Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sönderskuren af fjordar. Bland öarna äro Vancouvers ö
(12,780 kvkm.), Drottning Charlottas öar (5,100
kvkm.) och Alexander-arkipelagen l. Tlinkit-öarna,
Kodiak-ön och slutligen Aleuterna samt några öar i
Berings haf. Hela denna kust ut till Alaska-halfön
är en brant bergkust. Äfven kusten af Berings haf
är mestadels bergig och har flera ansenliga vikar
(bl. a. Bristol bay, Norton sound och Kotzebue
sound). N.-A:s södra och östra kuster (den senare
till Long Island) äro däremot låga alluvialbildningar
med laguner (störst Pamplico sound och Albemarle
sound). På denna del af kusten ligger halfön Florida
(147,000 kvkm.), som slutar med Kap Sable, 25° 10’
n. br. Endast obetydliga strandöar, såsom Key-öarna i
Florida-sundet, förekomma vid denna kust; dess största
vikar äro Chesapeake-viken och Delaware-viken. Midt
emot den stora ön Long Island (2,420 kvkm.) blir
kusten högre och rikare på vikar. Genom Fundy bay
afskiljes halfön Nya Skottland från fastlandet, där
i n. möta utanför S:t Lawrence-golfen Newfoundland
(104,110 kvkm.) samt i golfen Prins Edwards ö,
Anticosti m. fl. Därefter följer halfön Labrador
(omkr. 1,3 mill. kvkm.), och väster om den Hudson bay
(omkr. 1 mill. kvkm.). Norra kusten saknar större
vikar och har blott en större halfö, Boothia Felix. Om
öarna därutanför se Norra Ishafvet.
Ytbildning och vattendrag. 1. Syd-Amerikas berg kunna sammanföras i
tre grupper: Anderna, Guyanas högland och Brasiliens
högland, skilda ifrån hvarandra genom vidsträckta
lågländer. Alla ligga de i närheten af kusterna. Högst
och af största betydelse äro Anderna (Kordillererna),
som skilja kontinenten i två till klimat, produktion,
befolkning och historia alldeles olika delar. De
gå nära västra kusten, från Magalhães’ sund till
Panamanäset (7,200 km.). Anderna äro rika på vulkaner,
af hvilka omkr. 60 ännu äro i verksamhet. De äro
ordnade i tre grupper: i södra Columbia och Ecuador,
i Bolivia och i södra Chile. Öster om Anderna har
man däremot icke träffat någon vulkan. Anderna
äro yngre och följaktligen högre än de båda andra
högländerna. Snögränsen ligger på mycket olika höjd, i
södra delen, där luften är rik på fuktighet, på 1,500
m. (vid Magalhães’ sund), men stiger mot norden och
är mellan Bolivia och Santa Marta mellan 4,500 och
5,000 m. I allmänhet ligger den lägre på de östra
kedjorna och topparna, på hvilka snö äfvenledes
förekommer i större mängd. Redan i de 500-2,000
m. höga, glaciärbetäckta berg, som fylla södra och
västra Eldslandet, kan man se början af Anderna. Norr
om Magalhães’ sund fortsättas de af en platå från
Stilla oceanen till Atlanten, i n. sträckande sig
till 52° s. br. Därifrån till 19° s. br. går väster
om Anderna helt nära kusten en lägre kedja, mellan
hvilken och Anderna ligger en längddal, i sin södra
del kallad den chilenska. Dock tillhör icke hela denna
kedja fastlandet, utan dess sydligaste del bildar den
rad af öar, som ligger utanför kusten; längddalen
är sålunda där sänkt under hafvet och markeras af
de sund, som skilja Chiloe-ön från fastlandet. Men
norr om Ancud-viken begränsas den på fastlandet af
denna västligare kedja, som dock mot norden blir
allt lägre och slutligen framträder endast som en rad
kullar. Denna västra förkedja heter Kustkordillererna,
den östra Anderna. Dalen emellan dem är i mellersta
Chile från norr till söder genomdragen af en järnväg,
men någon
flod i dalriktningen finnes ej, till följd af de
många trösklarna i dalbottnen, som är ett vågformigt
land. Kustkordillererna äro äldre och lägre än
Anderna, med toppar sällan öfver 2,000 m. De egentliga
Anderna, äfven kallade Hufvudkordillererna, utgöras i
s. (50°–34°) af en mängd, längre eller kortare, mest
från v.n.v. till ö.s.ö. strykande kedjor, åtskilda
genom tvärpass. Hvar och en af dessa småkedjor är i
sin högre västra del krönt af en eller två vulkaner;
några fortsätta i åsar öfver Patagoniens pampas,
hvilkas floder därför flyta åt ö.s.ö. Från 34°
s. br. till Aconcagua blifva bergen sammanhängande,
och öfver dem leda endast några få, 3-5 månader af snö
spärrade pass, af hvilka de viktigaste äro Uspallata
(dubbelpasset, 4,070 o. 3,967 m.), öfver hvilket
man nu bygger en järnväg, Antuco (2,100m.) och Perez
Rosales (1,980 m.). Anderna tilltaga i topphöjd från
s. till Aconcagua, som är 7,035 m. högt och A:s högsta
topp. Något längre söderut träffas Tupungato (6,710
m.) och San José (6,096 m.) samt många toppar på
3,000-6,000 m. Alla dessa toppar äro vulkaner. Ungefär
vid Aconcaguas bredd börja Anderna åtföljas af
östliga parallellkedjor, de största Sierra de Cordoba
(2,350 m.) och Sierra de Famatina (6,020 m.), och
från omkr. 27° s. br. uppstår en östlig hufvudkedja,
som på omkr. 200 km. afstånd går parallellt med den
västra. Mellan dem utbreder sig en af jordens största
högplatåer. Man kallar denna kedja Östkordillererna,
och den västra Västkordillererna; mellan den senare
och kusten löpa, som förr nämndt, Kustkordillererna;
dalen emellan dem är den ödsliga Atacama-öknen, som
fått värde genom sin rikedom på natronsalter. Äfven
öster om Östkordillererna gå några med dem parallella
förberg, hvilkas område bildar kärnan af Bolivias
tätt befolkade högplatå (med Potosi och Sucre), i
n. begränsad genom den i sydöstlig riktning gående
Sierra de Cochabamba (till 5,000 m. höjd). Norr om
denna kallas Östkordillererna upp till Pasco (10° 30’
s. br.) Cordillera Real. Högslätten mellan denna och
den västra hufvudkedjan är den peruanska platån, som
i s. hänger ihop med den bolivianska. Den är 3,000-
5,000 m. hög, rik på sjöar, saltlager och träsk,
men fattig på regn, hvilket faller i de omgifvande
bergen. Af sjöarna är den största Titicaca, med en
areal af 8,330 kvkm. och på en höjd af 3,854 m. Den
segelbara floden Desaguadero förenar den med sjön
Aullagas l. Poopo (3,000 kvkm., 3,700 m. ö. h.). Flera
tvärkedjor, s. k. cerros (riglar), förena de båda
kordillerkedjorna, bl. a. Cerro de Cuzco och den
nordligare Cerro de Pasco (4,950 m.). I kedjorna
kring Titicaca-platån ligger ett vulkanbälte med
höga toppar, i den östra bl. a. Illimani 6,410 m.,
Huaiwa Potosi 6,150 m. och Sorata (Illampu) 6,617
m., i den västra Sajama 6,415 m. och Chachani 6,096
m. Från bolivianska och peruanska platåerna flyta en
mängd vattendrag, dels åt ö. till Parana och Madeira,
dels åt n., näml. Apurimac och Urubamba, som efter sin
förening bilda Amasonflodens biflod Ucayali. Norr om
Cerro de Pasco uppflyta likaledes två floder åt n.:
Amasonfloden och dess biflod Huallaga. Mot n. v. närma
sig de båda hufvudkedjorna alltmer hvarandra och
gå slutligen söder om Loja ihop i en enda, hvilken
sammanbinder de peruanska Anderna med de ecuadorska,
i hvilka åter delningen i två, en västlig och en
östlig kedja, framträder, här och där (på inalles 9
ställen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
