Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Almquist. 3. Karl Jonas Love (Lovis, Ludvig) A., författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handlingarna äro intagna i Monografien, som därjämte
innehåller Hufvudpunkterna inom religionens, statens
och konstens område och Serskilda uppsatser. Anekdoter
såsom bidrag till Guldmakeriets Historia utgafs efter
hans död (1867).
Vidare märkas hans läroböcker, af hvilka flera under
lång tid varit mycket använda: Allmän Språklära (1829;
2:a uppl. 1835), Svensk Rättstafnings-Lära (1829;
20:e uppl. 1881), Räknekonst för Begynnare (1832; 5:e
uppl. 1851), Svensk språklära (1832; 4:e uppl. 1854),
Lärobok i Geometrien (1833; 4:e uppl. 1853), Grekisk
Språklära (1837), Praktisk lärobok i Franska Språket
(1838), Menniskoslägtets Saga, eller Allmänna
Werldshistorien förenad med Geografi, I (1839)
m. fl. Ordbok öfver Svenska Språket i dess närvarande
skick (A-Brand utkom 1842-44) är ett vittnesbörd om
betydande förmåga äfven på detta område; särskildt
är företalet märkligt. Utom de musikaliska partierna
i "Törnrosens bok" utgaf A. 1847-48 elfva häften
Fria fantasier för piano-forte. Härtill kommer
ett högst betydligt antal tidningsuppsatser, af
hvilka omkring 200 äro kända. Flera af hans arbeten
äro öfversatta till danska, finska, holländska och
tyska. Den utförligaste bibliografien öfver A. finnes
i J. A. Almquists "Almquistiana" (1892).
En så omfattande litterär verksamhet, som denna
mångfald arbeten visar, förutsätter en utomordentlig
arbetsförmåga och, i fråga om de vittra verken, en
lika uthållig som uppfinningsrik fantasi. Näppeligen
torde någon svensk skald fore A. eller samtidig
med honom hafva skapat ett så stort antal typer
och figurer eller haft en så vid intressesfär och
sysslat med så många diktarter. Inbillningskraften hos
A. stöddes af en stor iakttagelseförmåga. A. skulle
kunnat säga, att intet mänskligt var honom främmande,
äfven om han vetenskapligt icke behärskade mer
än det estetiska området. Ty hans arbeten beröra
snart sagdt alla möjliga sysselsättningar och
lifsförhållanden. Ibland förefalla hans utförliga
beskrifningar på det eller det handtverkets utförande
långrandiga och tröttande. Men samtliga bäras de af
det mest oskrymtade intresse och den uppriktigaste
kärlek till allt detta mänskliga arbete, vare sig det
gäller att skildra förfaringssättet vid oljemålningen
af möbler eller tvätt och strykning. Under sina
ständiga resor rundt ikring i Sverige begagnade
A. hvarje tillfälle att förskaffa sig kännedom om
olika lifsförhållanden och lefnadsyrken liksom om
naturen och om karaktärer; han kompletterade sina
bokliga studier med verklighetsundersökningar. Han
hade en sällsynt makt att vinna äfven obekantas
förtroenden. Genom detta verklighetssinne och denna
innerliga kärlek till mänsklighetens arbete når
A. småningom fram till en äkta realism, hvilken
i hans senare arbeten så afgjordt skiljer honom
från romantiken och gör honom till förelöpare för
en senare tids svenska prosadikt. Det är han, som
grundar folklifsskildringen i Sverige.
I samband med detta A:s verklighetssinne står
hans sträfvan att i allt komma till saken själf,
hans längtan efter det väsentliga och förakt för
formen. Härigenom drifves han till deltagande i
reformarbetet, trots det att han var kvietist och
kände med sig själf, att ej han var skapad till
stridsman och praktisk nydanare. Hans framstegsidéer
ha i många fall tagits upp af senare reformatorer,
och vissa stå ännu i dag på reformprogrammen. Han
ansåg arbetarklassens
framryckning såsom lika rättvis och nödvändig som
tredje ståndets hundra år förut; hans politiska
ståndpunkt var allmän rösträtt för alla myndiga och
en bildningscensus för valbarhet. På rättsskipningens
och fångvårdens områden verkade han för en humanare
behandling af fångar och ett mer psykologiskt
bedömande af de brottslige. Vidare förordade han
ökade medborgerliga rättigheter åt judarna samt angrep
nationalhatet och kriget. I pedagogiken yrkade han,
att undervisningen först och främst skulle söka
uppväcka själfverksamhet hos lärjungarna; latin
och grekiska borde läsas endast för de respektive
litteraturernas skull; han förordade ämnesläsning
och fri flyttning framför klassundervisning,
önskade sammanslagning af gymnasium och nederskola,
upprättande af folkhögskolor och lärarseminarium. De
bägge universiteten i landet borde sammanslås
till ett enda i Stockholm, professorerna borde
befrias från examina, akademisk jurisdiktion och
patriarkalbestyr och få egna sig mera åt vetenskapligt
arbete. Kosmopolit i sitt starka häfdande af alla
människors samhörighet, var A. samtidigt hängifvet
och lidelsefullt nationell. Han är en af våra
främste folkpsykologer, både i sin skildring af
individualiteter och i sin framställning af nationella
lynnesdrag. Gärna målar han taflor ur det egentliga
folkets lif och vänder sig bort ifrån de "i dålig
stil europeiserade herrskapen".
Mest uppseendeväckande vardt hans reformprogram i
fråga om äktenskapet. I detta liksom i flera andra
hänseenden påverkades A. af Thorild och Swedenborg,
men personliga intryck torde ha betydt mer. Han
ansåg, att hans föräldrars olyckliga samlif var
orsaken till hans egen disharmoni, den slitande
dualismen i hans eget väsen, och han talar om
olyckan i att barn födas "utan andlig, verklig
och hjärtlig kärlek mellan föräldrarna, hvarigenom
de arma varelserna framkomma dåliga till själfva
väsendets innehåll." "Man hänger sedelförfalskare,
men den, som af tusen andra orsaker, men ej af kärlek,
förenar sig med en person, den han icke älskar, och
sålunda bildar en oduglig huslig krets, månne icke
den begår ett brott, hvars egen storhet och hvars
oberäkneliga följder öfver samtid och eftervärld
sprida långt förfärligare olyckor än förfalskandet af
millioner sedlar?", skrifver A. redan som ung. Han
betraktade den äkta kärleken som den enda sedliga
grunden för äktenskapet, den enda förutsättningen
för makarnas lycka och barnens väl. Fanns icke denna
kärlek, kunde ingen vigsel göra två makars samlif
sedligt, hvaremot ingen vigsel var behöflig för
att ge helgd åt ett förhållande, där villkoret var
uppfylldt. Lifvets högsta lycka och bästa innehåll
såg A. i den djupa inre öfverensstämmelse, himmelska
trohet och själarnas sammangjutning till ett, såsom
han skildrar det rätta kärleksförhållandet mellan två
individer. Det förfärliga i ett olyckligt äktenskap,
den fruktansvärda olyckan i att vigseln kan bli
en sammankedning af omaka makar, framhåller A. med
brinnande öfvertygelse. Därför vardt han också en
varm förkämpe för kvinnofrigörelsen. Han påyrkade, i
fråga om kvinnans uppfostran och rättsliga ställning,
att hon skulle få lära sig ett yrke och att hennes
oberoende och rätt till själfförsörjning skulle
tryggas, så att hon icke för utkomstens skull inginge
eller kvarstannade i äktenskap med en man, hvilken
hon ej älskade. Det ursinniga skri af förbittring och
fördömande, som uppstod, då A. uttalat dylika åsikter,
höjdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
