Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Almohader, muhammedansk sekt och dynasti - Almonacid, by i spanska prov. Toledo - Almondbury, fabriksstad i grefsk. York - Almonde, Phillip van, holländsk amiral - Almonte, Juan Nepomuceno, mexikansk statsman - Almoravider, arabisk sekt och dynasti - Almosa. Se Allmosa - Almquist (ej Almqvist), släkt från Almunge socken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Abdo-’l-wáhid, history of the Almohades" (1847).
H. A.
Almonacid, by i spanska prov. Toledo i Nya Kastilien,
vid Tajo. Bekant genom fransmännens seger öfver
spanjorerna 11 aug. 1809.
Almondbury [å’m*nbri], fabriksstad i engelska
grefsk. York, West Riding, vid floden
Calder, 3 km. s. ö. om Huddersfield. 16,000
inv. Yllefabriker. A. anses af några författare vara
det af Antoninus nämnda Campodunum. Det var under
sachsarnas tid säte för konungarna i Northumbria.
Almonde, Phillip van, holländsk amiral, f. 1644,
d. 1711, utmärkte sig under Ruyters öfverbefäl
som skeppskapten på "Dordrecht" i det berömda
"fyra-dagars-slaget" mot engelsmännen 11-14 juni
1666 samt under striden i Solesbay 7 juni 1672,
då han med sitt skepp "Wassenaer" räddade Ruyter
undan de fientliga brännarna. Efter Ruyters död,
1676, utsändes A. för att hemföra den holländska
flottan och Ruyters lik från Neapel. 1677 blef han
vice-amiral, deltog i förbund med danskarna under
Juel i den oafgjorda sjöstriden med svenskarna vid
Rügen (25 maj) och under Tromps befäl i det för
svenskarna olyckliga slaget vid Öland (1 juni). Han
förde 1688 befäl öfver den flotta, som öfverförde
Vilhelm af Oranien till England, och blef 1691 högste
befälhafvare öfver den holländska flottan. I slaget
vid La Hogue (29 maj 1692) bidrog han på ett afgörande
sätt till den förenade engelsk-holländska flottans
seger öfver den franska, och under de följande åren
oroade han med en engelsk-holländsk flotta hamnarna
på Frankrikes och Spaniens atlantiska kuster. 1700
sändes A. åter till Östersjön, instängde i förening
med en engelsk flotta den danska vid Köpenhamn och
möjliggjorde därigenom Karl XII:s landstigning på
Själland. Sedan spanska arfföljdskriget utbrutit,
kryssade han i förbindelse med den engelska flottan
utanför Spaniens och Portugals kuster. Hans mest
lysande bragd under dessa år var eröfringen (i förbund
med den engelske amiralen Rooke) af den spanska
"silfverflottan" i Vigo-bukten 1702, hvarvid ett
ofantligt rikt byte blef taget. 1705 intog A. för
Karls af Österrike räkning de spanska hamnarna vid
Atlantiska hafvet. Kort därpå tog han på grund af
tilltagande döfhet afsked och tillbragte sina sista år
i stillhet på sitt landtgods nära Leiden. En vacker
minnesvård öfver A. finnes upprest i Katarinakyrkan
i hans födelsestad, Brielle.
V. S-G.
Almonte, Juan Nepomuceno, mexikansk statsman,
f. 1804, d. 1869 (troligen oäkta son af prästen och
revolutionsledaren Morelos),var 1824-28 anställd
vid mexikanska legationen i London, blef efter sin
återkomst medlem af kongressen, var flere gånger
krigsminister, sändebud i Washington från 1840 till
krigsutbrottet 1846 samt deltog under Santa Anna
i fälttågen mot Texas (1835) och Förenta staterna
(1847). Såsom sändebud i Paris (fr. 1857) verkade han
där till förmån för den klerikale pretendenten Miramon
och afsattes därför 1861 af Juarez. A. nyttjade
nu sitt inflytande för att framkalla europeisk
intervention i Mexico och föreställde Napoleon III,
att många af hans landsmän med glädje skulle se
Mexico förvandladt till en monarki. 1862 åtföljde
A. den franska expeditionen till Mexico och blef,
sedan fransmännen intågat i Mexicos hufvudstad
1863, satt i spetsen för "regentskapet i mexikanska
kejsardömet". Af kejsar Maximilian blef han
1864 utnämnd till riksföreståndare och kort därpå till
"rikets stormarskalk". Efter kejsardömets fall bosatte
han sig i Paris.
Almoravider (sp. almoravides, af arab. al-murabitin,
marabuter, jfr Marbut), arabisk sekt och dynasti
i nordvästra Afrika och Spanien. Sekten stiftades
(omkr. 1040) af Abdallah ibn-Jasin (d. 1058), som
med svärdet utbredde islam i dess ytligaste och mest
fanatiska form bland berberstammarna mellan Algeriet
och Senegal. Hans verk fortsattes af hans härförare
Abu-bekr (d. 1087) och dennes kusin Jusuf ibn-Tasjfin
("emir" 1061-1106), hvilken grundlade staden Marokko
(1062); men den egentliga ledaren var den sköna och
kraftiga Zeinab, Abu-bekrs och sedan Jusufs hustru,
hvilken betydligt utvidgade sektens makt. Kallad till
hjälp af den abbadidiske kalifen El-mutamid i Sevilla
mot Alfons VI af Kastilien, öfvergick Jusuf till
Spanien och slog denne (1086) i den blodiga striden
vid Zallaca (nära Badajoz). Ehuru han högtidligt
lofvat att låta de många muhammedanske "kaliferna" och
"emirerna" i Spanien behålla sina besittningar och
för egen del fordrat blott kuststräckan Algeciras,
vände han sig vid en ny anmodan om hjälp (1090)
i främsta rummet mot dessa sina trosförvanter samt
eröfrade efter hand Granada, Malaga, Cordoba och
Sevilla (1091), Badajoz (1094) och slutligen äfven
Zaragoza (1110), hvarmed hela det muhammedanska
Spanien fallit i almoravidernas händer. Det var under
dessa strider som almoraviderna tillfogade Spaniens
nationalhjälte, den samvetslöse äfventyraren Cid,
det kännbara nederlag, som vållade hans död. Men redan
under Jusufs söner Ali (d. 1143) och Tasjfin (d. 1145)
började det almoravidiska väldet sönderfalla, Alfons
I af Aragonien eröfrade Zaragoza (1118), i Afrika
slöt sig den ena provinsen efter den andra till
den nya sekten almohaderna, och vid underrättelsen
härom reste sig flerstädes morerna i Spanien
mot almoravidernas förtryck. Snart öfvergingo den
almohadiske kalifen Abd-el-mumins trupper Gibraltars
sund och intogo Jerez och Cadiz (1145) samt,Sevilla
(1147). Samtidigt eröfrade Alfons VII af Kastilien
provinsen Almeria, hvilken han dock sedan måste
uppgifva till Abd-el-mumin (1154), och s. å. föll
almoravidernas sista fäste, Granada, i almohadernas
våld. Se litteraturhänvisningen i art. Almohader samt
Dozy, "Histoire des musulmans d’Espagne" (4 bd 1861,
2:a uppl. 1881).
H. A.
Almosa. Se Allmosa.
Almquist (ej Almqvist), en från Almunge socken,
Uppland, härstammande släkt, af hvilken flera
medlemmar intagit bemärkta platser inom vetenskapen,
litteraturen och förvaltningen. Namnet A. (efter
hemsocknen) togs af Abraham A. (f. 1699,
d. 1760), kyrkoherde i Täby, hvilkens son Erik
Jonas A. (se A. 1), teol. professor i Upsala,
blef fader till biskop Erik Abraham A. (se A. 2),
krigskommissarien Karl Gustaf A. (f. 1768,
d. 1846) och professor Jonas Ulrik A. (f. 1778,
d. 1823), prästeståndets sekreterare 1809-23. Af
biskop A:s tolf barn må nämnas Erik A. (f. 1802,
d. 1874), lektor i Härnösand, Karl Jonas
A. (f. 1804, d. 1844), teol. professor i Upsala,
och Oskar A. (f. 1810, d. 1895), kyrkoherde i
Skogs-Tibble, fader till Sigfrid A. (se A. 6)
och Ernst A. (se A. 7). Karl Gustafs söner voro
den ryktbare författaren Karl Jonas Ludvig A. (se
A. 3)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
