- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 1. A - Armati /
739-740

(1904) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Althaia ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

aluminiumsalter, i senare fallet aluminater.
P. T. C. (H. E.)

Aluminiumbrons, kem., en legering af aluminium (10-5%)
och koppar (90-95%). Det är en ganska hård, tämligen
sträckbar och fast legering af vacker guldgul färg. Se
Aluminiumlegering.
P. T. C.*

För sin lätthet användes aluminiumbrons en tid
tämligen mycket inom tandläkarkonsten såsom bas
(gomplåt) för artificiella tänder; men har detta
numera i väsentlig mån inskränkts, sedan man kommit
underfund med en del dåliga egenskaper hos legeringen,
såsom att den lätt angripes af munnens vätskor m. m.
UGN.

Aluminiumcell, elektrot., en cell, bestående
af en aluminium- och en blyplatta, nedsatta
i svafvelsyra. Den utmärkes däraf, att den
endast i en riktning genomsläpper elektrisk
ström. Med tillhjälp af sådana celler kan man
transformera växelström till likriktad ström.
A. E-M.

Aluminiumklorid. Se Aluminiumsalter.

Aluminiumlegering, metall., en legering, hvari
aluminium ingår. Sådana framställas numera vanligast
direkt genom sammansmältning af aluminium med
lämpliga andra metaller. Dock framställas åtskilliga
slag af aluminiumbronser sålunda, att i den
elektriska ugnen såsom negativ elektrod i stället
för kryolit användes smält koppar. De viktigaste
slagen af aluminiumlegeringar äro aluminiumbrons och
aluminiummässing. Aluminiumbrons tillverkas med alla
möjliga variationer i koppar- och aluminiumhalt. Såsom
tekniskt mest användbara torde kunna betecknas bronser
med 5-10 % aluminium och 95-90 % koppar. Enligt
Tetmajer visar gjuten aluminiumbrons med 7 %
aluminium och 90 % koppar samt
i öfrigt smärre mängder järn och kisel en
sträckhållfasthet af 53 kg/mm2 med 8 % tänjbarhet
samt 105 kg/mm2 tryckhållfasthet och 81 kg/mm2
böjningshållfasthet. Vid ljus rödvärme låta
dessa bronser smida sig, t. o. m. i sänke.
Vid neddoppning i vatten efter upphettning antaga
de ett slags härdning; sammanlödning erbjuder inga
svårigheter. - Aluminiummässing erhålles genom
tillsats af aluminium i stycken till smält mässing.
En lämplig blandning är 63 % koppar, 34 % zink och
3 % aluminium. Samtliga slag af dylik mässing med
mer än 2 % aluminium låta smida sig i rödvärme; de böra
afkylas mycket långsamt efter uppvärmning, då de i
annat fall blifva spröda. - Såsom andra brukbara
legeringar namnes en blandning af 95 % aluminium
med 5 % silfver såsom lämplig till vågbalkar och
dylika finare instrument, likasom ock en blandning
af 90 % koppar, 10 % nickel och 0,165 % aluminium.
G. D.

Aluminiummässing. Se Aluminiumlegering.

Aluminium-oxid, kem., lerjord. Se
Aluminium.

Aluminiumsalter, kem. Bland aluminiumsalterna är
alun, eller kaliumaluminiumsulfat, det viktigaste (se
Alun). Af de öfriga salterna märkas aluminiumsulfat,
Al2(SO4)3 + 18 H2O, som på senare tider börjat
tillverkas fabriksmässigt och fått namnen koncentrerad
eller kalifri alun. Detta salt beredes i England
genom upphettning af bränd och möjligast järnfri
lera med koncentrerad svafvelsyra. Man får sålunda
en blandning af aluminiumsulfat och kiselsyra,
s. k. alum-cake.

Aluminiumklorid, AlCl3, påskyndar många viktiga
organiska synteser, så t. ex. bildningen af toluol
enligt följande reaktion (Friedel-Crafts):

C6H6 + CH3Cl + AlCl3 = C6H5.CH3 + HCl + AlCl3

ensol metylklorid toluol klorväte

Aluminiumsilikat afskiljes vid olika silikaters
förvittring i amorft och fint fördeladt tillstånd
och kallas alltefter renhetsgraden lera (se d. o.),
kaolin eller porslinsjord.

Bland de viktigaste aluminiumdubbel-silikaterna
må fältspaterna (se d. o.) nämnas, hufvudsakligen
kaliumaluminiumsilikat AlKSi3O8 (ortoklas) och
natriumaluminiumsilikat AlNaSi3O3 (albit). Se
vidare Aluminium, Lerjord och Ultramarin.
P. T. C. (H. E.)

Aluminiumsilfver, metall., en legering af 95 %
aluminium och 5 % silfver. Se Aluminiumlegering.

Aluminiumsulfat, svafvelsyrad lerjord. Se
Aluminiumsalter och Alun.

Aluminokoll (fr. aluminocolle), kem. tekn., en genom
fällning af hartstvål med aluminiumsulfat erhållen
massa, som användes till limning af papper. Den
framställdes först af E. Pommier i Paris.
W. C. *

Aluminotermi (af lat. aluminium, aluminium, och
grek. therme, värme), kem. tekn., ett af den tyske
ingenjören d:r Hans Goldschmidt infördt förfaringssätt
att åstadkomma hög och koncentrerad temperatur
grundadt på det höga oxidationsvärmet hos aluminium
(7,140 kalorier pr gram aluminium). Blandar man
en metalloxid (i de flesta fall användes järnoxid)
med en ekvivalent mängd aluminium i pulverform och
antändes denna "termit" kallade blandning, så uppnås
temperaturer, som med hjälp af Wiborghs termofon
kunna uppskattas till omkr. 3,000° C., således af
nästan samma storlek som de högsta man uppnått med
hjälp af den elektriska ljusbågen. Vid denna process
omsattes metalloxiden i fråga till metall, under det
dess syre öfvergår till aluminiet och bildar lerjord,
som liksom metallen af den starka hettan öfverföres
till flytande tillstånd. Denna lerjord, kallad
"korubin", har ett högre handelsvärde än smärgel
samt har äfven betydelse vid svetsning af järnföremål
enligt det aluminotermiska förfaringssättet, i det
att järnstycken, som äro täckta af en tunn hinna
korubin, ej nedsmältas af den pågjutna metallen,
i detta fall smält järn, såsom oskyddade järnstycken.

Vid svetsning, t. ex. af spårvägsskenor, förfares så,
att de båda ändytorna, som skola förenas, läggas
nära eller alldeles intill hvarandra, hvarefter
kring dem lägges en bleckform, inuti utfodrad med
korubin. Termiten med järnoxid inlägges i en konisk
degel, hvars nedåt vända spets är försedd med ett
stickhål. Termiten antändes, och smältan får
afrinna genom stickhålet. Först kommer det smälta
järnet, som får rinna mot skenornas fotstycken,
som därvid fast sammanbindas, äfvensom i det
eventuella mellanrummet vid svetsningsstället. Sedan
kommer den smälta korubinen, som får flyta ut öfver
svetsningsstället. De båda skenändarna hållas vanligen
fast mot hvarandra af skrufvar och pressas genom den
häftiga värmeutvidgningen ytterst hårdt mot hvarandra,
så att de svetsas samman.

På samma sätt kunna sönderbrutna järnsaker,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfba/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free