- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
701-702

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alperna ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vildkatten, vargen och talrikast räfven. Bland husdjuren äro
många ädla nötkreatursraser (bl. a. algau-rasen),
äfven vissa hästraser, såsom pinzgau-rasen,
berömda. Get- och fårafveln är numera ej synnerligen
betydande.

Befolkning. Alperna, så rika på pass, hafva aldrig
varit någon markerad folkgräns, snarare en gränszon,
i hvilken de kringboende folkstammarna mötts
och antingen bott sida vid sida eller blandats
med hvarandra. En följd af landets natur är, att
olika folk- och språkelement kunnat segt bevara
sin tillvaro där. I alptrakterna träffas människor
redan under den s. k. äldre stenåldern tillsammans
med mammut och ren, boende i grottor samt lefvande
mest af jakt och fiske. Till den yngre stenåldern
räknar man invånarna i de pålbyggnader, af hvilka
lämningar funnits först i Zürichsjön och sedan i
de flesta andra alpsjöarna i bergskedjans yttre
sfär. Jämte jakt drefvo de äfven åkerbruk. Under
bronsåldern voro Alperna väl befolkade: kopparn uti
bronsblandningen torde i regel ha kommit från grufvor
där. Först från järnåldern kan man med någon visshet
uppgifva alpbefolkningens ras; den var keltisk. Efter
de berömda gruffälten vid det redan då bearbetade
Hallstätter saltberget (i Salzkammergut) kallar man
den äldre järntiden "Hallstatt-kulturen". Den var
alldeles likartad öfver hela Mellan-Europa och långt
in i Asien. En mera specifikt keltisk prägel har den
efterföljande La-Tène-perioden, uppkallad efter La
Téne, på stranden af Neufchâtelsjön, hvilken tid synes
beteckna kelternas största maktutveckling. Redan nu
möter oss romerskt kulturinflytande; under denna tid
träffa vi ock de äldsta spåren af rhäter (sannolikt
släktingar till etruskerna) i Alperna. Till kelterna
hörde helvetierna i Väst-alperna, tauriskerna,
noriker och karner i Öst-alperna. Medan romarna från
söder steg för steg kufvade kelterna, uppträda för
första gången germanerna (från norr); vid Noreia (i
Steiermark) slogo cimbrerna 113 f. Kr. en romersk
konsul. Det blef nu nödvändigt för Rom att besätta
Alperna: denna uppgift afslutades under Augustus,
hvarefter befolkningen romaniserades. Men snart
trängde germaner hit ned: en mängd af deras stammar
ha under folkvandringarna genomtågat berglandet eller
för längre eller kortare tid bott där. Bestämda spår
efter sig lämnade bland dem burgunder, langobarder,
alemanner och bajuvarer, hvilka sinsemellan
delade alpländerna. (Befolkningen i Haslidalen (se
d. o.) anser sig härstamma från norden.) Burgunderna
blefvo emellertid romaniserade af keltoromanerna,
langobarderna drogo till Italien, medan alemanner och
bajuvarer behöllo sin nationalitet, ehuruväl romaner
länge behöllo sitt språk i vissa delar af deras
områden. I Graubünden och några dalar i Dolomiterna
(Fassa, Gröden, Enneberg, Ampezzo) finnas än i dag
dessa rhätoromaner l. ladiner. Slutligen inträngde
slaver från öster. De nådde ända fram till Mur-vinkeln
och till Pusterdalen, hvars namn är slaviskt, men
blefvo senare något tillbakadrifna af de framträngande
bajuvarerna, så att de nu bo blott i sydöstra A. Det
lyckades äfven tyskarna att germanisera landet norr
om Brenner, dock fullständigt först under nya tiden,
samt att tränga långt ned i Syd-Tyrolens dalar. För
närvarande finnas följande folk i A: fransmän i de
franska alperna (utom i Nizza-området), i västra
Schweiz ungefär till Freiburgs meridian och i Nedre
Wallis; tyskar i norra och
östra Schweiz, utom i större delen af öfre Graubünden,
i öfre Wallis samt i större delen af de österrikiska
alperna (tyska språköar träffas dock äfven inom
italienskt och sloveniskt gebit); italienare i
Italien, Nizza och Syd-Tyrolen (språkgränsen går
här söder om Bozen); rhäter i öfre Graubünden och
ladiner i Dolomiterna; friuler i den italienska
delen af Karniska och Juliska alperna, blandade
med italienare; samt slovener i sydöstra alperna. De
flesta alpinvånare äro katoliker.

De viktigaste näringarna äro boskapsskötsel
(schweizer-ost) och i de lägre delarna åkerbruk,
som frambringar råg, hvete, hafre, korn samt icke
obetydligt hirs och bohvete, i södra delen också
majs. Dock täcker ej produktionen befolkningens
spannmålsbehof. I Syd-alperna mycket vin och
frukter, särskildt äpplen och päron, af hvilka
man bereder den vanligaste folkdrycken, cider. De
bästa vin-områdena äro Italien (Val Tellina),
Syd-Frankrike och Södra Tyrolen; i samma trakter
trifvas mullbärsträdet och oliven. Af betydelse är
ock skogsbruket, speciellt i Österrike. Bergsbruk
förekommer i de trakter, där metaller finnas (se
ofvan). Industrien är mer utvecklad i A:s för-länder
än inom det egentliga bergsområdet. En icke oviktig
inkomstkälla är slutligen turisttrafiken, som här är
mer riklig än på något annat ställe. Värdshusväsendet
är därför också ovanligt högt utbildadt, och äfven
genom bekväma vägar och ett vidsträckt järnvägsnät
är det sörjdt för samfärdseln. - Alpstäderna äro i
allmänhet små och tätbyggda; de flesta hafva icke
öfver 10,000 inv. Byarna äro i de lågt liggande
dalarna bekväma och rymliga, men i högdalarna
sammanträngda kring kyrkan. Af de högsta bland de
ständigt bebodda orterna må nämnas: staden och
fästningen Briançon, 1,200 m. öfver hafvet, och
det namnkunniga hospitiet på Stora S:t Bernhard,
2,400 m. S:t Véran i Väst-alperna (vid en biflod till
Durance) är Europas högsta bebodda by och ligger 2,009
m. ö. h.; en och annan bondgård kan dock ligga än
högre, t. ex. Eishof i Pfossenthal 2,068 m. Europas
högst belägna boningshus är observatoriet på Mont
Blanc 4,365 m. I allmänhet gå boningsorterna mycket
högre i Väst-alperna än i Öst-alperna.

Bland de naturskönaste och därför af resande mest
besökta alptrakterna äro Chamonix-dalen i Savoyen,
Berner Oberland med Interlaken, Vierwaldstättersjöns
stränder med Luzern och Rigi, Nikolai-dalen med
Zermatt i Wallis, Engadin i Graubünden, områdena
kring de italienska alpsjöarna, Salzburg-alperna och
stränderna kring sjöarna i Salzkammergut.

Nyare allmän litteratur (i hvilken äldre och
speciella skrifter angifvas): Umlauft, "Die Alpen"
(1887), Leudenfeld, "Die Alpen" (1900), och Sieger,
"Die Alpen" (s. å.). Se vidare Alpföreningar.
J. F. N.

I geologiskt afseende kan man dela hela det
stora alpområdet i tre delar, nämligen ett mycket
högt, i nordöstlig-sydvästlig riktning utsträckt
midtparti, Hufvud-alperna, äfven kallade
Ur-alperna, som hufvudsakligen bestå af gnejs
och andra kristalliniskt skiffriga bergarter,
samt tvenne något lägre sidopartier, Bi-alperna,
de så kallade norra och södra kalk-alperna,
hvilka nästan uteslutande utgöras af rent sedimentära
bergarter. Inom midtpartiet reser sig en samling af
mer eller mindre långsträckta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0385.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free