Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanbundna genom tväråsar på 4,000-5,000 m. höjd. Den
östra kedjan är hufvudkedjan af i medeltal 4,000
m. och med en mängd höga toppar, såsom Sangay
(5,323 m.), jordens verksammaste vulkan, Altar
(5,400 m.), Tunguragua (5,087 m.), Cotopaxi (5,943
m.) och Antisana (5,756 m.). På västkedjan finnas
dock, ehuru den i medeltal når blott 3,000 m.,
lika höga eller högre vulkantoppar, såsom Chimborazo
(6,310 m.), Iliniza (5,305 m.) och Cotacachi (4,966
m.). Platån mellan Ecuador-andernas båda kedjor
är Quitos högslätt, som i n. begränsas af Cerro de
Pasto (1° n. br.). Norr om Pasto dela sig Anderna
i tre kedjor, af hvilka den östligaste (Cordillera
oriental) söder om Maracaibo-lagunen sänder en låg
arm upp till Goajira-halfön samt en högre under namn
af Sierra de Merida (4,700 m.) söder och öster om
nämnda sjö till Venezuelas kust, utefter hvilken
man kan följa den ända fram till Paria-golfen,
ja t. o. m. i den kedja, som går utefter Trinidads
norra kust. Denna kedja kulminerar i Pic Concha
(4,700 m.) s. ö. om staden Merida. Längst i ö. kallas
bergen Karibiska bergen och bestå egentligen af
två kedjor, en högre närmast kusten (till 2,800
m.) och en lägre, sydligare. Den mellersta kedjan
(Cordillera central l. Sierra de Quindió) utgår från
Pasto i mer nordlig riktning och är vattendelare
mellan Magdalena-floden (i ö.) och dess biflod Rio
Cauca (i v.). Den har flera toppar öfver 5,000 m.,
däribland några vulkaner. Västkedjan (Cordillera
occidental) går väster om Rio Cauca, nästan ända fram
till Darien-bukten, med toppar på 3,000-4,000 m. Ännu
närmare kusten går en liten kedja af 600-700 m. höjd,
merendels kallad Isthmus-kordillererna, emedan den
fortsätter ut på Panama-näset. I dalen mellan den och
Västkordillererna flyter Atrato till Uraba-viken.
–Alldeles fristående från Anderna ligger vid norra
kusten, väster om Goajira-halfön, den ända till 5,100
m. höga Sierra Nevada de Santa Marta.
Sydöst om Karibiska bergen och skildt från dem genom
nedre Orinoco-dalen utbreder sig Guyanas högland
(900,000 kvkm.), omfattande södra Venezuela,
större delen af det europeiska Guyana samt norra
Brasilien. Det når ingenstädes fram till kusten, utan
är skildt från den genom en 40-90 km. bred slätt samt
är i allmänhet en platå på 500 m. höjd. Flera toppar
nå dock öfver 2,000 m. Det är högst i s. ö., där
toppen Roraima når 2,665 m. Från denna går Sierra
Pacaraima åt v., bildande vattendelare emellan
Orinocos tillflöden (åt n.) och Rio Branco (biflod
till Rio Negro). Denna kedja böjer sig i sin västliga
del i en skarp krök åt s. ö. och får då namnet Sierra
Parima; på denna upprinner Orinoco.
Detta högland är genom Amasonbäckenet fullständigt
skildt från Brasiliens högland, som är ett
300-1,000 m. högt tafelland, omfattande en areal
af 3 mill. kvkm. Genom den dalfåra, som genomflytes
af Tocantins (åt n.) och Paranahyba (åt s.), delas
det i två högslätter: Goyaz-platån i ö. och Mato
Grosso-platån i v. I ö. begränsas höglandet af en
utefter kusten gående kedja, som börjar vid Kap San
Roque och slutar först vid Patos-lagunen samt på
olika ställen har olika namn. Platån bakom kustbergen
genomdrages af flera kedjor, som gå i samma riktning
som dessa. Viktigast är Serra do Espinhaço, som är
ovanligt rik på metaller (järn och äfven guld) samt
diamanter. Denna kedja och dess fortsättningar
i n. äro vattendelare mellan en del små kustfloder
och den 2,900 km. långa San-Francisco-floden, som
flyter mot n. ö. och vid 10° s. br. går igenom
bergen ut till hafvet. En annan med dessa parallell
rad af kedjor är vattendelaren mellan S. Francisco
och Tocantins (i v.). Däremot finnes i söder ingen
utpräglad vattendelare mellan dessa båda mot norr
flytande floder och Paranás tillflöden. Om sålunda
Goyaz-platån är delad i en mängd mindre platåer,
synes däremot Mato Grosso-platån, som dock är mycket
ofullständigt känd, vara mera enformig.
Mellan dessa högländer ligga vidsträckta, med
hvarandra sammanhängande lågländer, genomflutna af
väldiga floder. Långt i n. upptager Orinocos lågland
en areal af 1 mill. kvkm. Det genomflytes af Orinoco
(2,500 km.), som börjar på Sierra Parima och i sitt
öfre lopp sänder armen Casiquiare till en af Rio
Brancos bifloder. Själf mottager Orinoco sina största
bifloder från Anderna, såsom Guaviare (öfver 1,000
km.) och Meta (1,200 km.). I sitt mellersta lopp har
floden de berömda forsarna vid Maipure och fallet
vid Atures. Den bildar ett delta af 25,000 kvkm. med
12 hufvudarmar. Norr och väster om floden ligga de
120-200 m. höga "llanos", slätter med få, parklika
skogar, under tiden dec.-april öde och förtorkade,
med vegetation blott vid flodstränderna, men under
regntiden betäckta af manshögt gräs och till stor del
öfversvämmade. Endast en tröskel af ringa höjd (300
m.) skiljer detta område från Amazonas lågland, som
omfattar omkr. 6 mill. kvkm. och utbreder sig mellan
Anderna och hafvet. Det är till största delen betäckt
af ogenomträngliga urskogar ("selvas" l. "bosques")
samt genomflytes af Amasonfloden och dess bifloder
(se Amasonfloden). En knappt märkbar höjning
från Mato Grosso-platån till Bolivias högland skiljer
det från La Plata-låglandet i s. Dettas nordligaste
del, Gran Chaco (550,000 kvkm.), är en jämn slätt,
som sluttar från n. v. till s. ö. och i sin norra del
är sumpig samt under regntiden delvis öfversvämmas,
hvaremot den södra, utomtropiska delen, snarare lider
af vattenbrist. Den genomdrages af ett par stora
bifloder till Paraná, näml. Pilcomayo och Vermejo,
hvilkas stränder äro täckta af stora skogar. Söder
om detta land vidtaga de stora grässlätter, som
kallas "pampas" (675,000 kvkm.), genom Paraguays
biflod Salado begränsade mot Gran Chaco och i
s. sträckande sig till Rio Negro. Marken består i
både pampas och Gran Chaco af humusjord, som bildats
genom multnade växtämnen och som hvilar på lera
eller sand. Dessa stora, mestadels trädlösa slätter
användas som betesmarker. Några floder genomflyta
dem med trögt lopp (Rio Colorado, Rio Negro). I
slätternas västra del, som gränsar till Anderna,
finnes en mängd sjöar och skogar. Söder om Rio Negro
ligger Patagoniens mestadels ödsliga och ofruktbara
slätt, som lutar åt s. ö. och i midten har en höjd
af 300 m. Dess bästa del är sjöområdet vid Anderna,
som icke saknar fruktbarhet. - Nordligaste delen af
detta sydligaste lågland genomflytes af de floder,
som utmynna i La-Plata-estuariet, och af hvilka
den större är Paraná, från Goyaz-platån (4,700 km.,
däraf 2,400 km. segelbara), med bifloden Paraguay,
från Mato Grosso-platån (2,500 km., däraf 2,300
km. segelbara), och den mindre är Uruguay (1,350
km., däraf 360 km. segelbara), från Brasiliens
kustberg. Slättlandet mellan nedre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
