Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Almquist. 3. Karl Jonas Love (Lovis, Ludvig) A., författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ganska reelt åkerbrukarevis, utförande arbetet med
egna händer." Han kallade sig "dannemannen Love
Carlsson". Jordbrukets afkastning var emellertid
otillräcklig att ge lefvebröd, och A:s kartritningar
på hushållningssällskapets uppdrag fyllde ej
bristen. Försöket med ideallifvet måste uppgifvas, och
redan 1826 återvände A. till Stockholm, där han med
nöd drog sig fram genom renskrifning, korrekturläsning
och notskrifning. Genom vänners medverkan blef han
1829 anställd som vice lektor på Karlberg, och 1828
blef han lärare samt 1829 rektor vid den nyupprättade
Nya elementarskolan i Stockholm. Som lärare var
han under de första åren nitisk och skicklig,
elektriserande i sin undervisning och varmt fäst vid
ungdomen. Han prästvigdes 1837. För den norbergska
professuren vid Lunds universitet, i tyska, franska
och engelska, med föreläsningsskyldighet i estetik,
speciminerade han 1838, men hans språkvetenskapliga
prestationer voro klena, och K. A. Hagberg erhöll
platsen. Denna motgång torde i hög grad bidragit
till omkastningen i hans offentliga uppträdande och
hans personliga bitterhet. Han började nu skrifva
i den liberala pressen. Sedan 1839 medarbetare i
Aftonbladet, egnade sig A. från sept. 1841, då han
lämnade sitt rektorat, hvilket han på sista tiden
ej skött väl, nästan uteslutande åt författarskap
och journalistik. Den ekonomiska ställningen,
aldrig god, förvärrades alltmer under 1840-talet
och förde honom slutligen i händerna på procentare,
för hvilka han äfven själf var ombud. Utpinad
af långvarigt betryck, öfveransträngning och den
förbittrade kampen mot många och mäktiga fiender,
hade A. sedan lång tid umgåtts med planer att lämna
Sverige. 11 juni 1851 flydde han från Stockholm,
seglade på morgonen 19 s. m. från Hälsingborg till
Danmark samt fortsatte öfver Bremen och London till
Nord-Amerika. Samtidigt upprördes hela Sverige af
den sensationella underrättelsen, att A. blifvit
ställd under åtal af procentaren J. J. von Scheven
för förfalskning och förgiftningsförsök. A. dömdes
äfven skyldig "in contumaciam". I trots häraf och
trots den häftiga fördömelse, som den svenska pressen
uttalade öfver A. - H. B. Palmærs modiga och vackra
artiklar utgöra det nästan enda undantaget - äro
beskyllningarna för mordförsök åtminstone obevisade
(jfr Lysanders lefnadsteckning öfver A. s. 381
ff.). I Nord-Amerika lefde han under olika namn -
bl. a. Gustavi - oftast på resor och uppehöll sig
genom lektioner och skriftställeri. Hösten 1865
lämnade han Förenta staterna och begaf sig till
Tyskland, där han slog sig ned i Bremen. Sysselsatt
med ifriga studier och ett omfattande metriskt arbete,
det ofullbordadt efterlämnade Svenska rim, tillbragte
han ett år därstädes, kallande sig professor Karl
Westermann. Ensam och okänd, dog han där 26 sept. 1866
och begrofs på Heerdenthors Friedhof. Då grafven där
icke var tryggad, hemfördes hans stoft till Sverige
och jordades på Solna kyrkogård hösten 1901.
A:s författarverksamhet var kolossal. Hans fantasi
var outtömlig, och han hade utomordentligt lätt att
finna form för sina inbillningsskapelser. Trots den
mångfald olikartade icke-litterära sysselsättningar,
som upptogo hans tid, blef hans produktion därför
större än bokmarknaden rådde med. En stor del af hans
manuskript ha likväl ej befordrats till trycket,
och af dessa äro åtskilliga förkomna. De tidigaste
bevarade arbetena af A. förskrifva sig från hans
barndom. I tolf-trettonårsåldern bearbetade han partier
af Odysséen på svenska, och något senare skref han
en paradoxal liten afhandling, hvars läsare borde
"bädda en säng och däruti lägga sitt förnuft till
hvila", som han själf uttrycker sig om den - alldeles
samma framhållande af att hans verk icke vände sig
till förståndet, som han långt senare uttryckte med
orden: "man är på god väg att förstå vår auktor,
så fort man öfvergifver att i sällskap med hans
arbeten tänka på logik". Utgångspunkten för A:s
spekulation och diktning var nyromantiken, och dess
poesi hade utöfvat starkt inflytande på honom. Men
han kunde ej stanna vid denna konst, emedan den till
karaktären var betecknande, allegorisk. A. sträfvade
efter en verklighetspoesi, hvarmed han ej menade
"endast den yttre, materiella, på jorden befintliga"
verkligheten, utan "tillika allt som är verkligt
i människans andliga, ideala existens". Han hade
hämtat bildningselement från de mest skilda håll och
undgick därigenom faran att allt för nära sluta sig
till en bestämd skola. Tidigt sökte A. att göra sin
dikt till ett troget uttryck för sitt eget själslif,
oberoende af vittra moder, och hans själfständighet
i konstnärligt afseende är därför också synnerligen
stor. Ingen svensk skald har så utförligt och
upplysande som A. redogjort för sin konstuppfattning
och sitt sätt att dikta.
A:s första tryckta arbete är Hektors lefnad
(1814), en liten satirisk dikt, ty en uppgift om
att A. skulle börjat sin författarbana med anonyma
visor och berättelser för folket är obestyrkt. Många
af hans skrifter - kanske flertalet - särskildt
de mera mystiska och romantiska, äro skrifna
långt före utgifvandet, dels före, dels under hans
Värmlandsvistelse; så t. ex. är den först 1845 utgifna
Murnis från början af 1820-talet. För kännedomen
om hans utvecklingsgång och affattningstiden för
hans arbeten lär hans brefväxling med Atterbom
och andra litterära personligheter, hvilken
snart genom K. Warburg torde tillgodogöras för
litteraturforskningen, lämna viktiga upplysningar. I
manuskript cirkulerade A:s arbeten bland vännerna, men
i tryck kom endast föga till allmänhetens kännedom,
såsom den lilla afhandlingen Hvad är kärlek? (1816),
den exotiska idyllen Parjumouf (1817), Handlingar
till upplysning i Manhemsförbundets historia (1820),
afhandlingen Om brottsliges behandling (i "Hermes"
1820), byggd på grundsatsen att "allt straff bör vara
till förbättring" och uppmärksammad af dåv. kronprins
Oskar, samt de nyromantiska sagorna Guldfogel
i Paradis (1821) och Rosaura (1822). Sistnämnda
år trycktes äfven Amorina, men några lösa ark af
denna bok föllo i händerna på A:s farbroder, biskop
E. A. Almquist, som absolut förbjöd bokens utgifvande,
hvarför A. makulerade hela upplagan, och boken utgafs
först 1839. "Amorina" är ett våldsamt angrepp på
läran om viljans frihet, "en hvass värjudd ställd
på mänsklighetens ömtåligaste nerv", som A. själf
kallade sitt verk; där framhålles, att brottslighet
är en själens sjukdom, ofta ärfd, att människan måste
handla så och så, emedan hon, bestämd af det medfödda
anlaget, vill så. Boken är skrifven med utomordentlig
kraft och glöd och var städse A:s käraste verk.
Under en längre tid ville A. ej offentliggöra
något. Först 1829 framträder han åter publikt,
nu såsom läroboksförfattare. På 1830-talet börjar
han
Tryckt den 19/10 03
1 b. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
