Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amblyopsis, zool., en mjukfenig fisk från Mammutgrottan i Kentucky - Amblypoda, zool. Se Ungulata - Amblyrhynchus, zool., ett ödlesläkte - Amblystegium De Not., bot., släkte pleurokarpa mossor - Amblystoma l. Ambystoma, zool., släkte af stjärtamfibier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att anal-öppningens mynning ligger framom bukfenorna
(bäckenapparaten) - ett ytterst abnormt läge,
ehuru det förekommer äfven hos två andra fiskarter.
F. A. S.*
Amblypoda, zool. Se Ungulata.
Amblyrhynchus, zool., ett ödlesläkte tillhörande
fam. Iguanidæ, hvilket till sitt lefnadssätt i flere
afseenden väsentligt afviker från alla andra nu
lefvande ödleformer. Den mest karakteristiska arten är
A. cristatus (se fig.). Hufvudet är kort och bredt
med trubbig nos samt har öfversidan beklädd med
mosaikartadt anordnade större och mindre sköldar. Den
kraftiga bålen och den långa stjärten äro på ryggsidan
försedda med en kam. Svansen, som mot spetsen är
starkt hoptryckt från sidorna, är beklädd med större
fyrkantiga fjäll. Benen äro korta och kraftiga;
tårna försedda med små simhudar. Denna ödla uppnår
en totallängd af 85 cm. Den träffas uteslutande
på Galapagos-öarna och är den enda bland nutidens
ödlor, som lefver i hafvet och hämtar sin näring
ur detta. Dess rörelser i vattnet äro snabba och
ormlika; den långa och hoptryckta svansen tjänstgör
såsom simredskap. På marken rör djuret sig däremot
långsamt och med svårighet. Man har iakttagit större
flockar ute i hafvet på öfver 30 meters afstånd
från stranden. Djurets föda utgöres uteslutande
af alger. Detta lefnadssätt och de däraf betingade
organisationsförhållandena äro ej något ursprungligt,
utan fastmera att anse såsom jämförelsevis sent
försiggångna tillpassningar. En annan nära besläktad
ödleart (A. subcristatus), hvilken man på grund af
smärre afvikelser fört till ett särskildt släkte
(Conolophus), lefver uteslutande på land, liksom alla
andra ödlor. I öfverensstämmelse härmed saknar denna
art fullständigt simhud mellan tårna; dess svans är
kortare och föga hoptryckt; ryggkammen är svagare,
och halsen är längre. Arten gräfver sig grunda
hålor och lif när sig af landväxter, såsom kaktus
och akacieblad.
L-E.
Amblystegium De Not., bot., ett till
nat. fam. Hypnaceæ hörande släkte bland de
pleurokarpa mossorna. Af äldre bryologer räknades
till detta släkte endast den afdelning af detsamma,
som utgöres af de små på bar jord, bergväggar, gammal
ved etc. växande arterna. Nu föras hit jämte dessa
dels de stora på sumpmarker lefvande harpidierna,
dels ock de särskildt på stenar i bäckar (speciellt
fjällbäckar) lefvande limnobierna. På detta sätt
begränsadt, utgöres släktet af omkr. 40 i Skandinavien
lefvande arter, till hvilka hör en mängd af
våra allmännast utbredda och viktigaste
mossarter. De ofvanstående tre hufvudgrupperna
inom släktet utmärkas väsentligen af följande
karaktärer. Amblystegium har en lös parenkymatisk
cellväfnad. A. serpens Br. eur., som ofta kläder
nedre delen af trädstammar, bar jord m. m., är
en allmän hithörande art. Den andra afdelningen
(Harpidium) har smala S-formigt böjda celler och
bladen åtminstone på grenspetsarna bågböjda. De
hithörande A. fluitans De Not. och A. aduncum
(L.) torde vara bland vårt lands allmännaste
kärrmossor. Tredje afdelningen (Limnobium) har
nästan ensidigt böjda, äggformiga, ovala-lansettlika,
vanligen med tunglik spets försedda blad och mycket
långsträckta celler. Viktiga hithörande arter äro
A. palustre (Huds.) och A. rivulare (Sw.).
Torfven i våra mossar är ofta bildad af
Amblystegium-arter, s. k. bruntorf.
G. A. (G. L-M.)
Amblystoma l. Ambystoma, zool., släkte af
fam. Salamandridæ, ordn. Urodela, stjärtamfibier. De
till detta släkte hörande vattenödlorna utmärka sig
därigenom, att gommens tänder äro anordnade i två
nästan raka rader, hvilka framtill äro fullständigt
förenade eller endast genom ett litet mellanrum
skilda. Tungan, som är oval, har strålformiga veck
med fria sidoränder. De främre
extremiteterna hafva 4, de bakre 5 tår. Stjärten
är mer eller mindre hoptryckt. Kotkropparna äro
urholkade i båda ändar. 16 arter af detta släkte lefva
i Nord-Amerika, 1 i Siam. Af särskildt intresse är
larven af den i Mexico lefvande A. tigrinum, hvilken
larv förut beskrifvas såsom en själfständig art under
namnet axolotl, Siredon pisciformis. Axolotlen
har en undersätsig kropp, plattadt, mycket bredt
hufvud, tre par gälar och hoptryckt stjärt,
hvars öfre sida, liksom ryggen, är utrustad med
en fena; färgen är svartgrå, stundom med ljusare
fläckar. Djuret uppnår en längd af 20 cm. Det är
mycket allmänt i vattendragen i staden Mexicos närhet
och användes därstädes som näringsmedel. Emedan
axolotlen fortplantar sig såsom sådan, har den
länge ansetts höra till de s. k. Perennibranchiata,
hvilka, såsom t. ex. olmen, behålla gälarna under
hela lifvet. Men genom de först af Dumeril och sedan
af andra gjorda iakttagelserna har ådagalagts, att de
ur axolotlens ägg framkomna larverna under gynnsamma
förhållanden förlora gälarna och äfven i
Tryckt den 10/11 03
1 b. 25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
