- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
737-738

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Althaia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kryolit (aluminiumnatriumfluorid). Först då
aluminiumreduktion i den elektriska ljusbågen
började införas, kunde emellertid denna metall få
praktisk användning; f. n. betingar aluminium ett
pris af 2,50 francs pr kg. Vid aluminiumfabriken i
Neuhausen användes den i fig. framställda, af Heroult
konstruerade elektriska ugnen. Denna består i hufvudsak
af en af kolplattor sammansatt degel (A), omgifven
af metallplåtar (a) och försedd med ett utslagshål
(C), hvarigenom den utreducerade metallen aftappas. I
degelns öfre öppning är såsom positiv elektrod insatt
ett antal sammanknippade kolstafvar (B), hvilka
genom en kran kunna inställas på önskadt afstånd från
degelns botten. Såsom negativ elektrod tjänstgör ett
båd af kryolit, som vid processens början nedsmältes
i ljusbågen och samlar sig på degelns botten; därpå
inmatas lerjord i ugnen, och den positiva elektroden
höjes, så att strömmen passerar den smältande
lerjorden. Denna sönderdelas då i syre och metalliskt
aluminium, hvilket samlar sig i ugnens botten. Genom
att såsom negativ elektrod använda koppar i
stället för kryolit erhåller man aluminiumbrons (se
d. o.). Aluminium är i rent tillstånd en silfverhvit
metall, hvilken i luften först efter längre tid
öfverdrages af en blåhvit oxidhinna. Dess egentliga
vikt är 2,65, dess smältpunkt 700° C. Det eger
en elektrisk ledningsförmåga uppgående till 53 %
af ren koppars. Metallen låter sig lätt valsas och
smidas, men kan endast med svårighet lödas. I rent
tillstånd visar den en proportionalitetsgräns af
5 à 6 kg/mm2 och en brottgräns af 10 à 12 kg/mm2,
samtidigt som dess tänjbarhet är omkr. 8-10 %.
Metallen är sålunda föga lämpad för starkare
ansträngda maskindelar. Inom järnets metallurgi
användes aluminium vid mitisgjutning, för att göra
tackjärnet tunnflutet, samt vid stålgjutning, för att
erhålla blåsfria stålgöt. För detta senare ändamål är
redan en aluminiumtillsats af 0,01 % af stålets vikt
tillräcklig att hindra gasutveckling och blåsbildning
i detsamma. Ännu en användning för aluminium har
erhållits genom H. Goldschmidts uppfinning att använda
den värme, som bildas vid aluminiumpulvers förbränning
med järnoxid, till att sammansvetsa järnföremål (se
Aluminotermi), hvarvid det vid förbränningen
af aluminium utreducerade järnet utfyller fogen. Genom
förbränning af
aluminium med andra metalloxider kunna motsvarande
metaller utreduceras; vanligen sker detta under
tillsats af något järnoxid, hvarvid järnlegeringar
med de utreducerade metallerna erhållas. På dylikt
sätt framställas fabriksmässigt ferrovolfram,
ferrokrom, ferrotitan och andra legeringar.
G. D.

Om metallen är ren, kan den upphettas till de
högsta temperaturer utan att syrsättas, men om den
innehåller kisel, förbrinner den lifligt. Aluminium
amalgameras ej med kvicksilfver, men legeras
med flera metaller, t. ex. koppar (se
Aluminiumbrons). Aluminium sönderdelar ej vatten ens vid
hög temperatur; ej heller angripes metallen af
svafvelväte. Utspädd svafvelsyra angriper aluminium
endast med stor svårighet. Af salpetersyra angripes
det nästan alls icke; däremot löses det lätt af
klorvätesyra. Lösningar af alkalier upplösa aluminium
under utveckling af vätgas. Organiska syror, såsom
ättiksyra och vinsyra, angripa knappt metallen; men
äro de blandade med koksalt, upplösa de en obetydlig
mängd af densamma. Aluminium kan därför utan fara
användas till kokkärl, ty äfven om en liten mängd af
metallen skulle lösas, kan den ej orsaka någon skada,
emedan aluminiumsalter ej äro giftiga.

Aluminium förekommer mycket allmänt utbredd i naturen,
t. ex. såsom oxid, hvilken kallas lerjord, och bildar
i rent och kristalliseradt tillstånd ädelstenarna
rubin och safir, i orent tillstånd smärgel
och korund. Aluminiums kiselsyrade salt utgör en
hufvudbeståndsdel i en mängd mineral, företrädesvis
fältspatarter samt deras sönderdelningsprodukter,
de olika lerslagen. Fluoraluminium bildar i förening
med fluornatrium det grönländska mineralet kryolit
samt i förening med aluminiumsilikat ädelstenen
topas. Lerjord är den enda förening, som aluminium
gifver med syre. Emedan denna oxid är isomorf (lika
gestaltad) med järnoxid och kromoxid, anser man den
sammansatt analogt med de nämnda oxiderna, af två
atomer metall och tre atomer syre, således enligt
formeln Al2O3. Om denna formel lägges till grund
för beräkningen af aluminiums atomvikt, blir denna
27,1 (då syrets atomvikt är 16) och tecknas Al. Ren
lerjord förekommer, såsom ofvan blifvit nämndt, i
mineralriket. Med konst framställd, är den ett hvitt
pulver utan lukt och smak. Den är högst porös och
häftar vid tungan. Den smälter för knallgasblåsröret
och bildar efter afsvalning en kristallinisk massa,
så hård, att den lätt repar och skär glas. Lerjorden
har flera hydrat. Det vanliga lerjordshydratet,
Al(OH)3, är en flockig, geléartad fällning, som fås,
då lerjordssalter fällas med ammoniak eller kolsyrade
alkalier. Utmärkande för lerjordshydratet är dess
starka benägenhet att upptaga färgade ämnen. Blandas
lerjordshydrat med en karminlösning, färgas det
rödt. Denna egenskap ligger till grund för betningen
(se d. o.), som är ett förfaringssätt vid färgning
af tyg. Föreningar af lerjord med färgämnen äro lackfärger
(se d. o.). Lerjordshydratet löses lätt i
syror, men förlorar denna egenskap, om det kokas länge
med vatten; det förändras då till ett nytt hydrat,
Al2O5H4. Af alkalier löses lerjordshydrat. Aluminium
gifver med syror och baser salter och ingår i de
förra såsom positiv beståndsdel (kation), men utgör
i de senare en del af den negativa beståndsdelen
(anionen). I förra fallet kallas salterna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:43 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free