Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Altare l. Altar, offerhärd, offerbord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(grekers, romares) altaren hade vanligen en
cylindrisk form och pryddes mer eller mindre rikt
med reliefer af ornamentalt eller figuralt innehåll;
upptill anbragtes gärna skulpterade offerdjurs-(ox-,
vädurs-)hufvuden. Materialet var mest marmor. På
högtidsdagar smyckade man dem med blomsterkransar
och girlander. Altaren restes icke blott i och
framför templen, utan äfven på offentliga platser och
färdvägar, i lunder, vid källor o. s. v. samt i hemmen
åt penaterna. Heroers minne hedrades med altaren,
och i Rom restes sådana äfven åt kejsare. Heligast var
det stora altare, som restes framför en guds tempel.
[bildtext]
Altarskåp från domkyrkan i Strängnäs.
I den gammalkristna kyrkan hade altaret ursprungligen
formen af ett fritt stående bord (mensa),
vid hvilket nattvardens heliga offerhandling
egde rum, och hvarifrån nådemedlen uppvisades
eller utdelades. Denna altarform bibehölls hela
medeltiden igenom och kan väl ännu sägas bestå inom
den reformerta kyrkan. Men redan tidigt (på 300-talet)
började altaren med massiv murad stenfot komma i bruk,
och denna form blef sedan förhärskande. Skifvan
(tabula) borde utgöras af en enda stenhäll, ej
sammansatt. I densamma anbringas en liten fördjupning
(sepulchrum) för förvaring af reliker, en erinran om
det gammalkristna bruket att uppsätta altaret öfver
ett helgons graf. Stundom framdrages främre kanten
af skifvan och stödes af fristående små kolonner. Så,
hvad Sverige angår, exempelvis i Linköpings domkyrka
och Varnhems klosterkyrka. Vanligen döljes dock den
konstlösa undersatsen af en mer eller mindre rikt
utstyrd beklädnad af trä, metall, tyg (antemensale,
antependium), medan skifvan täckes af en hvit
duk. Tidigt förekommer också bruket att öfver altaret
uppföra ett särskildt tak, en baldakin (ciborium,
tabernaculum), buren af fristående hörnstöd, en typ,
som jämväl bibehållit sig, ehuru mindre allmänt,
in i nyare tid och inom
den grekisk-katolska kyrkan är den
förhärskande. Vanligare var att vid altarskifvans
bakre kant anordna en uppsats i form af en låg vägg
eller en hylla för uppställning af kors, ljusstakar,
bilder, relikgömmor o. d. Denna uppsats (retabulum,
suprafrontale) växer efter hand ut till en hög skärm
eller vägg, som erhåller en arkitektonisk indelning
och prydes med snidade och målade bilder. Redan
härigenom får den karaktären af ett grundt skåp med
indelning i fack genom horisontala och vertikala
linjer. Till denna vägg fogas (sedan 1300-talet)
å båda sidor rörliga flyglar eller dörrar,
hvilka kunna sammanslås för att skydda eller,
såsom under passionstiden, dölja den å uppsatsen
befintliga bildprakten. Detta är det egentliga, för
gotikens konstperiod karakteristiska altarskåpet
l. flygelaltaret (triptychon). Vanligen höjes
därvid skåpet upp öfver altarbordet medelst en låg
undersats (predella), som erhåller sin särskilda
dekoration. Altarskåp från 1400-talet och 1500-talets
början förekomma i mycket stort antal i Sverige, där
utom en mängd sockenkyrkor domkyrkorna i Strängnäs
och Västerås samt klosterkyrkan i Vadstena ega många
prof af nederländskt, tyskt och svenskt ursprung. Ännu
vid midten af 1600-talet bibehölls i hufvudsak denna
form för den praktfulla altaruppsatsen i Stockholms
storkyrka, stiftad af J. Adler Salvius och hans
maka. - Den italienska renässansen på 1400-1500-talen
tänker sig gärna altaret insatt i en arkitektoniskt
ordnad nisch eller under en kolonnställning, i
hvilken bakgrunden upptages af en målning eller
af skulpturverk. Den tyska eller öfver hufvud den
nordiska renässansen (1500-1650) ger likaledes
altaruppsatsen en arkitektonisk karaktär, men med
flera kolonnställningar öfver hvarandra, af hvilka den
mellersta vanligen är bredare och högre än den nedre
och den öfre, hvilka kunna sägas motsvara altarskåpens
predella och krön, medan samtliga omsluta målade
eller snidade bilder och flankeras af ornamentalt
behandlade fasta, ej rörliga flyglar (Tyska kyrkan i
Stockholm, Kristina-kyrkan i Falun, kyrkan i Mariestad
m. fl.). I den mån den från Italien utgående klassiska
senrenässansen och den därmed samtidiga barockstilen
vinna insteg i det öfriga Europa, upptages äfven
där den italienska altartypen med en fristående
kolonnställning, vanligen rikt smyckad med ornament,
symboler, skulpturverk och målningar. Ett praktfullt
exempel på ett barockstilsaltare af denna typ var det
efter 1702 års brand i Uppsala domkyrka uppförda,
ett verk af B. Precht, hvilket dock nedtogs i
sammanhang med kyrkans restaurering. Denna anordning
af altaret bibehöll sig hela 1700-talet igenom under
rokokoperioden och den nyklassiska stilriktningen
samt ända in i förra århundradet, i det att den
ofta rätt enkla altartaflan i regeln infattas af
pilastrar eller kolonner med ett däröfver anbragt
gafvelkrön. Planschen visar exempel på altaren från
olika perioder. (Se vidare Münzenberger och Beissel,
"Zur kenntniss und würdigung der mittelalterlichen
altäre Deutschlands", 1890-1901). - Af altarskåp från
svenska kyrkor eger Statens historiska museum omkr. 60
nummer och Nordiska museet en mindre samling. Dessa
samlingar äro likväl ej tillräckliga att till fullo
karakterisera den rika och betydelsefulla bildhuggar-
och målarkonst, som våra kyrkor ega af detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
