äro från tiden omkr. 1620. Åren
1799 och 1800 hölls alltinget i Reykjavik i st. f. på
Tingvallarna, och 1800 upphäfdes såväl alltinget
som öfverrätten. I stället inrättades i Reykjavik en
landsöfverrätt, som existerar än i dag och närmast
motsvarar våra hofrätter.

Genom en förordning af 8 mars 1843 återupplifvades
alltinget i form af en efter danskt mönster inrättad
provinsiallandtdag med rådgifvande myndighet. Denna
landtdag skulle bestå af 26 ledamöter och sammanträda
hvartannat år; första gången sammanträdde den
1845. Denna anordning motsvarade emellertid ingalunda
landets behof, och efter en långvarig och hårdnackad
författningskamp ernådde det isländska folket genom
författningslagen af 5 jan. 1874 full lagstiftnings-
och själfbeskattningsrätt. Alltinget är enligt
denna lag deladt i två "afdelningar" (deildir): den
öfre (efri deild) och den nedre (neðri deild); den
förra består af 12, den senare af 24 medlemmar. Sex
kungavalda ha säte i öfre afdelningen; de andra
sex medlemmarna af öfre afdelningen utses af
det samlade alltinget bland de folkvalde. Tinget
sammanträder i Reykjavik hvartannat år och får
ej utan konungens tillstånd räcka längre än sex
veckor. Islänningarnas fortsatta yrkanden på ökad
själfstyrelse förmådde regeringen att 1902 förelägga
alltinget en proposition om författningsändring,
hvilken godkändes af tinget s. å. och träder
i kraft hösten 1903, sedan den godkänts äfven
af detta års urtima allting. Därigenom ökas de
folkvalde alltingsmännens antal till 34, hvaraf 8 i
öfre och 26 i nedre afdelningen, och alltinget får
rätt att utan särskildt tillstånd af konungen vara
samladt i 8 veckor.
R. N-G.

Alludera (af lat. alludere, leka, anspela på),
anspela, hänsyfta, häntyda på.

All’ unisono (it.), mus. Se Unisono.

Allure [-lyr], fr., gång, sätt att gå (särskildt om
en hästs hållning och sätt att gå).

Allusion (se Alludera), anspelning, hänsyftning,
häntydning.

Allusorisk (se Alludera), anspelande, hänsyftande,
häntydande.

Alluvial (jfr Alluvium), geol.,
förd med vatten till en annan plats och
därstädes afsatt, hopsvämmad (om jordarter).
E. E.

Alluvial-bildning, geol. Se Alluvium.

Alluvial-lera (jfr Alluvium) och
Alluvial-sand, geol., äfven kallade
svämlera och svämsand, tvenne i Sverige flerestädes
förekommande jordaflagringar, hvilka under den
historiska tiden bildats på låga, jämna marker,
vid dessas öfversvämning af bäckars, strömmars och
insjöars eller af hafvets vatten. Svämleran har ofta
någon likhet med vanlig åkerlera (postglaciallera);
goda igenkänningstecken på den förra äro emellertid,
att den vanligen är uppblandad med myllrika ämnen:
växtdelar o. d., som följt med vid öfversvämningar
och afsatt sig jämte lerslammet, samt att den ofta
är lagrad ofvanpå gyttja och torf, hvilket icke är
förhållandet med den äldre åkerleran. Som näringsämne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:12 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0359.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free