Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alperna. II. Öst-alperna - Alperna. Klimatet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
norra heter 5) Niedere Tauern, till Schoberpasset
(849 m.) från Mur till Enns, den södra 6) Noriska
alperna, som bestå af 3 grupper: Gurkthaler-alperna
omkring öfre Gurk-floden (Eisenhut 2,441 m.),
Lavanthaler-alperna, skilda från de förra genom en
starkt markerad sänka, Sattel von Neumarkt (högsta
topp Zirbitz, 2,395 m.), Bacher- och Possruck-bergen,
de förra söder, de senare norr om Drau. - 7) Cetiska
alperna. Under detta namn brukar man sammanfatta
de alpgrupper, som från Lavanthaler-alperna gå åt
n. ö., nämligen Glein-alperna, som tvinga Mur till
den skarpa kröken vid Brück, och Fischbacher-alperna,
på andra sidan Mur, söder om dess biflod März,
som kommer från Semmering-passet (980 m.), öfver
hvilket vägen leder till Leitha och Wienbäckenet.
B. Skiffer-alperna (uppträda blott på spridda
ställen). 1) Plessur-alperna mellan Rhen, Albula
och Landqvart. 2) Salzburger-skiffer-alperna mellan
Inn och Salzach. 3) Eisenerz-alperna vid Ennskröken,
n. ö. om Schoberpasset.
C. Norra kalk-alperna. 1) Rhätikon
mellan Rhen, Landqvartdalen (Prätigau) och Illdalen,
från hvilken Klosterthal och Arlbergpasset
(1,802 m.) leder till Rosannadalen (Stanzerdalen).
2) Allgauer-alperna. 3) Nordtyroler-alperna. 4)
Salzburger kalkalperna. 5) Österrikiska alperna
med Wienerwald.
D. Södra kalk-alperna. 1) Lombardiska alperna,
omfattande Bergamasker-alperna, mellan
Comosjön och Oglio, och Brescianer-alperna,
mellan Oglio och Lago di Garda; 2)
Vicentiner-alperna från Garda till Brenta; 3)
Venezianska alperna emellan Piave och Tagliamento;
4) Sydtyroler Dolomit alperna mellan Eisack-Etsch
och öfre Piave; 5) Karniska alperna, omfattande
Gailthaler alperna mellan Drau och Gail samt
de egentliga Karniska alperna söder om Gail; 5)
Karawankerna, fortsättning af de förra mellan Drau
och Sau; samt 6) Juliska alperna ö. om Tagliamento
åt s. ö., fortsatta af Balkanhalföns berg.
Vidkommande klimatet må nämnas, att de västra
och södra delarna af Alperna i det hela taget
äro varmare än de östra och norra. Dock råder i
allmänhet en stor klimatisk växling. På det bälte
af 5 breddgrader, som Alperna omfatta, finner man
alla klimatskiftningar, från det varma tempererade
till det kalla. Temperaturen blir lägre, ju högre
man kommer upp, och af tager i medeltal 0,58° på
100 meters stigning (eller 1° för 175 meter), dock
något hastigare på den varmare sydsidan (0,68°) än
på den kallare nordsidan (0,55°) samt sommar och vår
hastigare än på vintern, på dagen hastigare än på
natten. Under vintern samlar sig den kalla, tunga
luften nere i dalarna, som därför äro kallare än
dalens sidor, ja, det kan hända att soliga terrasser
eller t. o. m. toppar äro varmare än de närliggande
dalarna. Mer ömtåliga växter trifvas därför bättre på
sluttningarna än i dalen. A. bilda ett gränsområde
emellan det mellersta Europas kontinentala klimat,
med förhärskande västanvindar och regn alla årstider,
samt Syd-Europas varmare och mildare Medelhafsklimat
med företrädesvis höstregn. På de höga bergstopparna
står termometern under 0 hela året; på Mont Blanc
t. ex. är medeltemperaturen i juli -8 och för år
-14,5° C. - Regnmängden tilltar med höjden samt är
mindre i de östra än i da västra delarna. På norra
och södra sidorna stiger den till mellan 1 och 2
meter. De inre dalarna äro
däremot relativt torra. Medan S:t Bernhard på en
höjd af 2,470 m. har 112 cm. nederbörd, behöfver
man i Wallis konstgjord bevattning för åkrarna;
Engadindalen har blott 50 cm., Rhendalen 90 cm.,
Bozen 75 cm. Gentemot de kringliggande länderna
kan man i det hela säga att A. äro rika på regn. -
Snögränsen ligger i medeltal omkr. 2,600 m., i
Väst-alperna på norra sidan på 2,700 m., på den södra
3,000 m. höjd, på de norra Kalk-alperna vid 2,500 m.,
på Hohe Tauern 2,700-2,800 m., i södra Kalk-alperna
2,700 m. I allmänhet är den högre i de södra än i de
norra A. - Af gletscher ega A. mellan 1,000 och 1,100;
de upptaga en areal af öfver 3,000 kvkm. Den största
är Aletsch gletschern, därnäst Gorner gl. vid Monte
Rosa, Gepatsch gl. i Oetzthaler-alperna. Några gå
ända ned till skoggränsen, Grindelwald gletschern
till 1,000 m. - Bland vindarna äro sydvästvinden
och nordöstvinden de viktigaste. Den förra,
schweizarnas "föhn", är varm, häftig, stormig och
förslappande. Den är af stor betydelse, därigenom
att den genom sin värme påskyndar snöns smältning
om våren och underlättar markens odling i de högre
belägna delarna af bergs-dalarna. Nordöstvinden,
i Schweiz kallad "bise", medför däremot klart väder
med torr luft och lägre temperatur.
Alperna äro rika på mineralkällor (Gastein,
Aix les Bains m. fi.). Deras malmrikedom är
däremot icke betydlig i förhållande till deras
utsträckning. Bergsbruket i Schweiz’, Frankrikes och
Italiens alpområden lämnar endast antracitkol,
järn, nickel, bly och bergsalt. Östalperna,
i hvilka bergsbruket är högst uppdrifvet, äro
jämförelsevis rika på koppar och bergsalt. Steiermark
lämnar utmärkt järn, Kärnten bly, Krain zink och
kvicksilfver. Saltverk finnas i öfre Österrike,
Salzburg, Tyrolen och öfre Bajern. I Alperna
finnes äfven god byggnadssten, såsom granit, täta
kalkstensarter, marmor, skiffer m. m.
Växtligheten på Alperna är i flera afseenden
egendomlig. På deras södra sida råder den
italienska floran, som jämväl sträcker sig djupt in
i dalarna. De norra sluttningarna åter hafva samma
flora som mellersta Europa och dess berglandskap,
den s. k. baltiska floran. Den betäcker dalarna
och de nedre bergssluttningarna till 1,800-2,000
m. Denna zons nedre afdelning (till 1,300 m.) är
sädesodlingens och löfträdens område; den öfre
(1,300-2,000) kallas det subalpina området med
barrträd och alpängar. Ofvanför sistnämnda gräns
börjar det alpina området, hvars flora ej såsom
de föregående täcker något stort sammanhängande
område, utan enstaka "höjdöar". Den är släkt med
polartrakternas flora. Trädgränsen ligger i medeltal
på 2,300 m. höjd.
Med afseende på djurvärlden råder ingen egentlig
olikhet mellan norra och södra sidan, men väl
mellan olika höjdzoner. Högbergsfaunan omfattar den
alpina florans gebit. Till dess karakteristiska
djur höra stengeten och den nästan utdöda
stenbocken, murmeldjuret, snöharen, lammgamen,
alpkajan, alpkråkan, fjällripan. Ända till 2,500
m. höjd trifvas foreller i bergsbäckarna. Äfven
bland de lägre djuren har denna region sina egna
typer, t. ex. den s. k. snöloppan, egendomliga
fjärilar och skalbaggar. De nedre partierna hafva
Mellan-Europas fauna; endast i undantagsfall
Medelhafsländernas. Bland större rofdjur märkas
björnen, ehuru sällsynt, lon,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
